Tunguserna i Sibirien skildras i utförlig folkbeskrivning

I Sibiriens sanka ödemarker lever ett nästan vilt folk som ryssarna kallar tunguser. Eftersom folket så lätt flyttar av och an får ryssarna föga skatt av dem, och det är svårt att avgöra vilken del av Sibirien de egentligen bebor. För det mesta rör de sig mellan floden Jenisej och havet i öster, en sträcka på hela 200 mil. Ostadighet är alltså deras karaktärsdrag.

Liksom hos alla folk som lever närmare naturtillståndet är jakt och fiske deras största passion och huvudsakliga sysselsättning; i övrigt är detta folk härdat mot allt, både nöd och svårigheter. Tungusen bryr sig bara om sig själv och de sina. Hans låga boning av plankor och störar har två rum: ett för hushållet och ett för renarna. Nästan som samen är han tämligen välklädd, med prydnader på kläderna av glas, tenn, mässing och liknande. Till vinterkläder används päls av ren och andra djur, till sommarkläder fiskskinn.

Tungusens föda är mindre raffinerad än hans klädsel. Förutom renkött och fisk tycker han om hundkött, hästkött och alla slags sjöfåglar, med salt som enda krydda. I konster och hantverk är tunguserna föga kunniga. Att smida vapen, bereda skinn, bygga båtar och pryda sina kläder är allt tungusen lär sig. År 1640 kuvades tunguserna för första gången av ryssarna, och detta styre torde med tiden göra dem mer civiliserade.

Tunguserna tror på själens odödlighet. De anser mannen vara jordens herre och kvinnan mannens främsta ägodel. Sin allmänna gud kallar de Boa. Tala är männens gud och Helben kvinnornas, Moundi barnens och Sokyme renarnas. Boun är överdjävul, och hildekoner är onda andar. I olyckor åkallar tunguserna inte Boa; han är god, säger de, och gör alltid gott. Resande återger denna allmänna tungusiska bön: "Boa! Himmelens tsar, du har satt oss i världen för att bli lyckliga; om du inte vill föda oss, så kalla oss till dig. Vi har gjort din avbild vacker; vi hänger den om vår hals, vi lägger den på våra barns vagga; vi smeker ständigt denna din bild; vi reser altare åt dig; vi offrar dig den första fågel vi fångar på vår jakt. Ge oss för allt detta hälsa, barn, villebråd och sobelskinn (Reds. anm.: originalets 'sofsken' tolkas som sobelskinn). Vill du inte, så är vårt förbund brutet; du ska inte längre vara vår gud, och vi vill inte längre offra åt dig."

Sina präster väljer tunguserna bland folkets äldste, och även unga flickor tjänar guden när de är nöjda med honom. Är de missnöjda drar sig präster och prästinnor undan. Drabbas de av regn, insekter, sjukdomar och liknande, så välts altarna omkull. Prästerna går aldrig ut utan att åtföljas av en ung flicka som slår sorgsna toner på sin trumma. Tunguserna skyndar sig att möta en sådan vandrande präst för att rådfråga honom om sin hälsa, sin jakt, sina barns öde och vad de ska göra för att bli lyckliga.

Dessa präster leder också bröllopen. Talas präster ledsagar brudgummen och Helbens präster bruden. Mannen tillfrågas om han har köpt sin brud, och bruden om hennes föräldrar har blivit betalda. När dessa frågor besvarats på ett tillfredsställande sätt förrättar Boas präster vigseln, eller välsignelsen, som lyder ungefär: "Unga älskande! Aran (nöjets säng) är ledig. Tala och Helben ska leda er dit; gå, unga makar, till nöjets säng. Boa ler åt er förening och åtar sig att föda er familj. Älska varandra inbördes, såsom ni älskar Boa. Ni är i blommornas årstid, och snart ska ni komma till frukternas månad och då höra er kallas Amenikan (pappa) och Omenikan (mamma). Unge man, bli som den tama renen; unga flicka, bli som den trogna hunden åt sin herre." Under denna välsignelse dansar brudparet, prästen och släktingarna. Bruden förs sedan av prästerna till Aran, och gästabud och visor pågår i flera dagar – ju mer avskilt de annars lever, desto mer glädje ger denna fest.

