Prästerskapets vederlag härstammar från medeltida kyrkogillen

Om anledningen till prästerskapets vederlag. (Insänt.)

Vid de flesta kyrkor i riket fanns förr en så kallad gillestuga, där församlingens medlemmar samlades på bestämda tider, dels för att glädja sig i gudsfruktan, dels för att i vänskaplig anda komma överens om allmänna och enskilda angelägenheter. Dessa gillen kallades av de gamla för mungatstider, som vi ser av vår Västgötalag – av ordet mungat, som betyder smaklig dryck (gätas eller gädas betyder behaga) – och även för ölstämmor. Eftersom dessa sammankomster varade i tre dagar, och den tiden inte tillbringades med torra munnar, bidrog varje hushåll med en viss mängd malt och mat. Sådana gästabud kallades av latinarna collationes, varav vi har fått ordet kalas; men av våra gamla förfäder kallades de målisöl, av ordet måle, i motsats till penningsöl, då man köpte dryckesvaror mot kontant betalning.

Vid dessa gillen bör noteras att biskoparna, för att allt skulle gå ordentligt till, fastställde dem till vissa dagar. Enligt Olaus Magnus och Messenius berättelse i dennes Skådetorn, kapitel 32, var dessa: för det första dagarna närmast före långfastans början, för det andra de tre pingstdagarna och för det tredje, som framgår av Öst- och Västgötalagarnas giftermålsbalk, Mårtensmässodagen.

Vid gillena gick det till så att hela församlingen först infann sig i kyrkan, där man åhörde mässan och sedan under offergivande bad förböner för sig själva och sina avlidna släktingars själar. Därefter satte man sig i all andakt till dryckesborden, som var ordnade efter gästernas värdighet och ålder, så att de äldre satt för sig och de yngre längre ned vid andra bord. Åldermän eller värdar, klädda i vit dräkt, sörjde tillsammans med ungskaffare eller gärdsmän för gästernas förplägnad. Sedan de fyllt stora horn dracks först den heliga Trefaldighetens skål, därefter jungfru Marias, sedan församlingens skyddshelgons skål – det helgon som kyrkan var invigd åt – och sist åldermannens och värdarnas skål, varefter ingen tvingades att dricka mer. Härefter läste kyrkoherden upp gillesskrået, i vilket deltagarna uppmanades att såväl under sammankomsten som därefter leva sedesamt, hålla inbördes sämja och vara beredda att, om något fientligt inträffade, avvärja det med mandom.

Därefter behandlades enskilda församlingsmedlemmars angelägenheter. Om osämja uppstått mellan några, bilades den i vänlighet. Och om någon ung dräng fattat tycke för någon flicka i gillet, lades ärendet fram och bröllopsdagen fastställdes efter överenskommelse. Lagen stadgade hur man skulle gå till väga om en far efter ett sådant tillkännagivande vägrade fästmannen sin dotter, och vilken rätt fästmannen hade att lagligen utkräva sin brud efter tre mungatstiders förlopp. Hur gammal en sådan sedvänja kan vara kan vi bedöma av Tacitus berättelse i De moribus Germanorum, kapitel 22. Om perserna, göternas släktingar (Reds. anm.: en föreställning i äldre historieskrivning), berättar Herodotos något liknande i sin första bok. Om någon bröt mot gillets regler dömdes han till straff av sammankomsten, vilket vanligen bestod i vax till ljus i kyrkan eller annat som kom kyrkan till godo. När ölet var slut och faten tomma gick man åter in i kyrkan och förnyade sina förböner för det allmänna bästa, sina dödas frid och sin egen välfärd.

Omsorgen om dessa gillen ålåg kyrkoherden och kyrkvärdarna, men kostnaden bars som sagt av hela församlingen. Men när några av medlemmarna ville göra sig särskilt förtjänta hos sina gillesbröder och sockenbor, och värdiga deras särskilda förböner, skänkte de hemman och utjordar till stöd för gilleskostnaderna. Dessa kallades vederlagshemman, vilkas avkastning uppbars av prästerskapet och användes för nämnda ändamål; därav kom det sig att de så småningom betraktades som en del av prästens tjänsteförmåner. Kung Gustav I gjorde med dessa hemman – som i allmänhet vansköttes och till det allmännas bästa belastades med höga skatter – den ändringen att kyrkoherdarna i stället för hemman tilldelades en viss summa spannmål, vilket ännu i dag är bibehållet.

Man finner alltså av detta att prästernas vederlag inte har sin grund i någon ersättning för gästning som de fordom måst stå för, eftersom en sådan aldrig kunnat få namnet vederlagsspannmål, det vill säga gillesspannmål.

Om anledningen till Presterskapets Wederlag. (Insändt.)

