Skaldebrev: Man äger ej snille för att man rimmar

Man äger inte snille bara för att man kan rimma. Ett skaldebrev.

Min vän är alltför god mot mig. Jag tänkte bevisa det: jag städade mitt bord, reglade min dörr, vässade pennan med omsorg, putsade den och doppade den i bläckhornet – och skrev och rimmade, precis som förr, på den tiden då du gav mina verser en nyttig granskning. Du smickrar mig fortfarande; men nej, betänk först hur snabbt och anspråkslöst jag rimmade. Jag granskade mina verser noggrannare än att jag oförsiktigt skulle ha sökt kallas stor bland de små, och störst bland de stora.

Under de korta vilostunder då jag skrev sökte jag nöjets belöning, inte ärans högre lott. Mitt hjärta vittnar ännu om att jag inte blivit bedragen. Om jag gett en blygsam teckning av människans dygder eller brott, så skedde det bara för ögonblicket. Bland dem som kröns av sångens ära räknar jag många vänner, fast jag inte fick tillstånd av Kalliope att räknas bland hennes söner. Polyhymnia gav mig bara en enda gång sin gillande blick och bjöd mig till sitt hem i vitterhetens trakter. Där log ett fält i sommarglans mot min blick; det blomstrade under beskydd av snillets gudamakter. Jag fick en inträdesbiljett och släpptes in av dess vakter; jag bröt en blomma där och skördade en krans.

Visst trivdes jag riktigt bra därinne, visst kände jag mig stor i mitt sinne och lite fåfäng – men inte så förmäten att jag ville önska att detta fält alltid skulle stå öppet för mig, att blomman skulle gro för evigt och kransen grönska för evigt.

Solens ljus är för starkt; nej, låt oss följa detta bloss som flämtande begär att få förblinda oss. Du känner Lunas son. Han vet hur orden rimmar, han kan stavelsernas antal och betoning – allt vet han. "Vem är poet, om inte jag!" tänker han, och genast, i glädjens första timmar, skyndar han med sitt snilleverk till tryckpressen. För att bli allmänt läst och uppskattad? Nej – för att ligga som en börda, en fruktlös tid, i Utters vård (Reds. anm.: sannolikt en bokhandlare eller boklådeinnehavare), sedan få rykte och pris av tiggande pojkar, för att till sist försvinna ur dagens blickfång och, hemlöst, återvända till kryddboden, där det kanske, en sorglig stund, en gång hade sitt ursprung.

Vad var författarens fel? I yrselns ögonblick förmådde hans förnuft inte tygla hans passion. Han lydde inte vänskapens råd, som manade till mindre iver och mer besinning, som förkastade en fåfäng inbillnings prål, gav känslan liv och höjd men klippte hennes vingar när hon med osäker flykt svävade i tomma rymder, som gav ljus åt tankarna, plan och syfte, och skärpte omdömet och styrde begreppen. Egenkärleken tål ingen annans ledning. Den följer nyckens välde – likt det styrlösa skepp som stormen en natt slet loss ur dockans famn: med nyrest mast och köl, med spänt roder och spända segel vräks det, okunnigt om seglingskonstens regler, ut på obesökta hav, bland namnlösa klippor, för att splittras och förgås, långt från lots och hamn.

Men se! Bara några steg framför honom går en annan. Med vrede i blicken och hämndens moln på pannan för han det vapen han helst vant sig vid, beredd att strida för sin sak med ohyfsat oförstånd. Förledd av självförtroendet och egensinnigheten tror han sig ensam vara stor och hög bland de dödliga. Han betraktar glatt sitt verk och tror i sin känslas rus att det ädlaste i världen är – hans egen själ! Han liknar dessa varelser, föga höjda över djuren och föremål för medömkan, som går befriade från bojornas tvång och fängelsemurens inskränkning, som ingen mänsklig konst förmår ge förstånd, men som ändå lever, trots läkaren och naturen.

Vilket värde har något som överlevt sig självt? Låt dagsländan dö, osedd och okänd av mig. Låt namnsdagsrimmaren och hans poem få njuta rätten att bli glömda, av världen och av dig, i samma skymningsstund som avslutar dagen! Med iver och längtan kräver man ryktbarhetens gärd – den straffar ofta mest ju mer den är begärd, och belönar ofta mest när man minst söker den. Mig lockade inte ärans flärd; mitt mål var inte odödligheten! Låt den bli belöningen för honom som sjöng om skonsamheten, väl medveten om att han själv behövde den. Och må den inte fly sin vän, som mitt bland livets fröjder och smärtor – än måltavla för gatans hånare, än tröstad hos sin ljuva Bertha – försäkrar oss, ju mer han rimmar för sin sak, att hans hjärta är svagt och begränsat, precis som hans snille och hans smak.

Man äger inte snille bara för att man kan rimma. En tanke klädd i vers och lydig under rimmets lag, ett vekt hjärtas språk i korta, enkla drag, tillägnat vänskapen för en särskild stund, ett sällskapsskämt av epigrammets slag som glöms i morgon när det sagts i dag – allt detta är bara ett ljussken, förgängligt som den strimma som föll från himlen, en bild i nattens dimma av stjärnans slocknande behag! En ren och stadgad smak som ingen fördom närt, en majestätisk lyftning som ger ämnet ljus och värde, som övertygande lär oss att dygden är vår plikt och dårskapen ett brott – det var det sanna snillets lott, vars ära eller tröst min svaghet aldrig begärde.

Man äger ej Snille för det man kan rimma. Skaldebref.

