Hamed och Raschid. Indiansk saga

Hamed och Raschid. En indisk saga (efter Blanchet).

Solen stod i zenit och brände Indiens rika fält. Stjärnan skred fram i blodröd skrud, och inte en fläkt svepte över dalens hed, den unga växtlighetens älsklingsplats. Från klippan bröt ingen kaskad fram, daggen stänkte inga pärlor, skuggan gav ingen svalka – men blixten blänkte genom diset och åskan röt ur molnen.

I denna olyckstid möttes två herdar vid den uttorkade flodens strand, den flod som skilde deras ärvda marker åt. De sökte svalka – eller döden. Vid deras fötter låg den rika hjorden försmäktande, och Hamed höjde sin klagan mot himlen med dessa ord: "O gudar! Vreda gudar, se vår nöd och vänd straffet från oss. Se åter i nåd på oss och sänd regn till dessa trakter!"

En plötslig klarhet omgav dem, ett djupt lugn spred sig i naturen, och från bergets topp såg man en himmelsk yngling sväva ner, buren på lätta västanvindar. Hans blick var hög och fruktansvärd; i vänster hand bar han en sädeskärve och i den högra ett svärd, vars vassa spets rörde vid marken. Vid denna syn flydde herdarna mot skogens gömslen, men anden vinkade vänligt och räckte dem fredens sinnebild. Hans röst, ljuv som västanvindens sus i Arabiens rosenlundar, och hans panna, lugn som månens ljus, förebådade endast milda under.

"Nåväl, stoftets barn", sade han, "era böner är redan hörda. Himlen, rörd av era kval, vill lindra era mödors börda och skänka er ett lyckligt val. Men glöm inte att tänka er för: ni önskar er vatten – kom ihåg i er törst att samma våg både kan svalka och dränka."

"O gode ande", sade Hamed glatt med knäppta händer, "min önskan är bara en bäck i skuggan där borta, vid vars blomsterkantade stränder min hjord kan svalka sig, och dit jag glad kan komma om kvällen för att tacksamt prisa dig. Om sommaren må dess vatten flyta med stilla sorl förbi mitt tält, och om vintern må den inte bryta sina bräddar och härja mina åkerfält." Vid dessa ord sänkte anden vänligt blicken mot Hamed och sade: "Himlen har hört din bön och skickar dig denna friska källåder."

Nu hörde herden, nedanför klippbranten som anden nyss rört med svärdet, det stilla suset av en källa som smög sig fram vid bergets kant. Genast bredde gräsets mjuka matta ut sig över de förbrända ängarna, djuren väcktes ur sin vanmakt och hälsade dagen med glädje. I lundens sköte doftade blommorna på vindens vingar, och näktergalens ton blandades med fältets sångare.

Sedan vände sig anden med högtidligt allvar till Raschid. Han kände redan dennes önskan och frågade: "Vad vill du ha?" "Må Ganges stolta vågor svalla genom mina fält", blev svaret. "Har jag dess guld i mitt förvar och kan befalla över dess rika skepp, då har jag hela jordens dyrkan!"

"Ack, låt inte ditt högmod skada dig", sade anden. "Känn den lyckliga lotten att i det tysta plöja en tacksam fåra, att utan namn och utan brott, utan skatter och utan slott nå gravens trygga boning, och där finna en tår på vården från dem du i tysthet gjort gott. Ja, skatta överflödet ringa – du har ett hem, en hjord, en plog. Den dygdige kan tvinga lyckan till sig; den måttfulle har alltid nog. Men nej – jag ser begäret brinna i din vilda blick. Stig, flod! Han ska få sin önskan uppfylld. Bryt dina dammar med hast!"

Raschid såg ner på den blygsamme Hamed med stolt förakt; i sin galna dröm tänkte han redan på en krona och dess prakt. Men Ganges bröt sina gränser, vågorna fräste, vinden tjöt och dränkte hydda, fält och åkrar. Och se – en val slukade den stolte härskaren över Ganges. (Reds. anm.: I originalet står "hwalfisk", ett äldre ord för val.)

Så ge mig, goda gudar, ett enkelt, lugnt och undangömt hem. Där ska jag leva lyckligare än Napoleon vid Seinens stränder, klädd i rikedomens skrudar, bland besegrade troners prakt och skyddad av en talrik vakt. Ty när jag om kvällen i lugn kommer hem till mina barn, i hyddans famn, ska glädjen krydda mina måltider, samvetsfrid skydda min vila – och avunden glömma bort mitt namn.

Hamed och Raschid. Indiansk saga.

(efter Blanchet.)

