Örebrotidning väger tronföljdskandidater inför riksdagens val

Reflektioner angående tronföljden.

(Ur Örebro Tidning nr 41 för den 15 augusti 1810.)

Varje svensk medborgares uppmärksamhet är riktad mot det viktiga ämne som behandlas vid detta riksmöte: att välja en tronföljare efter vår djupt saknade kronprins Carl August. Frågan gäller ingenting mindre än vårt framtida bestånd och vår existens som självständig stat. Flera kandidater nämns allmänt, men detta är inte platsen att vare sig jämföra deras personliga förtjänster eller att förklara vilken av dem som den allmänna opinionen tycks föredra. Vi begränsar oss till några allmänna reflektioner över ett par av dem.

Det kan inte förnekas att ett val av kungen av Danmark utan tvekan skulle skapa en större stat, vars förenade krafter skulle utgöra ett starkare försvar mot fientliga angrepp än vad vartdera riket ensamt kunde åstadkomma. Men skulle inte detta val också medföra betydande nackdelar som minskade fördelarna av de tre nordiska rikenas förening? Dessutom kan en suverän kung knappast överge sitt eget rike och flytta hit som kronprins. Vår nuvarande allernådigste konung skulle därför inte kunna få något stöd av honom i den tunga regeringsbördan.

Den framlidne kronprinsens bror, prinsen av Augustenborg, är allmänt älskad och erkänd för sina stora dygder. Hur ljuvt vore det inte för det svenska folket att på honom kunna överföra samma uppriktiga kärlek som det burit för hans älskade bror? Men – kan Sverige anses vara så oberoende att det inte behöver skydd och försvar av en större utländsk makt? Förvisso inte, och kan i så fall någon annan makt komma i fråga än den franska, vars naturliga bundsförvant Sverige bör vara? Skulle Frankrikes store kejsare vara ense med svenska folket i detta val, och stämmer det överens med hans eget intresse, som måste vara den enda grunden för hans vilja att ge oss sitt skydd? Har vi verkligen anledning att tro att han hellre skulle godkänna detta val än något annat? I nuvarande läge kan man inte förvänta sig att en så skarpsynt regent som han uttryckligen ska förklara sin vilja eller önskan; däremot har han full rätt att av svenska folket vänta sig att det självmant uppmärksammar riktningen i hans politik, och åtminstone går honom till mötes, om han med gåvan av ett fritt val samtidigt låtit följa någon inte otydlig vink om sin verkliga önskan – en önskan som inte kan vara okänd för alla. Om det måste medges att Sverige också behöver en fullkomlig fältherre, och att dennes verksamhet kan hämmas och motarbetas om fältherren och kronprinsen inte förenas i en och samma person, så frågas: har prinsen av Augustenborg så stora militära talanger att han både kan organisera och leda den svenska armén på ett sätt som fullt ut uppfyller dess syfte? Och slutligen: kan man vara säker på att kungen av Danmark tillåter en av sina undersåtar att bestiga en tron som han själv önskat sig?

Om man vid denna vakans vore hänvisad enbart till gissningar, så får den gissningen den allra största sannolikheten, att kejsar Napoleon helst skulle önska sin brors svåger, prinsen av Ponte Corvo, som Sveriges kronprins. Släktskapets dragningskraft skulle där förena sig med politikens och egenintressets – så mycket hellre som det i denne prins person förenas den store statsmannen, den store fältherren, den välgörande människovännen och den kraftfulle, mogne mannen, som förmår styra utan att låta sig förledas. Men behöver man verkligen bara vägledas av rena gissningar, och är inte både kejsar Napoleons och prinsens samstämmiga önskningar redan satta i ett klarare ljus än vad gissningens villrådighet ensam kan reda ut? Skulle det vara omöjligt att, som tack för frivilligt uppfyllda önskningar – vilka den trotsade, oemotståndliga makten snart skulle kunna förvandla till befallningar – en betydande summa av prinsens erkänt stora förmögenhet sattes in i Svenska banken, att de pommerska domänerna kunde lösas in med hans privata förmögenhet, och att den svenska handeln genom hans inflytande kunde få ett friare lopp? Må den som kan försöka vederlägga dessa möjligheter! Vi tror emellertid, kanske med fullt fog, att dessa möjligheter snarare närmar sig verkliga sannolikheter.

Reflexioner angående Thronföljden.

(Ur Örebro Tidn. N:o 41 för d. 15 Aug. 1810.)

