Berättelsen om den förstfödde och hans arv

Den förstfödde.

Jag kände en man som hade vunnit allmän aktning för sin rättskaffenhet. Han var ingen slösare, men hans ansenliga förmögenhet tillät honom att rikligt njuta av gästfrihetens nöjen. I hans hus rådde den största ordning. Han var en kännare av de sköna konsterna och skaffade sig med sin fina smak den mest utsökta njutning av dem. Hans mer än vanliga förståndsgåvor var mycket förfinade genom vetenskaplig läsning.

Han var allmänt älskad som den artigaste sällskapsmänniska, och hans närmaste vänner uppskattade honom högt för hans varma och medkännande hjärta. De fattiga dyrkade honom som sin välgörare. Ofta hörde man honom prisa sig lycklig över att han av Försynen hade satts i stånd att sprida lycka, välstånd och glädje omkring sig. Han satte ett högt värde på dessa angenäma känslor och avstod ofta från alla andra nöjen, enbart för glädjen att göra gott. Kort sagt: han levde allmänt aktad och älskad, och dog sörjd och saknad av alla.

Eftersom han dog utan barn ärvdes han av sin bror. Denne hade, enligt lagarna i det land där de levde, som yngre bror dittills bara ärvt en liten del av faderns förmögenhet, men han hade fått så rikligt stöd av sin frikostige bror att han vid universitet och på resor kunde skaffa sig omfattande kunskaper, som han sedan använde till statens nytta i en betydande befattning. Han stod därför på den mest vänskapliga fot med sin äldre bror och tackade honom of— (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare nummer.)

Fotnot: Ur "Menon oder Versuch in Gesprächen die vornehmsten Punkte aus Kants Kritik der praktischen Vernunft zu erläutern" av Fr. W. D. Snell, s. 114.

Den förstfödde. (*)

Jag kände en man, som tillwunnit sig en allmän aktning för sin rättskaffenhet. Han war ingen slösare, men hans ansenliga förmögenhet tillät honom, att rikligen njuta gästfrihetens nöje. I hans hus rådde den största ordning. Han war en kännare af de sköna konsterna, och förskaffade sig med en sin smak den utsöktaste njutning af dem. Hans mer än wanliga förståndsgåfwor woro mycket odlade genom wettenskaplig läsning. Han älskades allmänt, såsom den artigaste sällskapskarl; och hans närmaste wänner skattade honom högt för hans warma och deltagande hjerta. De fattige dyrkade honom, såsom sin wälgörare. Ofta hörde man honom prisa sig lycklig, att han af Försynen blifwit satt i stånd, att sprida omkring sig sällhet, wälstånd och lycka. Han gaf ett högt wärde åt detta slags angenäma känslor, och umbar ofta alla andra nöjen, blott för glädjen att göra godt. Kort, han lefde allmänt aktad och älskad och dog sörjd och saknad af alla. Död utan barn ärfdes han af sin bror. Denne hade (efter det landets lagar, hwari de lefde) såsom yngre broder hittills ärft blott en liten del af fadrens förmögenhet, men war af sin wälgörande broder så rikeligen understödd, att han wid Universiteter och på resor kunde samla sig widsträckta kunskaper dem han sedan wid en ansenlig syßla anwände till statens nytta. Han stod derföre på den wänskapsfullaste fot med sin äldre broder, och tackade honom of-

*) Ur Menon oder Versuch in Gesprächen die vornehmsten Punkte aus Kants Kritik der praktischen Vernunft zu erläutern von Fr. W. D. Snell, p. 114.

[[FORTSÄTTER]]