Wid de flesta Kyrkorna i Riket war fordom en så kallad Gillestuga uti hwilken församlingens ledamöter på bestämde tider tillsammans kommo, dels att i Gudsfrucktan göra sig glade, dels att i wänlighet komma öfwerens om allmänna och enskilta angelägenheter. Deßa gillen kallades af de gamle Mungatstider som wi se utaf wår Wästgötha-Lag af mungat, som betyder smaklig dryck, (Gätas, Gädas är behaga) jämwäl och Ölstämmor. Och som deßa samqwäm warade tre dagar, och denna tiden ej med torra munnar tillbragtes, försköt hwarje Hushåll en wiß portion malt och spisning dertill. Sådana Gästabud kallades af Latinerne Collationes, hwadan wi hafwe ordet Kallas; men af wåra gamla förfäder Målisöl, utaf Måle, i opposition mot Penningsöl, när man för reda betalning köpte drickswaror. Wid deßa gillen är att märka, att Biskopparna, på det alt måtte skickeligen tillgå, fastställte dem uppå wißa dagar, som woro efter Ol: Magni och Meßenii berättelse i deß Skådetorn, Cap. 32, (1. nästför långfastas ingång, (2 de 3:ne Pingsdagarna och (3 som af Öst- och Wästgötha Lagarna Gipt. Bl. ses Mårtens mäßo dagen. Wid deßa gillen gick så till, att först hela Församlingen infant sig i kyrkan, der afhörde Mäßan och sedan under offrande fällde förböner för sig och sina afledna slägtingars själar, sedan satte de sig i all andackt till dryckisborden, som inrättade woro efter Gästernas wärdighet och ålder, så att de gamle sutto för sig och de yngre nedanföre wid andra bord. Åldermän eller wärdar, som woro klädde i hwit drägt, drogo, jämte ungskaffare eller Gärdsmän, försorg om Gästernas undfägnad, och sedan de fylt stora horn, dracks först den heliga Trefalldighets skål, dernäst Jungfru Marias och derefter Församlingens Patrons, det är helgonets skål, åt hwilken Kyrkan war inwigd, samt sist Åldermanens och wärdarnas skål, hwarefter ingen till drickande twingades. Härpå uplästes af Kyrkoherden Gillesskräet hwarutinnan dem befalltes, att så wäl under denna deras sammanwaro, som

federmera, föra ett sedigt lefwerne, inbördes sämja, samt utsätta sig, att om något fiendteligt inföllo, wara wederredo, att det med mandom afwärja. Häruppå företogos enskilta Församlingens Ledamöters angelägenheter: Om emellan några, mißämja uppkommit, bilades den i wänlighet: och om någon Ung Dräng fattadt tycke till någon flicka af gillet, förebragtes då ärendet och utsattes efter öfwerenskommelse Bröllopsdagen. Lagen stadgar huru förfaras skulle, om en Fader, efter slik åtsägelse, wägrade fästemannen sin dotter, och hwad rätt han hade att Lageligen efter 3 Mungatstiders förlopp utfordra sin Brud. Huru gammal en sådan plägsed måtte wara, kunna wi dömma af Taciti berättelse de moribus Germ: Cap. 22. Om Perserna, Göthernas slägtingar, berättar Herodotus dylikt Lib. 1. Widare om någon förbröt sig emot Wederlags Reglorna, blef han samqwämet till straff fälld, som bestod gemenligen uti wax till Ljus i Kyrkan eller annat, som Kyrkan till godo kom. När Ölet war alt och faten tomma, trädde de åter i Kyrkan och förnyade sina förböner för allmänt wäl sina dödas ro och sin egen wälfärd.

Omsorgen om deßa gillen tillhörde Kyrkoherden och Kyrkowärjande, men omkostnaden widkändes, som sagt är af hela församlingen. Men när någre af deß Ledamöter wille göra sig serdeles förtjänte af sina gilles- bröder och Sockneboer, samt wärdige af deras besynnerliga förböner, skänkte de hemman och utjordar till understöd af Gilles-omkostningarna, och deße kallades Wederlags-hemman hwilkas ränta af Presterskapet upbars, och sedermera till besagde bruk anwändes; hwaraf hände, at de, såsom en Prestelägenheten tillhörig del, sedermera ansågos. K. Gustaf den 1ste gjorde med deßa hemman, som gemenligen wansköttes, och, till allmänt bästa, med höga utlagor plågades, den ändringen, att i stället för Hemman en wiß Summa Spannemål Kyrkoherdarne blef anslagen, som än i dag bibehållen är. Man finner altså häraf, att detta Presternas Wederlag icke hafwer sin grund i någon ersättning för gästning, som de fordom måst widkännas, såsom hwilken aldrig kunnat få namn af Wederlags-Spannemål, det är Gilles Spannemål.