Om vädret och dess makt över människan

Det är en vanlig iakttagelse att när två vänner möts börjar samtalet oftast med vädret. De skyndar sig att säga varandra vad var och en redan vet: att det är varmt eller kallt, klart eller mulet, blåsigt eller lugnt.

Bland dem som älskar spetsfundigheter och paradoxer finns de som härleder länders författning ur deras klimat, som utifrån luftens temperatur beräknar om ett folk ska vara fritt eller leva i slaveri, som kan fastställa lastens och dygdens meridian och säga från vilken breddgrad vi ska vänta oss mod eller feghet, kunskap eller okunnighet.

För att väckas ur sådana drömmar, som bara en sysslolös hjärna kan frambringa, krävs inte mer än en hastig överblick över människolivet och lite historisk kunskap – för varje forskare vars omdöme och sanningskärlek inte helt kvävts av begäret att verka originell och märkvärdig. Styrelseskick är sällan resultatet av noggrant övervägande; antingen skapar folket dem av ren slump, eller också, som i erövrade länder, gör den det som har makten. Lagar är ofta tillfälliga nödlösningar eller nycker, de stiftas alltid av ett fåtal och ibland av en enda person. Folk har förändrat sin karaktär: slaveri uthärdas i dag ingenstans mer tålmodigt än i de länder där frihetens ivrigaste vänner en gång hade sina hem. Men nationella vanor och seder kan bara uppstå genom allmän överenskommelse; de kan inte befallas fram utan väljas, och de består bara så länge deras orsak består. Ett exempel: att en engelsman i regel är uppmärksam på väderleken beror på årstidernas och klimatets oberäknelighet. På många platser i världen kan man förutsäga när regn eller torka ska komma; på andra kan man inte ens på kvällen, när man går och lägger sig, säga om man nästa morgon ska se himlen i solsken eller moln, eller om sömnen ska vaggas av en mild regnskur eller störas av en orkan. Därför gläds vi alltid åt vackert väder, som om vi undsluppit något vi fruktade, och klagar alltid över dåligt, som om vi förlorat något vi hoppats på.

Så lyder orsaken till vår vana, och vem vill förakta den? Knappast hovmannen, vars syssla är en enformig ängslan att bevaka allas blickar och ständigt frukta plötsliga fall; inte köpmannen, som hejdar sin vän mitt i steget för att berätta att och hur han förlorat en bagatell; inte nyhetsjägaren, som fyller hjärnan med andras öden och talar om skärmytslingar och belägringar, bröllop och begravningar – allt sådant som inte kan väntas få minsta betydelse för hans åhörare. Vädret är ett ädlare och mer intressant samtalsämne: det är det aktuella förhållandet mellan himmel och jord, vid vilket överflöd eller brist är knutna och på vilket miljoners försörjning beror.

Ibland finns dock ett mindre hedrande skäl till våra vädersamtal: vi tror att vårt sinnestillstånd skiftar i färg med himlen. När vi är glada, lätta till sinnes och välvilliga ger vi gärna solskenet en komplimang för det; men när vi är tråkiga, gnälliga och otåliga kastar vi ursäktande blickar mot horisonten och skyller på östanvinden eller den mulna dagen.

I sanning är ingenting mer förnedrande för en förnuftig varelse än att överlämna sin självbehärskning åt luftens inflytande och leva beroende av väder och vind när det gäller det enda goda som naturen lagt i vår egen makt: ett lugnt och välvilligt hjärta. Att rådfråga skyarna när det gäller kroppens uppehälle är ett villkor som naturen ställt, men att åkalla solen för hjärtats frid och glädje, eller med böner vilja jaga bort molnen av rädsla för att de ska göra oss bedrövade, är en lättjans feghet och en dårskapens avgudadyrkan.

Ändå, till och med i denna forskningens och kunskapens tidsålder – sedan vidskepelsen tvingats fly och järtecken liksom under förlorat sin skrämmande makt – finner vi denna dårskap underhållen av täta exempel. Även de som leende kan betrakta en komets mäktiga sken, och med lika oberört sinne höra en kråka kraxa från höger eller vänster, talar fortfarande om vissa tidpunkter för både kroppens och själens verksamhet. De påstår att vårvinden lyfter fantasin och att själsstyrkan ökar när nordanvinden vilar efter att ha skakat sina mäktiga vingar.

Om de som gett sig hän åt inbillningens lättrogenhet ville begränsa sina idéer till sig själva, kunde de styra sina liv efter barometern och bara vara besvärliga för egen del. Men att fylla världen med berättelser om förstånd som beror av ebb och flod, om ett snille som väcktes av våren och ett annat som mognade på hösten, om en själ vars förmågor vidgades på sommaren men drogs samman på vintern – det är inte mindre farligt än att berätta spökhistorier för barn. Den rädde finner andar i varje vrå, och den late tänkarens stund av klarsyn uteblir, utan att hans bekvämlighet söker den, för alltid.

Något om Vädret och dess Inflytelse på Menniskan.

Det är en allmän anmärkning, att, när tvenne vänner råkas, börjas samtalet merendels med vädret; de hasta, att säga hvarandra, hvad hvar för sig måtte redan veta, att det är varmt eller kallt, klart eller mulet, blåst eller lugnt.

