Kritik mot begravningar i kyrkor och kyrkogårdar

Oskyldiga anmärkningar om gravplatser och kyrkogårdar.

Till och med hedningarna hade i mycket rätt när de betraktade sina begravningsplatser som något heligt och aktningsvärt, och därför valde eller önskade sig platser som var avskilda från de levandes boningar – på ett särskilt sätt helgade, skyddade och avsöndrade. Kanske gjorde de detta rätta utifrån känslan att människan inte dör mer än till sin kroppsliga del, vars förfallna hydda själen, var den än vistades, fann nöje i att då och då besöka – liksom man gärna besöker det hus eller den plats man länge bebott, eller där man upplevt många minnesvärda stunder, ibland glada, ibland ängsliga, innan man tvingats flytta därifrån. Kanske också av den i vissa fall förlåtliga fåfängan att få det stoft förvarat på ett mer helgat sätt, som tillsammans med den väsentligare delen, anden eller själen, under livet genom gott namn och goda gärningar vunnit vänners, anhörigas och medmänniskors gillande och saknad.

Vilket av dessa skäl som varit orsaken, eller om båda eller flera liknande skäl legat bakom denna större aktning och helgd för begravningsplatserna, så tycks hednatiden och forntiden i dessa tankar ha haft förnuftet och naturen mer på sin sida än de senare bigotta kristna. Dessa har under så många århundraden, till tusen och åter tusenden, packats samman i kyrkor och kyrkogårdar – på de efterlevandes hälsas bekostnad och till deras vämjelse – och sökt, och söker ännu, sin sista vila på platser där de ofta störs och vanhelgas av de näst döda som begravs.

Man vill, som rubriken redan angett, blott i all oskuld göra några få och närmare anmärkningar om detta. Natur, känsla och erfarenhet säger oss att förruttnelsen av alla djurrikets varelser, dit även människan hör, inom ett slutet och täckt utrymme medför den största osundhet och obehag för de renligare efterlevande, och att det för den mer renliga människan är mest motbjudande att så nära se, känna eller påminnas om sitt eget släktes förruttnelse. Inga andra av de lägre djurarterna närmar sig ett dött djur i dess upplösningstillstånd, utom rovdjuren, som naturen försett med organ för att kunna närma sig de döda kropparna innan det yttersta upplösningsstadiet inträtt och söka sin föda av dem – men även dessa djur gör det sällan med sina egna artfränders kadaver.

Hur mäktig måste inte vantron och vidskepelsen ha varit, som genom tidevarven förmått människor att tvinga sin natur till det mest motbjudande, rysliga och för deras hälsa skadliga! Om man ändå ville ursäkta denna skadliga sed med att egyptier och andra nationer placerade sina lik i tusental i pyramider, mausoleer och katakomber, så var ju dessa gravplatser och gravvårdar inte, som våra kyrkor och kyrkogårdar, mötes- och samlingsplatser flera dagar i veckan, utan de låg mestadels fjärran från deras boningar. Dessutom var deras lik på mer eller mindre kostsamt sätt så balsamerade och befriade från all vidare upplösning, att man – om kärleken eller vördnaden för de avlidna så krävde – utan fruktan för det osunda och motbjudande kunde ta dem till sig inom sina hus och murar som dyrbara kvarlevor. (Fortsättning en annan gång.)

Oskyldige Anmärkningar om Grafställen och Kyrkegårdar.

Sjelfwa Hedningarne hade mycke rätt som ansägo sina förwandlingsställen såsom någonting mera heligt och agtningswärdt, och därföre walde eller önskade sig dem, hwar för sin del, från de Lefwandes boningar, på et utmärkt sätt, helgade, hägnade och afsöndrade. Kanske gorde de detta rätta af den känslan, at Menniskan ej doge mer än til sin kroppsliga del, hwars, ehuru förfallna hydda, Själen ehwar den ock wistades, fann nöge at då och då besöka, liksom man ock gerna besöker det hus eller den plats man länge bebodt, eller hwarest man mången tänkwärdig än glåttig, än ängslig stund förlefwat och sedan därifrån blifwit twungen at afflytta. Kanske ock af den i wißa fall förlåteliga stältheten, at ha det stoft på et mera helgat sätt förwarat, hwilket i förening med den wäsenteligare delen Anden eller Själen, i tiden genom bättre namn och gerningar, wunnit Wänners, Anhöriges och medmenniskors bifall och saknad. Hwilketdera som warit orsak, eller ock om båda, eller flera dylika warit orsaken til denna förwandlingsställenas större agtning och helgelse, så tycks Hedenhös och Fornwerlden i deßa tankar hafwit mera förnuftet och Naturen på sin sida, än sedermera de Bigottiska Christna, som i Kyrkor och Kyrkegårdar, under så många århundrade til tusen sinom tusende sammanproppade, och til de Efterlefwandes hälsas bekostnad, och wämjelse, sökt och ännu söka sin sista förwandling, eller et hwiloställe där de som oftast af de näst bortwandrande liksom oroas och ohelgas. Män will,

men som redan rubricerat, blott oskyldigtwis häröfwer göra några få och närmare anmärkningar. — Natur, Känsla och erfarenhet säga oß, at alla Djurrikets förwandlingar, hwarunder äfwen Menniskans, i förrutnelsen inom et slutit och täkt ställe, för de renligare efterlefwande Wäsenden medföra den största osundhet och obehaglighet, samt at det aldramäst för den mera rena Menniskan, är motbjudande, at så nära se, känna eller erindra sig sitt egit slägtes förrutnelse. Inga andra af de lägre Djurslagen nalkas et af döden borttagit Djur i deß uplösnings tilstånd, utom rofdjuren, dem Naturen gifwit organer at kunna innan det yttersta gårnings och uplösnings tilståndet, är för hand, nalkas de döda Kropparne och af dem söka sin föda, dock göra och deßa djur det sällan med det fallna af deras likar. Hur mägtig måtte inte wantron och widskepelsen wurit som förmått Menniskor at tidehwarf igenom twinga sin natur til det mäst motbjudande, rysliga och för deras hälsa widriga. Om man ock wille ursäkta denna skadeliga sed därmed, at Egypter och andra Nationer insatte sina Lik til 1000 tal i Pyramider, Mausoleer och Catacomper, så woro ju deßa Grafställen och grafwårdar ej såsom wåra Kyrkor och Kyrkegårdar, mötes och församlingsställen för flera dagar i weckan, utan de lågo merändels fjerran från deras boningar, och deßutom woro deras Lik på mer eller mindre kostsamt sätt så balsammerade och från all widare uplösning befriade, at om kärleken eller wördnaden för de aflidna det fordrade, de utan alt befarande för det osunda och motbjudande kunde, såsom dyrbara qwarlefwor, taga dem innom sina hus och murar til sig. (Fortsättn. e. a. g.)