Het föll från Zenith strålen ned Och Indiens rika fält förbrände, I blodröd klädnad stjernan skred, Och ingen flägt i dalens hed Den unga Floras älskling sände. Från klippan ej kaskaden bröt, Ej daggen sina pärlor stänkte, Ej skuggan någon wällust gjöt, Men blixten genom töknet blänkte Och dundret utur molnen röt.

I deßa olycksfulla öden Twå herdar råkade hwarann, Wid den förtärda flodens strand, Som skiljde deras ärfda land, Att söka swalka eller döden. Wid deras fötter sträckte sig Försmäktande den rika hjorden, Och Hameds klagan höjde sig Till himlen uti dessa orden: ”O Gudar! wrede Gudar sen ”Wår nöd och straffet från oß wänden, ”I nåder åter mot oß len ”Och regn till deßa trakter sänden!”

En hastig klarhet dem omger, Djupt lugn förbreddes i naturen, Och ifrån bergets spets man ser En himmelsk yngling swäfva ner, På lätta Wästanwindar buren. Hans blick war hög och fruktanswärd Hans wänstra hand en kärfwe förde, Och i den högra låg ett swärd, Hwars hwaßa spets wid jorden rörde. Wid denna åsyn herdarne Sin flykt till skogens kulor sträckte, Då anden wänligt winkade, Och fridens sinnebild dem räckte. Hans röst, så ljuf som wästans sus Uti Arabiens rosenlunder, Hans panna, lugn som månans ljus, Förkunnade blott milda under. Wäl, stoftets barn, så war hans tal, Ren era böner äro hörda, Och himlen rörd af era qwal, Will lindra edra mödors börda, Och skicka er en lyckas wal, Men glömmen ej er wist betänka: Ni önsken watten kom i hog Uti er törst, att samma wåg Kan både swalka och fördränka. ”O gode Ande! mitt begär, ”Sad Hamed, glad med knäppta händer, ”Är blott en bäck i skuggan där, ”Utmed hwars blomsterkrönta stränder ”Min hjord må kunna swalka sig, ”Och der jag glad om afton länder, ”För att så tacksamt prisa dig. Om Sommarn må hans bölja flyta ”Med sagta sorl förbi mitt tält, ”Om wintern ej sitt stängsel bryta, ”Och härja mina åkerfält.” Wid deßa orden Andens blickar På Hamed wänligt sänkte sig, Han sade: himlen bönhört dig Och denna friska ådra skickar

Nu herden utför klippans brant, Som Anden nyß med swärdet rörde, En källas stilla susning hörde, Som smög sig fram wid bergets kant. Straxt gräsets lena matta sträcktes Kring de förbrända ängarne, Utur sin wanmakt djuren wäcktes Och dagen glättigt hälsade. I lundens sköte doftade På windens wingar blomstrens anda, Sin ton med fältets sångare Man hörde Näktergalen blanda. Till Raschid Anden sedan sig Med ett högtidligt alfwar wände, Han redan dennes önskan kände, Och frågade: hwad höfwes dig? ”Må Gangens stolta bölja swalla ”Bland mina fält, så war hans swar, ”Har jag deß guld i mitt förwar, ”Och kan deß rika skepp befalla, ”Jag hela jordens dyrkan har!” ”Ack! lått ditt högmod dig ej såra, ”Sad Anden, kän den sälla lott, ”Att plöja glömd en tacksam fåra, ”Att utan namn och utan brott, ”Och utan skatter, utan slott ”Till grafwens säkra boning hinna, ”Och der en tår på wården finna ”Af dem i tysthet du gjort godt. ”Ja, skatta öfwerflödet ringa, ”Du har ett tjäll, en hjord, en plog, ”Den dygdige kan lyckan twinga, ”Den måttlige har altid nog. ”Men nej jag ser begäret brinna ”Uti dit willda ögonkast, ”Upp flod! han skall sin önskan winna, ”Bryt dina bommar med en hast!” Uppå den blyga Hamed sänkte Sig Raschids blick med stolt förakt, Han redan på en Kronas prakt, Uti sin galna luftdröm tänkte.

Men Gangen sina gränsor bröt, Och wågen fräste, winden tjöt Och hydda, fält och åkrar dränkte; Och se, en hwalfisk slukade Den stolte Gangens herrskare.

Så gifwen mig i gode Gudar, Ett enkelt, lungt och bortgömt tjäll, Der skall jag lefwa mera säll, Än, klädd i rikedomens skrudar, Bland öfwerwunna throners prakt, Beskyddad af en talrik wakt Napoleon wid Seinens stränder; Ty när jag lugn om afton länder Bland mina barn, i hyddans famn, Skall glädjen mina rätter krydda, Och samwetsfrid min hwila skydda, Och afund glömma bort mitt namn.