Folkfesten Cocagna i Neapel slutar i vild plundring

Det mest intressanta och mest besökta skådespelet i Neapel är den så kallade Cocagna-festen, dit folk strömmar i stora skaror från både staden och landsbygden.

På en stor plats av oregelbunden form, belägen mellan Medinafontänen och San Carlo-teatern och uppkallad efter just denna besynnerliga fest, byggs en amfiteater av bräder, nästan ofattbart hög och omfångsrik. En stor trappa leder upp till första galleriet, varpå ytterligare trappor, avsatser, viloplatser, små korridorer, små loger och liknande följer, ända upp till byggnadens topp.

Hela denna teater kläs nedifrån och upp med alla slags matvaror, som spikas fast på bräderna i en viss symmetri. Bland annat ser man rikligt med fläsk, får – både slaktade och levande – sprattlande gäss och ankor, bröd, mängder av kolja och stockfisk, små mjölsäckar, små olje- och vinkärl, en hop klädesplagg och så vidare. Allt detta förbereds flera dagar i förväg, och dagen före festen spikas både djuren och allt det övriga upp.

Runt omkring platsen ställs kavalleri upp, beväpnat med sablar, och infanteri med bajonetter på musköterna. Bakom trupperna samlas folket: de bättre bemedlade i vagnar, men lazzaronerna och den övriga pöbeln till fots – de förra som åskådare, de senare för att på givet tecken delta i plundringen.

Vid middagstid avlossas ett kanonskott från slottet, och genast skingras vakten som dittills bildat en avspärrning. I samma ögonblick rusar pöbeln till, klättrar upp, river ned vad den kommer åt, fyller sina skjortor – som för ändamålet förvandlas till säckar – eller lastar vad den förmår på sina axlar. Dessa plundrare ses vanligen i bara linnet. (Reds. anm.: Texten fortsätter i ett senare avsnitt.)

Cocagna.

Det interessantaste och mest besökta skådespel i Neapel är det så kallade Cocagna: från staden och landet strömmar dit folk i stora hopar. På en stor plats af oregelbunden form, som ligger emellan springbrunnen Medina och San Carlos Theater, och som har sitt namn af sjelfwa denna besynnerliga fest, uppbygges af bräder en amphitheater af snart sagdt omätlig både högd och omkrets. En stor trappa leder upp till första galleriet, hwarpå åter följa andra trappor, afsättningar, hwilosäten, små corridorer, små loger och mera dylikt, ända upp till det öfwersta af byggnaden. Man tapetserar denna theater nedifrån högst uppåt med allehanda slags matwaror, som i en wiß symmetri fastspikas på bräderne. Bland annat blir man der warse sändeligen mycket fläsk, får både slagtade och lefwande, sprattlande gäss och ankor, bröd, en myckenhet koljor och stockfisk, små säckar med mjöl, små olje- och winkärl, en hop klädespersedlar o. s. w. Om allt detta anstaltas flere dagar förut, och dagen näst före festen uppspikas både djuren och allt det öfriga. Rundt omkring platsen uppställes Cavalleri bewäpnadt med sablar, och Infanteri med bajonetter på musköterne; bakom troupperne samlar sig folket, de bättre i wagnar, men Lazzaronerne och den öfriga pöbeln till fots: de förre i egenskap af åskådare, de sednare för att wid gifwit tecken deltaga i plundringen. Om middagen lossas från slottet ett kanonskott, och genast skingrar sig wakten som hittills formerat en spetsgård; då i ögonblicket pöbeln rusar till, klättrar upp, rifwer ned hwad den åtkommer, fyller dermed sina skjortor som för detta behof förwandlas till skapnaden af säckar, eller lastar hwad den förmår på sina skuldror. Man ser desse plundrare wanligen i blotta linnet,