Folkliga namn på Norges krig mot Bohuslän

(Insänt)

När jag nyligen bläddrade igenom några gamla tidningar stötte jag på följande text, som jag önskar se omtryckt i Aftonbladet med nödvändiga ändringar.

"I denna krigsrika tid torde det inte misshaga allmänheten att få se en sammanställning av namnen på de krig som gång på gång har påförts oss från Norge. Med dessa krigsnamn menar jag inte de officiella benämningar som regeringarna använt, utan de namn som allmänheten själv har gett dem, och efter vilka framför allt bohuslänningarna räknar sin tid.

Den ofred som 1644–45 drabbade våra gränser från norsk sida kallas allmänt Hannibals krig, eller Balses fejd, efter anföraren, stiftsamtmannen Hannibal Sehested. Då gjorde 6 000 svenskar 18 000 norrmäns planer om intet, och vi fick en hedersam fred.

1676 fördes norrmännen återigen in i landet av den danske ståthållaren greve Ulrik Christian Gyldenløve. Detta var början på det så kallade Gyldenløves krig. Fienden nådde Bohus utan motstånd, eftersom rikets styrkor användes i Skåne. Riksrådet friherre Harald Stake (Reds. anm.: i originalet 'Steke') slog honom och drev honom, efter fjorton dagars hunger, bort från den fästning som denne tappre hjälte försvarade. 1678 kom de tillbaka och belägrade Bohus fästning på allvar från den 20 maj till den 23 juni, men när svenska trupper visade sig hävde de genast belägringen och skyndade hem. Av detta fälttåg hade de den 'fördelen' att få större delen av sin armé begravd här i länet utan begravningsavgift.

1721 eller 1722 ryckte kungen av Danmark in med den norska krigsmakten över Svinesund, stannade på Vettlanda ängar och sände ut generalmajor Trampe med 4 000 ryttare för att tvinga landet att betala krigsskatt. Denne hann till Kvistrum, där han av gästgivaren Gabelholms hustru – som på grund av förestående förlossning inte kunnat fly med de andra – blev så skrämd av berättelsen om svenskarnas antågande att han vände om och befann sig på norsk mark redan tredje dagen därefter. Detta kallas Tramperesan.

1743, när Sverige hamnat i osämja med Ryssland, förberedde sig Norge åter för ett infall. Men eftersom man väntade på ett lämpligt tillfälle som dröjde, tvingades det samlade krigsfolket sprida sig i fjällen vid gränsen för att plocka lingon till förnödenheter. Lingon kallas i Norge 'tyttebær', och kriget bär därför namnet Tyttebärskriget.

1772, när Ryssland trodde sig märka ovanliga rörelser på finska sidan men själv inte hade möjlighet att möta dem, var danskarna åter hjälpsamma och rustade i Norge, av avund över den vinst Sverige skördade av sillfisket. Men eftersom den svenska armén visade sig ovanligt rörlig stannade allt vid artigheter; ordern om att skaffa kalvskinnsränslar till manskapet drogs tillbaka, och allt blev åter stilla. Detta kallas Sillkriget.

1788, när vi hamnat i ett nytt krig med Ryssland, tycktes vattnet tillräckligt grumligt och tiden mogen att fiska. Norrmännen, anförda av tre prinsar, stormade och intog med vagnar och trosskärror Strömstad med dess kronobränneri, Uddevalla, Kungälv, Vänersborg och Åmål. Förutom att några borgare i Marstrand och några skärgårdsfiskare hindrade deras framryckning krävdes ingen militär styrka för att påskynda deras hemfärd – om man inte vill nämna händelsen vid Kvistrum. De ryckte fram utan att bli förföljda, men drog sig ändå tillbaka lika snabbt. Detta kallas Herrekriget.

I allmänhet kan man av detta – i likhet med baron Holbergs uttryck att turkarna har sin kyrkogård i Persien – säga att norrmännen har sin i Bohuslän. Och när Danmark vill försvaga norrmännen, för att sedan kunna styra dem med vilka tömmar det behagar, skickas de mot Sverige under det vackra hoppet att få mer land. När åderlåtningen väl har skett är det lätt att släta över saken för ett gott och redligt folk."

(Insändt).

