Skribent: Männens dubbelmoral skapar kvinnors påstådda svagheter

Om några svagheter som man vanligtvis tillskriver det vackra könet.

Vem förmår att räkna upp alla de klagomål och förebråelser som det så kallade starkare könet har att anföra mot det vackra könet, och mot dess verkliga eller inbillade brister och svagheter? Fåfänga, lättsinnighet, behagsjuka, nycker och obeständighet är de vanliga förhatliga drag med vilka kritikern målar kvinnornas karaktär.

Samma man som för några ögonblick sedan inte kunde finna nog med ord för att beskriva sin älskarinnas behag, älskvärda egenskaper och fullkomligheter, är ögonblicket därefter lika beredd att håna och bittert klandra henne, om han i hennes annars glada ansikte skulle finna ett svagt spår av harm och förtret, eller om han i hennes annars ömma och kärleksfulla blick ser minsta tecken till ovilja. Med ett ord: om hon inte alltid kan vara på gott humör att gå hans egoistiska önskningar till mötes.

Å ena sidan upphöjer vi kvinnan till ett överjordiskt väsen och förgudar henne som ett ideal av skönhet och fullkomlighet, å den andra sänker vi hennes värde så till den grad att vi nästan inte tillerkänner henne någon dygd, utan anser att alla fel och svagheter är förenade hos henne. Hur oskälig, hur ytterst orättvis är inte mannen i detta klander!

Hur litet gör han sig inte förtjänt av det stolta namn, av den Starkare, som han tillskansat sig, när han, driven av egoismen, låter förleda sig från den ena ytterligheten till den andra, förbiser sanningen, och i sin egen skugga, som han kastar på de föremål han möter på sin väg, tror sig känna igen någon av avgrundsandarna.

Låt oss även ta för givet att det vackra könet verkligen är behäftat med alla de brister och svagheter som misantropen tillskriver det — vem bör då egentligen bära förebråelsen? Den bör inte falla på någon annan än direkt på det manliga könet, ty det är endast detta som fördärvar och vanställer det vackra könet. Detta kön liknar metallerna, vilka antar den form (Reds. anm.: texten avbryts här) ...

Öfwer några swagheter, som man wanligtwis tilldelar det wackra könet.

Ho förmår wäl att uppräkna alla de klagomål och förebråelser hwilka det så kallade starkare Slägtet har att anföra emot det wackra könet, Och emot deß werkliga eller inbillade brister och swagheter. Fåfänga lättsinnighet, behagsjuka, nycker och obeständighet, äro de wanliga förhatliga dragen, hwarmed tadlaren utsmyckar Fruntimmernas karakter. Densamma mannen, som för några ögonblick sedan ej kunde finna uttryck nog för att beskrifwa sin älskarinnas behag, älskanswärda egenskaper och fullkomligheter, är i ögonblicket derefter lika färdig att håda och bittert tadla henne, om till äfwentyrs han, i hennes wanligt glada ansikte, finner ett lätt spår af harm och förtret eller om han i hennes eljest ömma kärleksfulla blick ser minsta tecken till owilja, med ett ord om hon ej alltid kan wara wid humör att gå hans egoistiska önskningar till möte. Å ena sidan upphöja wi qwinnan till ett öfwerjordiskt wäsende, och förguda henne såsom ett ideal af skönhet och fullkomlighet, och å den andra nedsätta wi så hennes wärde att wi nästan ej tilldömma henne någon dygd utan anse alla fel och swagheter hos henne förenade. Huru obillig, huru högst orättwis är ej mannen i detta tadel! huru litet gjör han sig icke förtjent af det stolta namnet, af den Starkare, som han tillwällat sig, när han, drifwen af egoismen, låter förleda sig från den ena ytterligheten till den andra, öfwerser sanningen, och i sin egen skugga som han kastar på de föremål som möta honom på hans wäg, tror sig igenkänna någon af afgrundsandarne.

Låt oß äfwen taga för afgjordt att det wackra könet werkeligen är behäftadt med alla de brister och swagheter som Misantropen detsamma tillägger, hwilken bör wäl derföre uppbära förebråelsen? den bör ej falla på någon annan än direkte på det manliga slägtet — ty blott detta är det som förderfwar och wanskapar det wackra könet. Detta kön liknar metallerna, hwilka antaga hwad form