Doktor Dodds liv: från prästson till lysande begåvning

Doktor Dodds liv.

William Dodd föddes år 1729 i Bourn i grevskapet Lincoln, där hans far var präst och en mycket rättskaffens man. Att sonens uppfostran trots detta försummades något i ungdomen var en olycka som i England tyvärr inte är ovanlig.

Vid sexton års ålder skickades den unge William till universitetet i Cambridge för att studera teologi, och han skrevs genast in i den lägsta klassen. Han var välväxt, hade ett vackert ansikte och var i sitt umgänge kvick, otvungen och intagande. Själv var han inte heller omedveten om dessa fördelar, och för att göra sitt sätt och sitt utseende rättvisa brukade han i utgifter och klädsel inte stå tillbaka för någon i de högre klasserna. Förströelser och nöjen blev tidigt ett behov för honom, och lika tidigt fick han erfara det vackra könets mäktiga behag. Därav väcktes i än högre grad en önskan att själv behaga: dans blev snart hans passion, och med det franska språket lärde han sig samtidigt fransk lättsinnighet. Hans levnadssätt blev utsvävande och han försummade ofta sina studier. Följderna blev ändå knappt märkbara, för genom sin naturliga kvickhet, sitt goda minne och sin utomordentliga flit tog han ofta på kort tid igen det försummade. Men han var för flyktig för att helt eller huvudsakligen ägna sig åt en viss vetenskap: han ville känna till något av allt, och stannade därför i allt bara vid ytan.

Ett kvickt och livligt huvud behöver bara förälska sig, så skriver det vers – och så gick det även för Dodd. Redan vid 18 års ålder vågade han låta trycka en idyll, och hur medelmåttig den än var vann den ändå bifall. Uppmuntrad av detta skrev han snart flera dikter, bland vilka två poetiska brev hedrade hans hjärta och lade grunden till den ryktbarhet han sedan förvärvade som författare. Hans levnadssätt hade fört med sig utgifter som tvingade honom att tidigt använda sina talanger som författare. År 1750 gav han ut några dikter, och vid samma tid nya upplagor av åtskilliga latinska författare, samt visade genom ett tillägg till Popes Dunciad nya prov på smak, kvickhet och omdömesförmåga. Samma år öppnade han dessutom för prenumeration på en översättning av Kallimachos hymner, och skrev en tragedi, Syrakusanerna, i antik stil med körer.

Efter avlagd filosofisk examen lämnade han akademin och skyndade till London. Han var nu 21 år gammal, och hade genom – (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare avsnitt.)

Doctor Dodds lefwerne.

William Dodd föddes år 1729 i Bourn uti Grefskapet Lincoln, der hans far war Prest och en man af mycken rättskaffenhet. Att sonens uppfostran icke deß mindre i ungdomen något wanwårdades, war en olycka, som i England ty wärr icke är sällsynt.

På sitt sextonde år skickades den unge William till Universitetet i Cambridge, att der studera Theologien, och blef genast inskrefwen i nedersta claßen. Han war wäl wäxt, hade ett wackert ansigte, och war i sitt umgänge qwick, otwungen och intagande. Sjelf war han ej heller okunnig om deßa förmåner, och för att göra sina maner och sitt utseende heder, plägade han i utgifter och klädsel ej eftergifwa någon af de högre claßerne. Förströelser och nöjen blefwo tidigt ett behof för honom, och lika tidigt erfor han werkan af det wackra könets mägtiga behag. Deraf wäcktes i än högre grad ett begär att sjelf behaga: dansa blef snart hans paßion; och med Franska språket lärde han tillika Fransk lättsinnighet. Hans lefnadssätt blef utswäfwande, och han försummade ofta sina studier. Följden deraf blef likwäl föga märklig, ty genom sin naturliga qwickhet, sitt goda minne och sin utomordentliga flit återhämtade han ofta inom kort tid det försummade. Att ensamt eller förnämligast fästa sin uppmärksamhet på en wiß wetenskap, dertill war han dock för flygtig: af allt wille han känna något, och stadnade derföre i allt blott wid ytan.

Ett qwickt och lifligt hufwud behöfwer ej mer än förgapa sig, så gör det vers, och detta hände äfwen Dodd. Redan i sitt 18:de år wågade han låta trycka en Idyll, och så medelmåttig den än war, wann den dock bifall. Häraf uppmuntrad skref han snart flera poemer, bland hwilka 2:ne Skaldebref gjorde heder åt hans hjerta och lade grund till den ryktbarhet han sedan, såsom författare, förwärfwade. Hans lefnadssätt hade bragt honom på utgifter, som twungo honom att tidigt göra bruk af sina talanger som auctor. År 1750 utgaf han några poemer, och wid samma tid nya upplagor af åtskillige Latinske Auctorer, samt ådagalade, genom ett tillägg till Pope's Dunciade, nya prof af smak, qwickhet och omdömesgåfwa. Ännu samma år anmälte han till subscription en öfwersättning af Callimachi hymner, och skref en Tragedie, Syracusanerne, på ålderdomens wis med choeurer. — Efter antagen philosophisk grad, lemnade han Academien och hastade till London. Han war nu 21 år gammal, och hade genom

[[FORTSÄTTER]]