Ståndspersoner slipper betala bondeståndets riksdagsmannaarvode

Inlämnat den 12 juli 1810.

Till den högvälborne herr greven, generallöjtnanten och landshövdingen, riddare och kommendör med stora korset av Kungliga Svärdsorden!

Den oväntade händelsen har inträffat att inte bara alla brukare av skattehemman under Åtvidabergs kopparverk, utan även ståndspersoner som äger skattejord i allmänhet, har debiterats 4 riksdaler 8 skilling banco per hemman för att delta i betalningen av bondeståndets riksdagsmannaarvode för den nyligen avslutade riksdagen – och dessutom hotats med utmätning om de inte betalar frivilligt. Jag ser mig därför tvungen att i största ödmjukhet anföra besvär över detta, både i egenskap av allmänt ombud för den avlidne översten baron Adelswärds dödsbo och för egen del, som innehavare av ett halvt skattehemman i Bankekinds härad.

Ridderskapet och adeln representerar själva sitt stånd, och ofrälse ståndspersoner har redan i mer än två sekler varit utestängda från all rätt att välja riksdagsmän. Det är alltså inte egendomens natur utan innehavarens stånd som avgör rätten att välja riksdagsman och att själv vara det. Följaktligen är bonden inte ombud för någon av de nämnda medborgargrupperna. Dessutom nekade bondeståndet, enligt dess egna tryckta protokoll från den senaste riksdagen, ofrälse ståndspersoner inträde i sitt stånd – med det tydliga skälet att deras högre bildning, bredare upplysning och därmed större övertalningsförmåga möjligen kunde göra dem till bondeståndets ledare och göra ståndets egen verksamhet, som vilar på en mer begränsad bildning, mindre oberoende. Av detta följer naturligen att varken bondeståndets egen värdighet och dess känslighet för sitt oberoende, eller en sund rättvisa, kan tillåta att dess ombud avlönas av personer som ståndet självt anser vara obehöriga.

Eftersom jag funnit denna övertygelse bekräftad av uttrycklig lag i 17 § av riksdagsordningen av den 10 februari i år, som tydligt stadgar den förnuftsenliga principen att fullmäktigen ska få underhåll och resekostnad av dem som har rätt att välja honom – följaktligen inte av adel, ofrälse ståndspersoner eller brukare av andras jord – vågar jag så mycket tryggare och i djupaste ödmjukhet be både om att själv befrias från betalningen av detta arvode, och om att kopparverkets bönder, som är lika utestängda från valrätten, ska få tillbaka vad de i okunnighet om sina verkliga skyldigheter låtit förmå sig att betala.

Med djup vördnad, Högvälborne herr grevens, generallöjtnantens, landshövdingens, riddarens och kommendörens med stora korset allerödmjukaste tjänare Swante Stridsberg.

Utslag:

Med hänsyn till att enligt 3 § av den kungliga försäkran om allmogens fri- och rättigheter av den 4 april 1789 endast de bönder som är besuttna på krono-, kronoskatte- eller frälseskattehemman har rätt att välja allmogens riksdagsfullmäktige, och att 17 § i riksdagsordningen av den 10 februari innevarande år endast förpliktar dem som har rätt att välja riksdagsmannen att ge honom underhåll och resekostnad, anser jag det betänkligt att ålägga andra ståndspersoner som innehar sådana hemman att delta i allmogens riksdagsmannaarvode, om de inte själva finner det rimligt och erbjuder sig att betala. Detta ska vederbörande kronobefallningsman i den ort där sökanden och hans huvudmän innehar hemman av nämnda slag iaktta när detta utslag meddelas honom – dock utan rätt till återbetalning av vad som eventuellt redan, utan tvång, kan ha betalats på arvodet.

Linköpings landskansli den 13 juli 1810.

J. A. Cronstedt.

W. P. Morath.

Ingif. d. 12 Julii 1810.

Högwälborne Herr Grefwe, General-Lieutenant och Landshöfding, Riddare och Commendeur med Stora Korßet af Kongl. Swärds-Orden!

