Underbarnet i Lübeck talade latin före tre års ålder

Det lärda dibarnet.

Christian Henric Heinecken föddes år 1721 i Lübeck. Hans far var professor i historia och hade inte bara stora kunskaper, utan förstod också konsten att förmedla dem till andra. Han fick idén att lära sin son tala när denne bara var åtta månader gammal. Han började så här: det föremål som skulle namnges ställde han framför barnets ögon och gjorde pojken uppmärksam på det. När han märkte att Henric verkligen uppfattat föremålet med blicken, uttalade fadern långsamt, högt och tydligt dess namn. Detta lyckades varje gång. Han hade inte hållit på länge förrän Henric, till faderns stora förundran, inte bara frambringade enskilda ord utan hela uttryck, som han snart också förenade med ett riktigt begrepp.

All början är svår, men när banan väl var öppnad gick undervisningen mycket fort. Fadern plågade honom inte med läsning och skrivning, utan förmedlade allt muntligt genom berättelser. Därför förlorade barnet aldrig lusten att lära. Det låter otroligt, men är ändå sant, att den lille pojken vid inte fullt arton månaders ålder kunde återberätta de viktigaste händelserna ur den bibliska historien i detalj.

Vid ett och ett halvt års ålder hade han redan geografin och den grekiska historien i huvudet. För att lättare lära honom den senare hade man ritat de viktigaste händelserna på kort. Man kunde fråga honom kors och tvärs, och Henric svarade alltid rätt. Inom kort lärde han sig även alla europeiska regenters släkttavlor. Latin och franska talade han som sitt modersmål – och under allt detta fortsatte han att dia sin mors bröst.

Saken väckte stort uppseende i världen. Många trodde på den, andra inte. För att få visshet fick magistraten i Lübeck i uppdrag från Regensburg att skicka in en tillförlitlig rapport om detta märkliga barn. Rektorn vid gymnasiet i Lübeck, herr von Seelen, ombads av magistraten att göra en undersökning och avge en skriftlig berättelse. I utdrag lyder den så här:

"Den 2 januari 1724 uppehöll jag mig nästan hela dagen, till klockan tio på kvällen, i fru Heineckens hus för att med säkerhet ta reda på om det som hittills sagts och skrivits om hennes son Christian Heinecken, som ännu inte fyllt tre år, hade fog för sig eller inte. Jag kan i sanning försäkra att jag har hört mycket från detta barn som vida överstiger dess ålder, och mer än en gång har jag beklagat att inte alla som sett honom också kunnat höra detsamma. Orsaken är att pojken ogärna låter sig frågas ut av någon annan än herr von Schönaich, en schlesisk adelsman som bor i huset och som på sin fritid lärt honom så mycket. Dessutom svarar han inte alltid, vilket han med hänsyn till sin späda ålder inte heller kan tvingas till. Så hände det den nämnda dagen väl tjugo gånger att han, mitt i sitt reciterande, bröt av med sitt vanliga yttrande: 'Nu vill jag gå till mamma' (för att dia), varvid han genast måste släppas iväg. Ofta kom han dock snart tillbaka och fortsatte där han slutat.

Inte desto mindre har jag hört mycket av honom som vittnar dels om ett förunderligt minne, dels om ett starkt omdöme. De romerska kejsarna, både de gamla och de nya, kunde han räkna upp felfritt i följd. Om Karl den store anmärkte han att denne fått sachsarna att anta den kristna läran; om Karl den fjärde att denne bott i Lübeck i samma hus där barnet nu bor, grundat universitetet i Prag och skilt många länder från Tyska riket; om Maximilian den förste att denne delat in det romerska riket i kretsar, vilka han också räknade upp, och att Luther och Tetzel levat under hans tid. Ur den äldre kejsarhistorien valdes Julius Caesar och Augustus, vilkas främsta bedrifter han kände till. Även de österländska kejsarna hade han på sina fem fingrar; han visste till exempel vad som skilde Konstantin den store från Konstantin Palaiologos, hur den förre sett ett tecken på himlen, vars inskrift han återgav på grekiska, latin och tyska, samt att Konstantinopel under den senare fallit i turkarnas händer. Med samma lätthet räknade han upp de mediska och persiska kungarna, utan att utelämna en enda mellan Kyros och Dareios Kodomannos, liksom ptoleméerna i Egypten. Ur den bibliska historien hörde jag honom räkna upp patriarkerna, domarna och kungarna av Juda och Israel, förutom andra historiska saker som inte kan specificeras.