På det wigtiga ämne, som wid detta Riksmöte förekommer, att utwälja en Thronföljare efter wår aldrig nog saknade Kron-Prins CARL AUGUST, är hwarje Swensk Medborgares Uppmärksamhet fästad, och frågan angår icke eller mindre, än wårt framtida bestånd och tillwarelse såsom sjelfständig Stat. Man omtalar i allmänhet flere som äro i fråga, men stället är icke här, hwarken att göra en jemförelse emellan deßes personliga wärde eller att förklara hwilkendera den allmännaste röstens önskan synes bestämma. Wi inskränka oß i wårt omdöme endast innom wißa allmänna reflexioner öfwer någre af deße.

Det kan ej nekas att genom Konungens i Dannemark utwäljande tillskapades ofelbart en större Stat hwars förenade krafter i samma mån skulle utgöra ett starkare förswar mot fientliga anfall, än hwardera Riket ensamt kunde åstadkomma. Men månne icke detta wal äfwen skulle medföra wißa betydliga olägenheter, som minskade förmonerne af de 3:ne Nordiska Rikens förening? Också kunde wäl icke eller en souwrän Konung öfwergifwa sitt eget Rike och hitflytta såsom Kron-prins. Wår nu warande Allernädigste Konung kunde således af honom icke äga något biträde i den tunga Regeringsbördan.

Högstsal. Kron-Prinsens Bror, Prinsen af Augustenburg, är allmänt älskad och ärkänd att äga stora dygder. Huru ljuft skulle det icke wara för Swenska Folket att på honom kunna öfwerflytta samma uppriktiga kärlek, som det burit för hans älskade Bror? Men — månne Swerige kan anses wara så oberoende att det icke behöfwer beskydd och förswar af en större Utländsk magt? wißerligen icke, och kan wäl i detta fall någon annan magt komma i fråga än den Franska, hwars naturliga Bundsförwant Swerige bör wara? Wore wäl Frankrikes Store

Kejsare ense med Swenska Folket i detta wal, och öfwerensstämmer det wäl med hans eget interesse, som måste wara den enda grunden för hans benägenhet att lemna oß sitt beskydd? Äge wi fullkomlig anledning att tro det han heldre skulle gilla detta wal, än något annat? Man kan, i nu warande ställning ej wänta, att en så djupseende Regent, som han, skall bestämt förklara sin tydliga wilja eller önskan; men han äger deremot fullkomlig rättighet att af Swenska Folket wänta att det sjelfmant borde bemärka ledningen af hans politik, och åtminstone gå honom till mötes, om han med gåfwan af ett fritt wal, tillika låtit följa någon icke otydlig wink af sin werkliga önskan, hwilken icke kan wara obekant för alla. Om det måste medgifwas att Swerige jemwäl är i behof af en fullkomlig Fälthere, och att dennes werksamhet kan inskränkas och motarbetas, om Fältherren och Kron-Prinsen icke förenas i en och samma person; så frågas: äger Prinsen af Augustenburg så stora militäriska talanger, att han kan både organisera och anföra Swenska arméen på ett sätt, som fullkomligen uppfyller deß bestämmelse? och änteligen är man försäkrad derom, att Konungen i Dannemark tillåter en af sina undersåtare bestiga en thron, som han sielf önskat kunna erhålla?

Om, wid denna ledighet, man wore blottad på alla andra utwägar, än att endast söka härleda sig fram med gißningar, så får, af alla möjliga gißningar, den gißningen den aldramästa probabilité, att Kejsar Napoleon hälst skulle önska sin Brors Swåger, Prinsen af Ponte Corvo, till Sweriges Kron-Prins. Slägtskapens attraktioner skulle der förena sig med politikens och det egna interessets; så mycket heldre som uti denne Prinsens person förena sig den store Stasmannen, den store Fältherren, den wälgörande Människowännen, och den kraftfulle, mogne, mannen, som förmår styra utan att kunna förledas. Men månne man endast behöfwer wägleda sig genom blotta gißningar, och månne icke både Kejsar Napoleons och Prinsens sammanstämmande önskningar, äro satte i ett närmare ljus än gißningens willrådighet ensamt förmår utreda? Skulle det wäl wara omöjligt, att till erkänsla för friwilligt uppfyllde önskningar, hwilka den trottsade, oemotståndliga, magten snart skulle kunna förwandla i befallninar, en betydlig summa kunde af Prinsens erkändt stora förmögenhet insättas i Swenska Banken, att Pommerska Domainerne kunde äfwen af hans enskildta förmögenhet inlösas, och att, genom hans inflytelse, Swenska Handeln kunde få ett friare lopp? Må någon försöka att wederlägga deßa möjligheter om han kan! Wi tro emedlertid, kan hända med fulla skäl, att deßa möjligheter snarare närma sig till werklige trowärdigheter.