Forskare beskriver folkslag som livnär sig på jord

Om jordätande folkslag.

I nummer 53 av denna tidning kunde man, bland Peyroux de la Coudrenières uppgifter om aitanerna, läsa hur inte bara denna nordamerikanska folkgrupp utan även alla ursprungsfolk i västra Louisiana har sökt och funnit ett födoämne i själva leran. Det som där anmärktes i en not om en liknande sed hos Nya Kaledoniens öbor i Söderhavet grundar sig på en annan fransk resenärs, herr Labillardières, erfarenheter. Så ofta de plågades av hunger såg han dem i stora mängder äta en grönaktig, fin, hal men trådig och lättsmulad jordmassa som liknade täljsten. Men antagandet att denna jord skulle innehålla någon lera har inte bekräftats av analysen. Kemisten Vauquelin undersökte den och fann att den rodnade i eld och förlorade 4 procent av sin vikt. I de återstående 96 hundradelarna upptäcktes följande enklare grundämnen: 37 delar ren bitterjord, det vill säga magnesia, 36 delar kiseljord, 17 delar oxider (troligen mest järn), 3–4 delar vatten samt 2–3 delar kalk och koppar. I dess sammansättning finns alltså inte något spår av något verkligt näringsämne.

I Sydamerika, i trakten av Orinocofloden, fann Humboldt ett folk av kraftigt kroppsmålade urinvånare som kallar sig otomaker och som under tre månader av året lever nästan enbart av en leraktig jord. De äter mellan ett och ett och ett halvt skålpund om dagen. Vissa munkars berättelse om att denna jord skulle blandas med fett från krokodilsvansar är ogrundad. Humboldt fann hos dessa amerikaner förråd av helt ren och oblandad jord, som åts utan annan tillredning än att den rostades lätt och sedan fuktades igen. Han fann det märkligt att människor som under lång tid levde av enbart jord ändå var friska och kraftfulla. Genom egna försök med jordarterna ansåg han sig dock övertygad om deras förmåga att i fuktigt tillstånd bryta ned luften och genom kemisk frändskap till viss del bli närande. För det mesta blir effekten dock endast mekanisk. Kanske bör man finna det mindre märkligt än barbariskt att folk som av brist på livsmedel tvingas äta jord i hela veckor och månader, liksom nykaledonierna, av ren nöd blivit människoätare.

Om jordätande folkslag.

I N:o 53 af denna Tidning läses, ibland Peyroux de la Coudreniere's uppgifter om Aitanerne, huru icke allenast denna Nord-Americanska Nation, utan ock alla det westra Luisianas wildar, sökt och funnit i sjelfwa leran ett födoämne. Hwad derwid i Noten anmärkes om en dylik sed hos Nya Caledoniens öb:er i Söderhafwet, grundar sig på en annan Fransk resandes, Herr Labillardiere's erfarenhet. Så ofta de plågades af hunger, såg han dem i stor mängd förtära en grönaktig, fin, hal men trådig och friabel speckstenslik jordmassa; men att denna jord skulle innehålla någon lera, är en förmodan som ej blifwit af analysen bekräftad. Vauquelin undersökte den och fann den samma i eld rodna och förlora 4 procent af sin wigt, hwarefter i de öfriga 96:100:dedelarne upptäcktes följande enklare grundämnen, nemligen: 37 delar ren bitterjord eller magnesia, 36 ditto kiseljord, 17 ditto oxyder (troligen mest jern), 3 a 4 ditto watten och 2 a 3 ditto kalk och koppar. I deß sammansättning finnes således alldeles intet spår till något werkligt närande ämne.

I Södra America och grannskapet af Oronoco fann Humboldt en Nation af ohyggligt målade wildar, som kalla sig Otomaker, och som i 3 månader af året lefwa nästan endast af en leraktig jord. De förtära deraf från ett till halftannat skålpund om dagen; och en del munkars berättelse, att nemligen denna jord skulle uppblandas med fettet af Crocodil-swansar, är ogrundad. Humboldt fann hos deße Americaner upplag af alldeles ren och oblandad jord, som förtärdes utan all annan präparation, än att den lindrigt rostades och sedermera åter fuktades. Det föll honom underligt före, att se menniskor som en längre tid lefde af bara jord, likwäl wara friska och kraftfulla; men af egna rön med jordarterne ansåg han sig dock öfwertygad om deras förmåga att i fuktigt tillstånd decomponera luften och genom werkan af Chemisk förwandtskap blifwa till någon del närande. I det mesta blir likwäl effecten deraf blott mechanisk; och kanske bör man finna mindre underligt än barbariskt, att nationer, som af brist på lifsmedel twingas att hela weckor och månader äta jord, blifwit, såsom Ny-Caledonierne, af ren nöd menniskofrätare.