I geografin valde jag, eftersom jag fick välja, kartorna över Tyskland, Palestina och Grekland. På alla tre kunde han peka ut de viktigaste floderna, städerna och de orter som blivit berömda genom fältslag, och så vidare. I genealogin prövades han på det kungliga danska och franska huset samt det furstliga huset Schleswig-Holstein, och han avlade sådana prov som sannerligen inte kunde väntas av ett barn. På latin kunde han benämna nästan allt som förekom. När man visade honom något han inte sett förut och sade att det var vackert, yttrade han genast: 'est aliquid praeclari' (det är något förträffligt). Ur katekesen reciterade han de tio budorden och ur Bibeln flera kärnspråk. Sjunga kunde han också, vilket han likaledes gav prov på." Detta är det viktigaste ur rektor von Seelens berättelse.

Ryktet om lille Henrics lärdom var vida spritt. Kungen av Danmark önskade se honom och lät honom komma till Köpenhamn. Han reste dit med sin mor och visade sig vid hovet med all barndomens charm. Till det yttre var han i alla avseenden ett vackert barn. Han var storväxt för sin ålder, och en lycklig ansiktsbildning, stora blå ögon, rosiga kinder och blont hår som föll i naturliga lockar kring pannan hänförde alla – men ännu mer gjorde hans ädla uppträdande det. Han trädde fram inför kungen och höll ett latinskt tal på tjugo minuter utan att komma av sig. Därefter läste han upp en fransk dikt skriven för drottningen och prinsessorna. Alla närvarande damer omfamnade och kysste honom.

Kungen gick fram till hans mor, lyckönskade henne till en sådan son och frågade hur det var möjligt att lära honom så mycket. Hon försäkrade att man inte på minsta vis plågat honom med det, utan att allt varit och alltjämt var hans egen böjelse. "Är det länge sedan ni avvande honom?" frågade kungen. "Ack, han diar ännu", svarade modern, "och om Ers Majestät tillåter vill jag genast ge honom bröstet, för han är nu mycket törstig efter att ha ansträngt sig för att förtjäna en så stor furstes bifall." Utan vidare omständigheter gav hon honom, i hovets närvaro, det moderliga bröstet, och den lärde och beundrade Henric tog emot det utan att tveka. Den latinske och franske talaren var nu åter ett dibarn.

Överhopad med beröm, gåvor och leksaker reste den lille från Köpenhamn tillbaka till Lübeck. Där fick modern utstå mycket obehag. När man inte längre kunde bestrida sanningen om barnets lärdom, skrev man ärekränkande smädeskrifter om fru Heinecken och skickade dem hem till henne. En belöning på hundra riksdaler utfästes för den som kunde avslöja författaren. Detta tog modern mycket hårt, vilket i sin tur påverkade mjölken. Hon tvingades därför avvänja pojken. Man skilde honom från modern, men den skilsmässan uthärdade han inte. I fjorton dagar till tre veckor skrek och ropade han oavbrutet efter sin mamma. Dag och natt bad han under tårar att man skulle föra honom tillbaka till henne. Under tiden ville han inte äta något, utan tynade synbart bort. Därav uppkom en slags tärande sjukdom, i vilken han avled efter fem veckor. Hans unga liv nådde bara fem år. Vad skulle inte ha kunnat bli av detta barn, om det hade fått leva längre.

Det lärda Di-Barnet.