Min Wän är alltför god. Jag det bewisa tänkte; Jag städade mitt bord, och riglade min dörr, Med omsorg pennan skar, den putsade, och sänkte I bläckhornet — och skref — och rimmade, som förr Den tid du åt min wers en nyttig granskning skänkte. Du smickrar mig ännu; O! nej, besinna först Hur fort och anspråksfritt jag rimmade; mer riktigt Jag granskade min wers, än att jag oförsiktigt Sökt kallas Stor bland små, och bland de stora Störst. Den korta hwilostund jag skrifwit, Jag sökte nöjets lön, ej ärans högre lott; Mitt hjerta wittnar än att jag ej gäckad blifwit; Af menskans dygder eller brott Om jag en blygsam tekning gifwit, Det skett för ögonblicket blott. Bland dem som Sångens ära kröner, Jag räknar mången wän; fast tillstånd jag ej fick Utap Calliope att räknas bland deß söner; Polymnia blott en gång gaf mig sin bifallsblick, Och böd mig till sitt hem i witterhetens trakter; Der log emot min syn ett fält i sommarns glans; Det blomstrade i hägn af Snillets Gudamakter; Jag fick pollet, och blef inläten af deß wakter; Jag bröt en blomma der, och skördade en krans.

Wißt trifdes jag rätt wäl derinne, Wißt war jag stor uti mitt sinne Och litet fåfäng, dock ej så Att jag förmäten wille önska Att detta fält för mig jämt skulle öppet stå, Och Blomman ewigt gro, och kransen ewigt grönska.

För starkt är Solens ljus; nej, följom detta bloß Som flämtande begär att få förblinda oß. Du känner Lunas Son. Han wet hur ordet rimmar, Och stafwelsernas mängd, och tonwigt, allt han wet. Hwem är, om icke jag — så tänker han — Poet! — Och strax i glädjens första timmar, Han bär sitt snillewerk till Bokpreßen med hast; — För att bli allmänt läst och gilladt? — Nej, till last Det, någon fruktlös tid, i Utters wård må ligga; Sen rykte få ock pris af pojkarne som tigga, För att förswinna sist ur dagens ögnakast Och, i sin huswillhet, till kryddbon återwända, Der det, en sorglig stund, sitt ursprung haft, måhända. Hwad war Författarns fel? — I yrslans ögonblick Att tygla sin passion hans såwett ej förmådde; Han lydde ej det råd af Wänskapen han fick, Som än till mindre nit, och mera sansning rådde, Som än förkastade en fåfäng bildnings prål, Gaf känslan lif och höjd, men klippte hennes wingar Då hon, med owiß flygt, i tomma rymder swingar, Haf ljus åt tankarne, och plan, och ändamål, Och skärpte omdömet, och riktade begreppet. Ej Egenkärleken en annans ledning tål. Han följer nyckens wåld — lik det ostyrda skeppet Som stormen ryckte löst, en natt, ur dockans famn; Med nysträckt mast och köl, med spända ror och segel, Det wräks, än obekant med seglingskonstens regel, På obesökta haf, bland klippor utan namn, Att splittras och förgås, långt skildt från lots och hamn. — Men se! blott några steg för honom går en annan; Med wreden i sin blick, och hämdens moln på pannan, Han för det wapen helst han want sig wid, beredd Att strida för sin sak med owettet; förledd Af Sjelfförtroendet och Egensinnigheten, Han tror sig ensam stor och hög i dödligheten;

Han skådar glad sitt werk, och i sin känslas wål Tror att det ädlaste i werlden är — hans Själ! Lik deßa warelser som föga öfwer djuren, Medömkans föremål, så gå befriade Ifrån allt twång af bojorne, All inskränkning af fängselmuren, Dem ingen mensklig konst förmår att wettet ge, Men lefwa dock i trots af Läkarn och Naturen.

Hwad wärde har en sak som öfwerlefwat sig? Må Efemiren dö, ej sedd och känd af mig; Må Namnsdagsrimmaren, och hans poem, få njuta Den rätt att wara glömd, af werlden och af dig, Med samma skymningsstund som går att dagen sluta! Med ifwer, längtande, man fordrar ryktets gärd; Den ofta straffar blott ju mer den är begärd, Och lönar ofta mest då man är minst förweten. Mig smickrade ej ärans flärd; Mitt mål war ej Odödligheten! Må hon få bli hans lön som sjöng om Skonsamheten, Påminnande sig sjelf att han behöfde den; Och må hon icke fly sin Wän, Som, ibland lifwets fröjd och smärta, Än mål för Gatbespottaren, Än tröstad hos sin ljufsta Bertha, Försäkrar oß ju mer han rimmar för sin sak, Att swagt och inskränkt är hans hjerta, Liksom hans Snille och hans Smak.

Man har ej Snille strax för det att man kan rimma. En tanke, klädd i wers och lydig rimmets lag — Ett blödigt hjertas språk, i korta, enkla drag, Af Wänskapen bestämdt för någon särskilt timma — Ett sälskapsskämt som hör till epigrammets slag, Och som i morgon glöms, när det är sagdt i dag — En ljusning blott det är, förgänglig lik den strimma Som ifrån himlen föll, en bild i nattens dimma Af Stjernans slocknande behag! — En ren och stadgad smak som ingen fördom närde, En Majestätlig lyftning blott, Som ger åt ämnet dag och wärde, Som öfwertygande oß lärde Att Dygden är wår pligt, och Dårskapen ett brott, Det war det sanna Snillets lott, Hwars ära eller tröst min swaghet ej begärde.