Tidningssida ur LINKÖPINGSBLADET, 1810-08-01
LINKÖPINGSBLADET • 1810-08-01

Ståndspersoner slipper betala bondeståndets riksdagsmannaarvode

1810Karl XIII · Ny författning och ny dynasti · Napoleonkrigens slut
Regent
Karl XIII — vald efter statskuppen mot Gustav IV Adolf
Sverige då
Finland förloras till Ryssland 1809 · ny regeringsform · union med Norge från 1814 · Bernadotte vald till kronprins 1810
Epok
Ny författning och ny dynasti — det gamla enväldet ersätts av maktdelning
Samtidigt
Napoleon besegras — Wienkongressen 1815 ritar om Europas karta
Historisk karta över Europa
Europa 1800 — Napoleonkrigens början · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Inlämnat den 12 juli 1810.

Till den högvälborne herr greven, generallöjtnanten och landshövdingen, riddare och kommendör med stora korset av Kungliga Svärdsorden!

Den oväntade händelsen har inträffat att inte bara alla brukare av skattehemman under Åtvidabergs kopparverk, utan även ståndspersoner som äger skattejord i allmänhet, har debiterats 4 riksdaler 8 skilling banco per hemman för att delta i betalningen av bondeståndets riksdagsmannaarvode för den nyligen avslutade riksdagen – och dessutom hotats med utmätning om de inte betalar frivilligt. Jag ser mig därför tvungen att i största ödmjukhet anföra besvär över detta, både i egenskap av allmänt ombud för den avlidne översten baron Adelswärds dödsbo och för egen del, som innehavare av ett halvt skattehemman i Bankekinds härad.

Ridderskapet och adeln representerar själva sitt stånd, och ofrälse ståndspersoner har redan i mer än två sekler varit utestängda från all rätt att välja riksdagsmän. Det är alltså inte egendomens natur utan innehavarens stånd som avgör rätten att välja riksdagsman och att själv vara det. Följaktligen är bonden inte ombud för någon av de nämnda medborgargrupperna. Dessutom nekade bondeståndet, enligt dess egna tryckta protokoll från den senaste riksdagen, ofrälse ståndspersoner inträde i sitt stånd – med det tydliga skälet att deras högre bildning, bredare upplysning och därmed större övertalningsförmåga möjligen kunde göra dem till bondeståndets ledare och göra ståndets egen verksamhet, som vilar på en mer begränsad bildning, mindre oberoende. Av detta följer naturligen att varken bondeståndets egen värdighet och dess känslighet för sitt oberoende, eller en sund rättvisa, kan tillåta att dess ombud avlönas av personer som ståndet självt anser vara obehöriga.

Eftersom jag funnit denna övertygelse bekräftad av uttrycklig lag i 17 § av riksdagsordningen av den 10 februari i år, som tydligt stadgar den förnuftsenliga principen att fullmäktigen ska få underhåll och resekostnad av dem som har rätt att välja honom – följaktligen inte av adel, ofrälse ståndspersoner eller brukare av andras jord – vågar jag så mycket tryggare och i djupaste ödmjukhet be både om att själv befrias från betalningen av detta arvode, och om att kopparverkets bönder, som är lika utestängda från valrätten, ska få tillbaka vad de i okunnighet om sina verkliga skyldigheter låtit förmå sig att betala.

Med djup vördnad, Högvälborne herr grevens, generallöjtnantens, landshövdingens, riddarens och kommendörens med stora korset allerödmjukaste tjänare Swante Stridsberg.

Utslag:

Med hänsyn till att enligt 3 § av den kungliga försäkran om allmogens fri- och rättigheter av den 4 april 1789 endast de bönder som är besuttna på krono-, kronoskatte- eller frälseskattehemman har rätt att välja allmogens riksdagsfullmäktige, och att 17 § i riksdagsordningen av den 10 februari innevarande år endast förpliktar dem som har rätt att välja riksdagsmannen att ge honom underhåll och resekostnad, anser jag det betänkligt att ålägga andra ståndspersoner som innehar sådana hemman att delta i allmogens riksdagsmannaarvode, om de inte själva finner det rimligt och erbjuder sig att betala. Detta ska vederbörande kronobefallningsman i den ort där sökanden och hans huvudmän innehar hemman av nämnda slag iaktta när detta utslag meddelas honom – dock utan rätt till återbetalning av vad som eventuellt redan, utan tvång, kan ha betalats på arvodet.

Linköpings landskansli den 13 juli 1810.

J. A. Cronstedt.

W. P. Morath.

Bakgrund

Under ståndsriksdagens tid representerades svenska folket av fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Endast bönder som var besuttna på vissa typer av hemman hade rätt att välja bondeståndets riksdagsmän, och de valberättigade skulle också stå för riksdagsmannens arvode och resekostnader. Ofrälse ståndspersoner – till exempel brukspatroner, godsförvaltare och andra bildade jordägare utan adelskap – föll utanför systemet och saknade helt representation i riksdagen, något som var en växande källa till missnöje.

Ärendet gäller Åtvidabergs kopparverk i Östergötland, ett av Sveriges viktigaste kopparbruk, som ägdes av familjen Adelswärd. När brukets bönder och traktens ståndspersoner krävdes på bidrag till bondeståndets riksdagsmannaarvode efter riksdagen, med hot om utmätning, överklagade ombudet Swante Stridsberg till landshövdingen.

Stridsberg stödde sig dels på den kungliga försäkran om allmogens fri- och rättigheter från 1789, dels på den nya riksdagsordningen från februari 1810, som slog fast att endast de som fick välja riksdagsmannen var skyldiga att betala honom. Landshövdingen, greve J. A. Cronstedt i Linköping, gav klaganden rätt i huvudsak: ståndspersoner som innehade sådana hemman skulle inte tvingas betala – men redan frivilligt inbetalda belopp återbetalades inte. Beslutet illustrerar de spänningar kring representation och beskattning som präglade ståndssamhället fram till representationsreformen 1866.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter