Fördomar granskade: tänk själv, knäböj endast för sanningen

Två ord om fördomar.

En fördom är en mening som antagits utan omdöme. På så sätt lär man barn, över hela jorden, de åsikter man vill, innan de själva kan döma.

Bland dessa meningar finns allmänna och nödvändiga, som utgör dygden själv. I alla länder lär man barn att erkänna en belönande och straffande Gud, att högakta och älska far och mor, och att betrakta stöld, lögn med mera som laster – innan de ens kan ana vad last och dygd är. Det finns alltså flera mycket goda fördomar: de som omdömet bekräftar när man tänker och prövar. Dessa förblir inte heller länge fördomar, eftersom förståndet finner tillräckliga grunder för dem.

Den naturliga känslan är inte bara en fördom; den är något mycket mer. En mor älskar inte sitt barn därför att man sagt till henne: du bör älska det. Hon älskar det lyckligtvis av sig själv, av en egen, ovillkorlig, inre och oberoende drift, även när det orsakar henne många mödor och bekymmer. Det är inte av fördom som du skyndar en okänd olycklig till hjälp när du ser honom nära att falla i en avgrund eller mördas av människors eller vilddjurets blodtörst.

Men det är en fördom att du hyser aktning för en människa klädd i en viss dräkt, som högtidligt träder fram och talar med hög ton. Kanske sa dina föräldrar, innan du ens visste om han förtjänade din vördnad: för denne man bör du buga dig. Men du växer i ålder och visdom, och du märker kanske att denne vördade man är en blandning av högmod, egennytta och last. Vad händer då? Du föraktar din avgud – och fördomen viker för det mognare omdömet.

Av fördom tror du på de fabler som man i barndomen möblerat din hjärna med. Man har sagt dig att titanerna förde krig med hedningarnas gudar. Vid aftonbrasan inpräntade man i ditt nyfiket spända öra, och i din öppna, hetsiga fantasi, att gudinnan Thetis med Peleus födde människan Akilles. Vid tolv års ålder tar du dessa sagor för sanningar, och vid tjugo skrattar du åt dem.

Låt oss då försöka kort undersöka de olika slag av fördomar som finns. Kanske befinner vi oss då i samma läge som de som med yrande passion satsat sina pengar på nummerlotteriet och till slut inser att de rikedomar de räknat med bara var inbillade.

1. Sinnenas fördomar. Är det inte besynnerligt att våra ögon bedrar oss även när vi ser mycket väl, medan våra öron däremot inte bedrar oss? När mitt öra är gott och friskt och hör orden "jag älskar dig", kan jag vara säker på att man inte säger "jag hatar dig" till mig. Men när jag ser solen tycks den bara vara en aln bred i diameter, och ändå är det bevisat att den är en miljon gånger större än jorden. Det verkar alltså som om Gud lagt sanningen i vårt öra och villfarelsen i vårt öga. Men studera optikens läror, så ska ni se att Skaparen inte har bedragit ögat, och att det i tingens nuvarande ordning är omöjligt att föremålen skulle kunna te sig annorlunda för oss.

2. Fysiska fördomar. Solen går, jorden står stilla – se där naturliga fysiska fördomar. Men att kräftor skulle vara bra för blodet därför att de blir röda som blod när de kokas, eller att månen skulle påverka våra sjukdomar därför att man en gång märkte att en sjuk fick ett häftigt feberanfall under avtagande måne – dessa och tusen andra idéer har varit villfarelser från gamla marknadsskrikare, som dömt utan att tänka efter och som, själva bedragna, njöt av att bedra andra.

3. Historiska fördomar. De flesta historier har trotts utan undersökning, och denna tro är en fördom. Fabius Pictor berättar att en vestal från byn Alba, många sekler före hans tid, blev våldtagen när hon gick till floden för att ösa vatten i sin kruka, att hon därefter födde Romulus och Remus, och att dessa uppfostrades av en varginna, och så vidare. Det romerska folket trodde på denna fabel utan att undersöka om man på den tiden alls hade vestaler i Latium, om det var sannolikt att en kungadotter gick ut ur klostret med en vattenkruka, eller rimligt att en varghona ville amma två människobarn i stället för att äta upp dem. En man som utförde diverse trollkonster kom för flera år sedan till Danmark från Berlin. I allmogens ögon var han en häxmästare: tusen sällsamma rykten spreds om hans underliga gärningar. Utan att veta hur många portar Berlin har, berättade någon att nämnde trollkarl på en och samma gång kört ut genom Berlins alla fyra portar. Den som hörde berättelsen skakade på huvudet; detta hetsade upp den godtrogne mannen. Trovärdiga vittnen, som han hört det av, åberopades, och han ville inte lämna den upplyste tvivlaren förrän han inpräntat hos honom den fasta tron att när man är en sådan mirakelman kan man gott köra genom fyra portar på en gång. Anta nu att denne skojare levt i en mörkare tidsålder, bland vidskepliga människor – vad hade då hänt? Man hade bränt honom levande, eller beundrat honom i några år. Men sekler flög fram – och vad gör man nu med hans saga? Man ler, man läser, men man glömmer inte att det är trollkrönikan man läser.