Då jag nyß genombläddrade några gamla Tidningar, råkade jag på följande, som jag önskar se omtryckt i M:H:s Aftonblad med nödiga ändringar.

„I närwarande krigsrika tidpunkt, torde det icke mißhaga Allmänheten, att finna samlade namnen på de krig, som tid efter annan blifwit oß från Norrige påförde. Jag menar med deßa krigsnamn icke dem, som Regeringarne emellan warit bestämde, utan dem, som Allmänheten derå lagt, och hwarifrån Bohuslänningarne isynnerhet hafwa sina tideräkningar.

„Den ofred, som 1644–5 från Norska sidan påfördes wåra gränser, kallas allmänt Hannibals krig, eller Balses fegde af anföraren Stiftsamtmannen Hannibal Sestedt. 6000 Swenskar gjorde då 18000 Norrmäns anslag om intet, och wi fingo en hederlig fred. — 1676 blefwo åter de Norske införde i landet af Danska Ståthållaren Grefwe Ulrik Christ. Güldenlöwe. Detta war början till det så kallade Güldenlöwas krig. — Fienden kom till Bohus utan motstånd, emedan Rikets styrka nyttjades i Skåne. Riksrådet, Frih. Harald Steke slog honom, och dref honom, efter 14 dagars hunger, från den fästning, som denne tappre hjelte förswarade. 1678 kommo de tillbaka, och belägrade Bohusfästning allwarsamt från den 20 Maj till d. 23 Juni; men då Swenska troppar wisade sig, upphäfde de straxt belägringen, skyndade sig hem, och hade af detta fälttog den fördelen, att få större delen af sin armee begrafwen här i Länet utan likstol. — 1721 eller 22 inryckte Konungen af Danmark med Norrska magten öfwer Swinesund; stadnade på Wettlanda ängar, och utskickade Generalmajoren Trampe med 4000 ryttare, att sätta landet under kontribution. Denne hant till Qwiströum, och blef der af Gästgifwaren Gabelholms hustru, som för påkommen barnsnöd icke kunnat flykta med alla de andra, så skrämd af berättelsen om de Swenskas antågande, att han wände om, och stadnade på Norsk botten 3dje dagen derefter. Det kallas Tramperesan. — 1743, då Swerige råkat i osämja med Ryßland, beredde sig Norrge åter till inbrott, men som man wäntade på lägligt tillfälle, och detta något dröjde, måste det sammandragna krigsfolket sprida sig i fjällen emot gränsen för att samla lingon till bärgning. Lingon kallas i Norrige Tytebär, och kriget bär derföre namn af Tytebärskriget. — 1772, när Ryßland trodde sig finna någon owanlig rörelse åt Finska sidan, och sjelf ej hade lägenhet att mota den, woro åter Danskarne hjelpsamma och rustade sig i Norrige, af afund öfwer den förmån Swerige skördade af Sillfängsten; men som Swenska armeen fans owanligt rörlig, så stadnade allt wid komplimenter; orderne om anskaffande af kalfskinsrenslar för manskapet inställdes, och allt blef åter stilla. Detta kallas Sillkriget. — 1788, då wi råkat i nytt krig med

Ryßland, tycktes wattnet nog grumligt, och tid att fiska. De Norske, införde af 3ne Prinsar, stormade och intogo med wagnar och troßkärror Strömstad med derwarande Kronobränneri, Uddewalla, Kongelf, Wenersborg och Åmål. Utom det att några Borgare i Marstrand och några Skärgårdsfiskare hindrade deras progreßer, fordrades ingen militärstyrka, att påskynda deras återfärd, så wida man ej will nämna händelsen wid Qwistrum. De gingo fram, utan att blifwa följde, och ändå lika fort. Detta kallas Herrekriget. — I allmänhet kan man häraf i likhet med Baron Holbergs uttryck, att Turkarne hafwa sin kyrkogård i Persien, säga, att de Norrske hafwa sin i Bohuslän, och att, då Danmark will förswaga de Norrske, för att sedan få föra dem med hwad töm det lyster, skickas de emot Swerige, under det wackra hopp, att få tillökning af land, och när åderlåtningen skett, är lätt att smörja öfwer med harfoten för ett godt och till redlighet böjdt folk.