Skämtsam varningsdikt hotar avporträttera skönheten Aspasie

Varnings- eller bannbrev till Aspasie.

O du, vars bild nyss dröjde kvar i mina tankar till min förtjusning, i drömmens tunna månskensslöja – för en nekad kyss vill jag nu avslöja dina skönheter för världen. Förgäves står du rodnande och ber mig om förlåtelse; jag svär vid min och Amors heder: du får ingen förlåtelse av mig. Nej, just de retande behag som jag nekades att njuta av vill jag i vredesmod ställa i dagens ljus, till straff och varning för dig.

Dock – kanske ska jag denna gång ge dig nåd, sköna flicka. Men gör om det, och du ska få se mig måla av dig till punkt och pricka: din gestalt, lik Frejas när hon gick att lossa bältet inför Paris och fick namnet den skönaste; din gång, lik västanvindens över fältet; din sammetshy; din blixtrande blick, vars makt når alla hjärtan och där magiskt väcker en låga som trotsar tingens ordning och räcker genom evigheten.

Din röst, harmonisk som tonerna från Amfions lyra, när Delos lagerkrönte gud göt känslans yra i hans själ. Inte heller ska jag då glömma din mun, som nu har förargat mig, när dess purpur och korall retade mig till en nekad kyss; inte glömma denna hals, vit som alabasterns glatta yta, smekt av håret som än flyger fritt fladdrande i vindens fläkt, än smyger sig mellan vecken av din dräkt till barmens helgedom – där slöjtyget avundsjukt ses falla över de halva klot som sväller i den nätta dräkten, trots mitt och trots Cupidos knot.

Ja, jag ska inte bara låta bli att dölja din runda arm och lilla hand och fot – nej, min pensel ska följa min tanke även till andra trakter. Och där – men, hårda Aspasie! Det var nog. Du ser ditt straff, och vilken hämnd jag tänker ta om du inte snällt låter bli att ge min kärlek skäl att klaga.

Så hör då, flicka, hör det råd jag ännu varnande ger dig: ge mig en kyss – så ger jag nåd och river sönder hela tavlan.

T.

Warnings eller Banne Bref till Aspasie.

O! Du, hwars bild för tankan nyß Till min förtjusning kom att dröja I drömmens glesa månskensslöja; I barmen för en nekad kyß Jag dina skönheter will röja. — Förgäfwes rodnande Du står Och om förlåtelse mig beder, Jag swär wid Min och Amors heder: Du ingen tillgift af mig får. — Nej just de retande Behagen, Hwaraf en njutning nektes mig, Jag wredgad ställa will i dagen Till Näpst och Warnagel för dig. — — — Dock — skall kanhända, Sköna flicka! Jag denna gången Nåd Dig ge: Men — kom igen! — och — Du skall se Mig måla af till punkt och pricka Din wäxt, lik Fröjas, då Hon gick, Att inför Paris loßa bälltet, Och Namn utaf den Skönsta feck; Din gång lik Westans öfwer fältet; Din Sammetshy; Din ljungelsblick, Hwars magt till alla bröst sig sträcker Och Magisk der en låga wäcker, Som trotsar tingens hwälfda skick Och genom Ewigheten räcker;

Din röst, harmoniskt lik de ljud, Som strömmat från Amfions lyra, Då Delos lagerkrönta Gud Uti Hans Själ göt känslans yra. Jag äfwen ej då glömma skall Din munn, som nu mig har förtretat, Då mig deß purpur och Korall Till en förnekad Kyß har retat; Ej glömma denna hals, som, mjäll Lik Alabasterrns glatta häll, Smeks utaf Håret, som än flyger Fritt fladdrande för windens flägt, Än mellan wecken af din drägt Till barmens helgedom sig smyga; Der gazen för de halfwa klot, Som i den nätta drägten swälla, Sin förlott afwundsjuk ses fälla, Trots mitt och trots Kupidos knot. Ja! icke blott jag ej skall dölja Din runda arm och lilla hand Och fot — Nej — och till andra land Min pensel skall min tanka följa. Och der — men, hårda Aspasie! Det war nog — Du ser din aga, Och hwilken hämd jag ämnar taga Om Du ej wackert låter bli At ge min kärlek skäl att klaga. Så hör då flicka hör det råd Jag ännu warnande Dig gifwer: Gif mig en kyß — så ger jag nåd, Och hela taflan sönderrifwer. — T.