4. Metafysiska fördomar. En man har stor skarpsinnighet. Han granskar djupt men förvillar sig ibland. Han skriver djupsinnigt men otydligt. Han har oturen att lägga fram ett dunkelt system, och andra har oturen att tro på detta system, att kommentera det, att strida om det, och att förakta och skrika ut alla som inte hör till de stridande sekter som utgör den enda rättrogna kyrkan. Se där en hel hop av fördomar som stöder sig på några mäns berömda namn och några böckers mystiska dunkelhet.

5. Religiösa fördomar. Om din amma sagt dig att Ceres vakar över säden, att Jupiter förvandlat sig till djur eller människa för att röva bort älskade skönheter, att Muhammed gjort en lustresa till himlen och fått ingivelser av en duva, att Oden väntar dig i Valhall där gammalt gott mjöd dricks – och om en fabelsmittad uppfostrare sedan gräver in dessa berättelser i din hjärna – vad kallar då din mognande tankeförmåga dem sedan? Dikter. Och vad var din tro under förståndets jollerperiod? Fördom.

Se där ett utkast till fördomarnas register – dessa mänsklighetens bödlar, dessa förståndets Robespierrar, dessa lycksalighetens revolutionärer. Vill du undgå dem, så tänk själv och gläd dig åt att se dina bröder vilja tänka. Följ inte, med den blindes trevande gång, enbart ledbandet av antagna grunder och bredaxlade auktoriteter. Knäböj aldrig för namn – gör det endast för sanningen, som i allt och alltid ger sig till känna med enkelhet och klarhet, med människokärlek och kraft.

Twå ord om Fördomar.

Fördom är en utan Omdöme antagen Mening. Således lärer man Barn, öfwer hela Jorden, de meningar man will, innan de kunna dömma.

Bland deßa meningar gifwes allmänna och nödwändiga, hwilka utgöra Dygden sjelf. I alla Land lärer man Barn, att ärkänna en belönande och straffande Gud; att högakta och älska Fader och Moder; att betragta Tjufweri, Lögn, m. m. såsom Last, innan de ännu kunna gißa hwad Last och Dygd är. Det gifwes altså flere ganska goda fördommar; de, dem Omdömmet bekräftar, då man tänker och pröfwar. Deße fortfara ej eller länge att wara fördommar; ty förståndet finner för dem tillräckliga grunder. —

Den naturliga känslan är icke en blott Fördom; hon är något långt mera. En Mor älskar icke sitt barn, derföre att man sagt henne: Du bör älska det; Hon älskar det lyckligtwis af sig sjelf, af en egen, owillkorlig, inre och oberoende drift, äfwen då det förorsakar henne många mödor och bekymmer. — Det är ej af Fördom, som du ilar en okänd olycklig till hjelp, då du ser honom nära att falla i en afgrund, eller mördas af menniskors eller Wilddjurets blodtörst.

Men det är Fördom, att Du bär agtning för en menniska, klädd i en wiß drägt, som grawitetiskt framträder och högtonigt talar. Kanhända ännu innan du wiste, om han förtjente din wördnad, sade dina Föräldrar dig; För Denne mannen bör du buga dig. Men — — Du tilltar i Ålder och Wisdom; Du märker måhända, att denne wördade man är en sammansättning af högmod, egennytta, last, hwad händer? Du föragtar din Afgud — och fördommen wiker för det mognare Omdömmet. Af Fördom tror Du de Fabler hwarmed man i

barndomen möblerat din hjerna. Man har sagt dig, att Titanerne fört krig med Hedningarnas Gudar. Man invecklade wid aftonbrasan i ditt nyfiket spända öra, och i din öppna hetsiga inbillning att en Gudinna Thetis födde med Peleus menniskan Achilles. I ditt tolfte år tager du deßa Sagor för Sanningar, och i dit tjugonde år beler du dem. —

Försökom då att kort undersöka de åtskilliga Slag af Fördommar, som gifwas. Måhända, skola wi då befinna oß i samma ställning som de, hwilka med en Yrande paßion wågat på Nummer-Lotteriet sina summor, och omsider blifwa warse, att de Rikedomar, på hwilka de gjort sig Räkning, äro inbillade.