Christian Henric Heinecken föddes år 1721 i Lübeck. Hans far war Professor uti Historien, och hade icke allenast lärt ganska mycket, utan förstod äfwen att meddela andre sina kunskaper. Han fick det infall att lära sin son tala då denne war endast åtta månader gammal. Dermed började han sålunda: det föremål som skulle nämnas, ställde han för barnets ögon och gjorde det wäl uppmärksamt derpå. När han märkte att Henrick rätt fattat det med ögat, då först utsade fadren långsamt, högt och tydeligt föremålets namn. Detta lyckades alltid. Härmed fortfor han icke länge, förrän Henric, till hans stora förundran, frambragte icke allenast ord, utan äfwen hela talesätt, med hwilka han ock snart förenade ett riktigt begrepp.

All början är swår, men då banan en gång war öppnad, gick det ganska fort med Henrics underwisning. Med läsande och skrifning plågade fadren honom icke, utan bibragte honom allt mundteligen igenom berättelser. Deraf blir begripeligt huru det kom att barnet icke förlorade lusten att lära. Det synes otroligt, men är dock sant, att den lilla goßen, wid icke ännu aderton månaders ålder, kunde omständligt berätta ur Bibliska historien de förnämsta händelser.

Wid halftannat års ålder hade han redan i sitt hufwud Geographien och Grekiska historien; och för att lättare lära honom den senare, hade man tecknat på kortblad de wigtigaste händelser. Man kunde fråga honom härs och twärs, och Henric swarade alltid riktigt. Inom korrt tid lärde han sig äfwen att känna alla Europeiska Regenters slägtregister. Latinska och Franska språken talade han som sitt modersmål, och under allt detta fortfor han att di sin mors bröst.

Saken gjorde mycket uppseende i werlden. Många trodde den, och andra icke. För att erhålla wißhet blef ifrån Regensburg uppdraget åt Magistraten i Lübeck att insända en pålitlig underrättelse om detta sällsamma barn. Rectorn wid Gymnasium i Lübeck, Herr von Seelen, blef anmodad af Magistraten att företaga en undersökning i detta ämne, och att derom afgifwa skriftelig berättelse. Denna lyder i utdrag som följer:

”År 1724 den 2 Januari uppehöll jag mig nästan hela dagen till klockan 10 på aftonen i fru Heineckens hus, för att med säkerhet erfara, huruwida det, som man hittils talat och skrifwit om hennes son Christian Heinecken, hwilken ännu ej fyllt tre år, ägde grund eller icke. Jag kan i sanning försäkra att af detta barn hafwa hört mycket, som wida öfwerstiger deß ålder; och mer än en gång har jag beklagat, att icke hwar och en som sett det, kunnat höra detsamma. Orsaken dertill är, att goßen icke gerna låter fråga sig af någon annan, än Herr von Schönaich, en Schlesisk Adelsman, som uppehåller sig i huset och till tidsfördrif lärt honom så mycket. Deßutom swarar han icke alltid, hwartill han, i anseende till sin späda ålder, ej eller kan twingas, och således hände äfwen att han på förenämde dag wäl tjugu gånger, då han som bäst reciterade, bröt af med sitt wanliga yttrande: Nu will jag gå till mamma (för att di), hwarwid han genast måste lemnas, då han sedermera ofta snart kom åter och fortsatte hwad han hade börjat. Icke destomindre har jag hört af honom mycket, som utmärker dels ett underbart minne, och dels ett starkt omdöme. Romerske Kejsarne, både de gamla och nya, kunde han perfect uppräkna i en suite. Om Carl den store anmärkte han, att han bragt Sachserne att antaga christna läran: om Carl den fjerde, att han logerat i Lübeck i samma hus, der barnet bor, inrättat högskolan i Prag, och söndrat många länder ifrån Tyska Riket: om Maximilian der förste, att han indelt Romerska Riket i Kretsar, hwilka han äfwen uppräknade, och att Luther och Tezel lefwat under honom. Ur den äldre Kejsarehistorien waldes Julius Cäsar och Augustus, hwilkas förnämsta bedrifter han kände. Orientaliske Kejsarne hade han äfwen på sina fingrar; wißte, t. ex., hwarigenom Constantinus den store och Constantinus Paläologus åtskildes; huru den förre sett på himmeln ett tecken, hwars öfwerskrift han sade på Grekiska, Latin och Tyska; samt att under den se-

