Insändare tröttnar på ohövliga hälsningsvanor i Göteborg

Hatten. (Insänt.)

Var och en känner till hattens egentliga ändamål, nämligen att täcka huvudet. Men med dess bruk förenas också en viss hövlighet som ett välordnat samhälle har antagit: att lyfta på hatten när man möter en bekant. Det är detta senare jag vill tala om.

Göteborg är en betydande handelsstad, och därför väntar man sig här den ton som vanligen utmärker större städer – men vilket misstag! Jag må vara den hederligaste och skickligaste person, med ett ord fullkomlig, men utan pengar – och min förmodade skyldighet blir ändå alltid att lyfta på hatten, bara för att få en flyktig nick tillbaka (och detta endast om jag, som bekant, blivit observerad på några stegs avstånd och den andre inte, försjunken i låtsat kloka tankar, låtsas att inte se mig).

Detta hattlyftande har nu pågått i några år, och med förlust, eftersom hattar är dyra. Jag har därför beslutat att ta seden dit jag kommer och alltså mycket sällan hälsa först. I stället tänker jag, som så många andra, under låtsad tankspriddhet vända blicken bort från dem jag möter, för att desto bättre kunna betrakta de välstenlagda gatorna.

Om det lönade mödan och ledde till förbättring skulle jag skriva en avhandling om hatten, dess uppfinning och bruk, och dela in de promenerande i tre klasser: 1) sådana som aldrig hälsar annat än i nödfall; 2) de som nickar nådigt, utan mening; och 3) de som, utan att det behövs, artigt (Reds. anm.: i originalet står "årligt", troligen tryckfel för "artigt") tar av sig hatten.

Hatten. (Inlemnadt).

Hwar och en wet egentliga ändamålet med Hatten, som är, att betäcka hufwudet; men med deß bruk förenas äfwen en wiß höflighet, som ett städadt samhälle antagit, nämligen, att lyfta på hatten då en bekant råkas. Detta sednare är hwad jag will orda om.

Götheborg är en betydlig handelsstad; ur detta skäl wäntar man här att i allmänhet finna den ton som wanligen utmärker större städer, men — hwilket mißtag! — Jag må wara den hederligaste, den skickligaste, med ett ord komplett, men utan guld — och min pretenderade skyldighet blir alltid att lyfta på hatten för att blott få en flygtig nick (NB. så framt jag såsom känd blifwit på några stegs afstånd observerad, och man ej, under fintliga och wisa penséer, lotsar att icke se mig). Denna lyftning på min hatt har några år kontinuerat, och det med förlust, emedan hattar äro dyra; jag har derföre nu beslutit att taga seden sådan den finnes på stället, och följaktligen högst sällan hälsa först, utan, som så många andre, under lotsad distraction, wända ögat från dem jag möter, för att desto bättre kunna betrakta de wäl stenlagda gatorna. Om det lönte mödan och tjente till förbättring, skulle jag skrifwa en afhandling om Hatten, deß uppfinning och bruk, och indela de promenerande i trenne klaßer: 1) sådane, som aldrig hälsa, utan i nödfall; 2) de som nicka nådigt, utan mening, och 3) de som, utan behof, årligt taga af sig hatten.