1:o Sinnenas Fördommar. Är det icke besynnerligt, att wåra ögon bedraga oß att äfwen änskönt wi se ganska wäl, och att twärtom wåra öron icke bedraga oß? Då mitt öra är godt, och i ett sundt tillstånd hörer orden: jag älskar dig, så kan jag wara wiß på, att man icke säger till mig: jag hatar dig, Men när jag ser Solen, synes den mig äga blott en Alnsbredd i Diameter, och likwäl är det bewist, att hon är en million gång större än Jorden. Det synes då, som Gud lagt sanningen i wårt öra och i wårt öga willfarelsen; men studera Optikens Läror, och ni skola se att Skaparen ej bedragit ögat, och att det är omöjligt att Föremålen i tingens närwarande Inrättning, kunna annorlunda förekomma oß.

2:o Fysiska Fördommar. Solen går, Jorden står; se här naturliga Fysiska Fördommar. Men att kräftor äro goda för Blodet, för det de, då de blifwit kokta, äro röda såsom det; att Månan har inflytelse på wåra Sjukdommar, för det man en gång märkte, att en Sjuk hade ett häftigt anfall af Febern under Månans aftagande; deßa och tusen andra Ideer hafwa warit Willfarelser af gamla Marktskrejare, som dömt utan att öfwerwäga, och sjelfwe bedragne njöto af att bedraga andra.

3:o Historiska Fördommar. De fläste Historier hafwa warit trodda utan undersökning, och denna Tro är en Fördom. Fabius Pictor berättar, att, många Sekler före honom, blef en Vestal från Byen Alba wåldkränkt, då hon gick till floden att ösa watten i sin kruka; att hon derpå födde Romulus och Remus; och att deße blefwo uppfostrade af en Warginna; o. s. w. — Det Romerska Folket trodde denna Fabel; utan att undersöka, om man på den Tiden hade Vestaler i Latium; om det war sannolikt, att en Konungs Dotter gick ut ur Klostret med en Wattenkruka, eller rimligt, att en Warghona wille uppamma twänne menniskobarn, i stället att uppäta dem. — En Man, som gjorde åtskilliga Taskspelerikonster, kom för flere år sedan till Danmark från Berlin. I allmogens ögon war han en Häxmästare: Tusende sällsamma Rykten genljudade

om hans widunderliga gjärningar. Utan att weta huru många Portar Berlin har, berättade en, att nämde Trollkarl på en gång kört ut genom Berlins alla fyra Portar. Den som hörde berättelsen, skakade hufwudet; Detta upphetsade den godtrogne Mannen. Trowärdiga wittnen åberopades, dem han hört det af; och han wille ej lemna den Upplyste Twiflaren förr, än han inpräglat hos honom den fasta Tro, att då man är slik Mirakel-Man kan man gerna köra genom 4 portar på en gång. Ponera nu, att denne Håkare lefwat i en mörkare Tidålder, bland öfwertrogna menniskor; hwad hade skett? Man hade bränt honom lefwande — eller några år beundrat honom; men Sekler flögo fram — och hwad gör man nu wid hans Saga, — man ler; man läser; men man glömmer ej, att det är Troll-krönikan man läser. —

4:o Metafysiska Fördommar. En Man har mycken skarpsinnighet. Han granskar djupt, men förwillar sig stundom. Han skrifwer djupsinnigt men otydligt. Han har den olyckan, att komma fram med ett mörkt System, och andra hafwa den olyckan att tro på detta System, att kommentera det, att slåß derom, och att förakta och utskrika alla dem, som ej höra till de stridande Sekter, hwilka utgöra den enda rätttroende kyrkan. Se här en hel Hå af Fördommar, som stödja sig på några Mäns berömda Namn, och några Böckers mystiska dunkelhet.

5:o Religiösa Fördommar. Om din Amma sagt dig, att Ceres wakar öfwer Såden, att Jupiter förwandlat sig till djur eller menniska för att enlewera älskade Skönheter; att Mahomet gort en lustresa till himlen, och haft ingifwelser af en dufwa genom brat; att Oden wäntar dig i Wallhall, där gammalt godt Mjöd drickes; — om en Fabelsmittad Uppfostrare sedan ingräfwer deßa berättelser i din hjerna; — hwad kallar dem sedan din mognande tankgåfwa? Digter: — hwad war din Tro, under Förståndets joller-period? Fördom. —

Se här ett Utkast till Fördommarnas Register; deße Mensklighetens bödlar; deßa Förståndets Robertspierrar, deßa Lycksalighetens Rewolutionister. — Will du undgå dem, så tänk sjelf och njut att se dina bröder wilja tänka. Följ ej, med den blindes trefwande gång blotta ledbandet af antagna grunder, och bredaxlade Auktoriteter. Knäböj aldrig för Namn, gör det blott för Sanningen, som i alt och altid kungör sig med Enkelhet och klarhet, med Menniskokärlek och kraft.