Lyrisk hyllning till sommarängens blommor, insekter och bäckar

Den sköna naturen.

Du höga, dystra tallskog! Ni skuggrika ekar! Och du flod, som med glänsande vågor forsar fram bakom det grå berget! Det är inte er jag nu vill se – det gröna fältet omkring mig ska nu bli min skådeplats.

Vilken omväxlande skönhet! Många tusen växter! Miljoner levande varelser – dels flyger de från blomma till blomma, dels kryper eller springer de omkring i gräsets dunkla irrgångar.

Hur behagligt sorlar du inte, lilla bäck, genom krassen och den gröna starren, vars huvuden sviktar för dina små vågor! Vid båda dina stränder står ett saftigt gräs blandat med blommor. Blommorna lutar sig över dig och kastar sin talande spegelbild på din kristallklara yta. (Reds. anm.: Originalets "språkliga bild" tolkas här som en spegelbild som tycks tala eller uttrycka något.)

Här vill jag sitta och blicka fram genom det höga gräset. Hur glänser inte det skiftande gröna, bestrålat av solen! Späda örter slingrar sina smala rankor, klädda i friska blad, genom gräset, eller reser sig på höga stänglar upp över de andra och bär blommor utan doft – medan den lilla, låga violen i sin mer blygsamma skrud sprider de ljuvligaste dofter omkring sig.

Flygande småkryp förföljer varandra i gräset. Än förlorar mitt öga dem i den gröna skuggan, än svärmar de åter i solskenet, eller flyger i flockar upp och leker i den skimrande luften.

Vilken brokig blomma är det som bugar sig där vid källans kant? Så skön och glänsande i färgen! Men nej – ett behagligt bedrägeri! En fjäril flyger upp och lämnar det nakna strået efter sig. Sköna fjäril, följ det böljande gräset över källan och se din praktfulla spegelbild!

Den sköna Naturen.

Du höga dystra Tallskog! I skuggrika Ekar! och du flod, som med glänsande wågor forssar fram bakom det grå berget! det är icke Eder som jag nu will se: det gröna fältet omkring mig skall nu blifwa min Skådeplats.

Hwilken omwäxlande skönhet! många tusende wäxter! millioner lefwande warelser, dels flyga de från blomma till blomma, dels krypa eller springa de omkring uti gräsets dunkla irrgångar.

Huru angenämt sorlar du, lilla bäck! genom krassen och den gröna staren, hwars hufwuden swigta för dina små wågor! wid båda dina bräddar står ett saftfult gräs blandad med blomster: blomsterne luta sig öfwer dig och kasta sin språkliga bild på din kristall-klara yta.

Här will jag sittande skåda fram genom det höga gräset. Huru glänsar det omwäxlande gröna, bestråladt af Solen! Späda örter kröka sina smala med friska blad förklädda rankor genom gräset, eller resa sig på höga stänglar upp öfwer de andra och bära blommor utan lukt; medan den lilla låga Violen uti en mera blygsam prydnad sprider de ljufligaste lukter omkring sig.

Flygande kräk förfölja hwarandra uti gräset: än förlorar mitt öga dem uti den gröna skuggan, än swärma de åter uti Solskenet, eller flyga troppwis upp och spela uti den skimrande luften.

Hwilken brokig blomma bugar sig der wid brädden af källan? så skön och glänsande till färgen! dock nej angenäma bedrägerie! . . . En Fjäril flyger upp och lemnar det nakna strået efter sig. Sköna Fjäril, följ det bugtande gräset öfwer källan och se din präktiga bild.