nare Constantinopel fallit i Turkarnes händer. Med lika lätthet uppräknade han jemwäl de Mediske och Persiske Konungarne, af hwilka han ej uteslöt en enda mellan Cyrus och Darius Codomannus; och äfwen Ptolomeerne i Egypten. Ur Bibliska historien hörde jag honom uppräkna Patriarkerne, Domarne, Konungarne af Juda och Israel, utom andra historiska saker som icke kunna specificeras. I Geographien walde jag, emedan mig tilläts att wälja, 1) Chartan öfwer Tyskland, 2) öfwer Palästina, och 3) öfwer Grekland. På alla tre kunde han wisa de förnämsta floder, städer och orter, som blifwit ryktbara genom fältslag, och så widare. I Genealogien försöktes han med Kongl. Danska och Franska Husen och jemwäl med Furstliga Huset Schleswig Hollstein, samt aflade deri sådana prof, som wißt icke kunde wäntas af ett barn. På Latin kunde han nämna nästan allt hwad som förekom. Då man wisade honom något som han icke förr sett, och sade att det war skönt, yttrade han genast: est aliquid praeclari. Ur Catechesen reciterade han Tio Guds Bud, och ur Biblen flera kärnspråk. Sjunga kunde han äfwen, och wisade jemwäl prof derpå." Detta är det hufwudsakligaste af Rector von Seelens berättelse.

Ryktet om den lilla Henrics lärdom war wida utbredt. Konungen af Dannemark önskade att se honom, och lätt honom komma till Köpenhamn. Han anträdde ditresan med sin mor, och wisade sig wid Hofwet med alla barndomens behag. Till sitt yttre war han ock i alla hänseenden ett skönt barn. Hans wäxt war wida öfwer hans år. En lycklig ansigtsbildning, stora blå ögon, rosenfärgade kinder och blonda hår, som föllo i naturliga lockar omkring pannan, hänryckte hwar och en; men ännu mera hans ädla anständighet. Han framträdde för Konungen och höll ett latinskt tal i tjugu minuter, utan att komma af sig. Derefter uppläste han ett Fransyskt poeme, gjordt för Drottningen och Prinseßorna. Alla närwarande damer omfamnade och kyßte honom.

Konungen steg till hans mor, lyckönskade henne till en sådan son och frågade huru det war möjligt att lära honom så mycket. Hon försäkrade, att man icke på minsta sätt plågat honom dermed, utan allt warit och ännu wore hos honom egen böjelse. — Är det länge sedan Ni afwände honom? frågade Kungen. Ack, han dir ännu, swarade modren; och om Ers Maj:t tillåter, så will jag strax undfängna honom, ty han är nu mycket törstig, sedan han bemödat sig att förtjena en så stor Furstes bifall. Utan widare omständigheter räckte hon honom i Hofwets närwaro det moderliga bröstet, och den lärde och beundrade Henric mottog det utan betänkande. Den Latinske ock Franske talaren war nu åter ett dibarn.

Med beröm, skänker och leksaker öfwerhopad, reste den lilla ifrån Köpenhamn och kom åter till Lübeck. Där måste modren uthärda mycken ledsamhet. Då man

icke mera kunde bestrida sanningen af barnets lärda kunskaper, skref man äreröriga pasquiller öfwer fru Heinecken och skickade dem i hennes hus. En belöning af hundra riksdaler utsattes för författarens upptäckande. Imedlertid grep detta modren ganska häftigt, hwilket åter hade inflytelse på mjölken. Hon måste således afwänja gossen. Man skilde honom ifrån modren, men denna skilsmässa kunde han icke uthärda. I fjorton dagar till tre weckor skrek och ropade han beständigt efter sin mamma. Dag och natt anhöll han med tårar att man skulle föra honom åter till henne. Imedlertid wille han ingen ting njuta, utan förföll synbarligen. Deraf uppkom ett slags trånsjuka, hwari han afled efter 5 weckor. Han bragte sitt unga lif endast till fem år. Hwad skulle icke kunnat blifwa af detta barn, om det hade fått lefwa längre.