Den owäntade händelsen har inträffat, att ej mindre alla under Åtwidabergs Kopparwerk lydande Skattehemmans-Brukare, än Skattejords-ägande Ståndspersoner i allmänhet blifwit debiterade, att med 4 R:dr 8 ß. Banco per hemman, deltaga uti Bonde-Ståndets Riksdagsmans-arfwode, för nyligen öfwerståndne Riksdagen, samt hotade med Utmätning, i brist af godwillig betalning; jag ser mig således föranlåten, ej mindre i egenskap af Allmänt Ombud för framlidne Herr Öfwersten m. m. Baron Adelswärds Sterbhus, än för egen del, såsom innehafware af ett halft Skatte-hemman i Bankekinds Härad, häröfwer i största ödmjukhet anföra Beswär.

Ridderskapet och Adeln representera sjelfwa sitt Stånd, och ofrälse Ståndspersoner hafwa redan mer än 2:ne Sekler warit skiljde från all Riksdagsmanna-rätt. — Då alltså, icke Egendomens natur, utan innehafwarens stånd qwalificerar rättigheten att wälja Riksdagsman, och att wara det, i följe hwaraf Bonden alltså icke är Ombud för någondera af förberörde Medborgare Claßen, och då Bondeståndet deßutom wid sist öfwerstånden Riksdag, enligt deß egne trykte Protocoller, wid frågan om ofrälse Stånds-personers Riksdagsmanna-rätt, nekat dem inträde i sitt stånd, af det stora och märkbara skäl, att deßas högre Förstånds-odling, allmännare upplysning, och derigenom ägande större öfwertalande förmåga, möjeligen kunde blifwa Bondeståndets l.dare och göra deß egen, på in-

skränktare odling grundade wårksamhet, mindre oberoende; så synes håraf naturligen följa, att hwarken Bondeståndets egen wårdighet, och deß ömtålighet för sitt eget oberoende, eller en sund råttwisa kunna tillåta, att deß Ombud lönas af Personer, dem Ståndet anser för sig obehörige.

Men då Jag funnit denna öfwertygelse befästad genom uttryckelig Lag i 17 §. af Riksdags-Ordningen den 10 sistl. Februarii, som tydeligen stadgar den förnuftsenliga princip, att Fullmägtigen bör njuta underhåll och Resekostnad af dem, som äro beråttigade att wälja, följakteligen icke af Adel, Ofrälse Ståndspersoner eller Brukare af andras jord, wågar jag så mycket tryggare i djupaste ödmjukhet bönfalla, ej mindre att sjelf befrias från utbetalning af detta Arfwode, än att Kopparwerkets Landtbönder, såsom från Wal-rättigheten lika utestängde, må åter få, hwad de under okunnighet om sine werkelige plikter, låtit förmå sig att utbetala.

Med djup wördnad framhärdar Högwälborne Herr Grefwens, General-Lieutenantens, Landshöfdingens, Riddarens och Commendeurens med Stora Korßet allerödmjukaste tjenare Swante Stridsberg.

Utslag.

Wid betraktande deraf, att enligt 3:dje §. af Kongl. Försäkran på Allmogens fri och rättigheter under den 4 Aprill 1789, inga andra än de Bönder, som å Krono eller Krono Skatte eller Frälse Skatte hemman äro besutne, äga wälja Allmogens Riksdags-Fullmägtige, och att 17 §. uti Riksdags-Ordningen af den 10 Februarii innewarande år endast förpliktar dem att gifwa Riksdagsmannen underhåll och resekostnad, som äro berättigade att honom wälja, anser Jag betänkligt att påföra andre Stånds-personer, hwilka innehafwa slike hemman, delaktighet uti Allmogens Riksdagsmanna-arfwode, när de icke sjelfwe finna billigt och ärbjuda sig utgifwandet deraf, hwilket wederbörande Krono-Befallningsman i den ort, hwarest Sökanden och deß hufwudmän innehafwa hemman af berörde egenskap, måste iakttaga, når detta Utslag honom meddelas; dock utan rättighet till återbärande af hwad till äfwentyrs utan twång, kan redan på arfwodet wara utbetalt. Linköpings Lands-Cancellie den 13 Julii 1810.

J. A. CRONSTEDT.

W. P. Morath.