Bland antalet af dem, som älska subtiliteter och paradoxer, finnas de, som härleda länders konsitution från deras klimatsbeskaffenhet; som från luftens temperatur beräkna folkets frihet eller slafveri; kunna fixera lastens och dygdens meridian, och säga från hvilken latitudsgrad vi böre vänta mod eller feghet, kunskap eller okunnighet.

Att väckas ur dessa drömmar, dem ett sysslolöst sinne endast kan alstra, behöfves icke mera än en hastig öfversigt af menskliga lifvet, och litet historisk kunskap för hvarje forskare, hvars bättre omdömme och sanningskärlek icke begäret att vilja vidunderligt synas och utmärkas alldeles förqväft. Regeringsformer äro sällan resultat af mycket öfvervägande, antingen gör folket dem af ren slump, eller ock, hvilket är fallet i eröfrade länder, den som har magten. Lagar äro ofta tillfälliga nödtvång eller nycker, blifva alltid gjorda af få, ock stundom af en enda. Folkslag hafva förändrat deras karakter: slafveri uthärdas nu ingenstäds mera tåligt, än i de länder, der frihetens mest nitiska vänner fordom hade sina hemvist. — Men nationalvanor och bruk kunna endast uppkomma af allmän öfverenskommelse; de kunna icke befallas, men väljas, och fortfara endast genom fortfarandet af deras orsak. För exempel: att en Engelsman merendels finnes uppmärksam på väderleken, är en följd af årstidernas och luftstrekets obestämdhet. På många ställen i verlden kan man bestämma, när regn eller torka skola komma: på andra åter kan man icke om aftonen, när man lägger sig, säga, om man nästa morgon skall se atmosferen i solsken eller moln, eller om vår sömn skall tryggas af en mild regnskur, eller störas af en orkan. Vi fägna oss derföre alltid öfver vackert väder, liksom hade vi uudansluppit något, som vi fruktade: deremot klaga vi alltid öfver elakt, liksom hade vi förlorat något, som vi hoppades.

Sådan är orsaken till vårt bruk, och hvem vill anse den med förakt? Visst icke hofmannen, hvars beställning är en enformig ängslan att vaka på allas blickar, och jemt frukta knall och fall; icke köpmannen, som hindrar sin vän i farten af dess gång, för att berätta honom, att och huru han förlorat en bagatell: icke nyhetsjägaren, som fyller sin hjerna med andras händelser, talar om skärmytslar och belägringar, giftermål och begrafningar, af hvilket allt icke den minsta följd på hans åhörare kan nånsin förväntas. Vädret är ett ädlare och interessantare taleämne; det är det närvarande förhållandet emellan himmel och jord, hvarvid öfverflöd eller brist äro fästade, och hvarpå millioners bärgning beror.

Ett mindre hedrande skäl till våra väderdiskurser förekommer stundom; vi tro, att vår sinnesförfattning skiftar med himlen i färger: när vi äro glada, lätta och välviljande, göra vi merendels solskenet en komplimang derföre: men när vi äro tråkiga, knarriga och ofördragsamma, kasta vi alltid ursägtletande blickar kring horisonten, och skjuta skulden på östanvinden eller den mulna dagen.

I sanning, är ingenting mera förnedrande för en förnuftig varelse, än att åt luftens inflytande öfverlemna sin öfvermagt, och lefva beroende af väder och vind i fråga om njutningar af det endaste goda, naturen lemnat i vårt våld, ett lugnt och vällvilligt hjerta. Att rådföra skyarna när det gäller vår kropps underhåll, är ett vilkor af naturen; men att anropa solen för hjertats frid och glädje, eller med böner vilja få molnen bortjagade, af fruktan att de skulle bedröfva oss, är en feghet af lättja, och ett afguderi af dårskap.

Dock, äfven i detta forskningarnas och kunskapernas tidehvarf, sedan vidskeppelsen måst flygta, och förbetydelser så väl som underbarheter mistat deras förfärande magt, finna vi ofvannämde dårskap underhållen genom täta efterdömmen. Äfven de, som kunna leende betrakta en Komets mägtigt förvånande bloss, och med lika ostördt sinne höra en kråka skrika från höger eller venster, tala ännu om visse tidpunkter, för både kroppens och själens förrättningar; påstå, att vårflägten lyfter inbildningskraften, och att själsstyrkan ökes sedan nordan hvilar efter skakningen af sina mägtiga vingar.

Om sådana, som prisgifvit sig åt inbildningens lättro, ville inskränka sina ideer blott till sig sjelfva, kunde de reglera deras lefnad efter barometern, och således blott för egen del blifva besvärliga. Men att fylla verlden med berättelser om förstånd, som bero af ebb och flod, om ett snille, som väcktes af våren, och om ett annat, som mognade om hösten; om en själ, hvars förmögenheter vidgades om sommaren, men hopdrogos om vintern, är ej mindre farligt, än att för barn berätta historier om gastar och spöken. Den rädde finner andar i hvar vrå, och den late tänkarens upplysningsögonblick blifver, osökt af hans maklighet, borta för evigt.