Äktenskapen hos tunguserna är dock inte oupplösliga. Mannen säljer sin hustru vid otrohet och köper sig en annan. En yngling som förför en flicka hamnar i slagsmål med alla hennes släktingar. Stöld och mord bestraffas – det förra med prygel, det senare med spöstraff samt med att gärningsmannen blir slav hos den dräptes närmaste anhörige. Begravningarna sker helt utan ceremonier, utom hos dem som tagit intryck av ryssarnas seder och föredöme.

Tunguserne.

I Siberiens moraßiga öknar finner man et nästan wildt Folk, det Ryßarne kalla Tunguser. Lättheten med hwilket detta Folk flyttar af och an, gör, at Ryßarne hafwa föga skatt utaf dem, och at det är swårt at bestämma hwad del af Siberien det bebor. Merendels flytta de mellan floden Jenisea och östra Hafwet, hela 200 milen. Ostadighet är således deras caracter. Såsom hos alla mer i Naturens tilstånd lefwande Folkslag, är jagt och fiske deras största paßion och hufwudyrke, annars är detta Folket ordentligt för alt, både nöd och swårigheter. Tungusen har blott känsla för sig och de sina. Hans låga boning af Plankor och störar, har twänne rum, et för hushållet och et för Renarne. Nästan som Lappen, är han tämmeligen wälklädd, med granlåt i kläderne af glas, tenn, mässing o. s. w. Til winterkläder Päls af Ren och andra djur; til sommarkläder skin af fiskar. Tungusens föda är mindre rofinerad, än hans klädebonad. Jämte Renskött och fisk, smakar honom hundkött, hästkött och all slags sjöfogel, hwartil salt är enda kryddan. I konster och slögder äro Tunguserne föga kunnoge. Smida wapen, bereda skin, göra båtar, och garnera sina kläder, är alt hwad Tungusern lär sig. 1640 blefwo Tunguserne först underkufwade af Ryßarne. Detta öfwerwälde torde efter denna dagen göra dem mera hyfsade. Tunguserne tro själens odödlighet; anse Männen för Jordens Herre, och Qwinnan för mannens första föremål. Boa kalla de sin allmänna Gud. Tala, är karlarnes Gud, och Helben, fruntimrens. Moundi, barnens Gud. Sokyme, Renarnes. Boun,

är öfwerdjefwul, och Hildekoner, onda Andar. I olyckor åkalla Tunguserne ej Boa; han är god säga de, och gör altid godt. Resande anföra denna Tungusernes allmänna bön: "Boa! Himmelens Czar, Du har satt oß i werlden at bli lyckliga; om Du ej will föda oß, så kalla oß til Dig. Wi ha gort Dit belåte wackert; wi hänga det om wår hals, wi lägga det på wåra barns wagga; wi smeka denna Din bild städse; wi resa altare åt Dig; wi offra Dig den första fogel wi taga på wår jagt. Gif oß för alt detta, hälsa, barn, willbråd och sofsken. Wil Du inte, så är wårt förbund brutit; Du skal ej mer wara wår Gud, och wilja ej mer offra Dig." Sina Prester wälja Tunguserne af Nationens äldste; och unga Flickor göra ock Guden tjenst, då de äro nögde med honom. Äro de mißnögda, draga sig Präster och Prästinnor undan. Skadas de af rägn, insecter, sjukdomar m. m. så kastas altaren öfwerända. Deras Präster gå aldrig ut, utan at wara beledsagade af en ung Flicka, som på sin trumma slår sorgeliga toner. Tunguserne skynda sig at råka en så marcherande Präst; rådfråga honom om deras hälsa, deras jagt, deras barns öde, och hwad de skola göra, at bli lyckliga. Deße Präster presidera wid giftermålen. Talas Präster ledsaga Brudgumen, Helbens Präster Bruden. Mannen tilfrågas om han har köpt sin Brud; Bruden om hennes föräldrar blifwit betalta. Sedan deßa frågor blifwit til nöjes beswarade, så förrätta Boas Präster wigselen, eller wälsignelsen; och den är ungefärligen: "Unga älskare! Aran (Nöjets säng) är ledig. Tala och Helben skola leda Er dit; gån unga Makar til nöjets säng. Boa småler åt Er förening, och åtager sig at föda Er familje. Älsken hwarandra inbördes, såsom ni älsken Boa. Ni ären i blommornas årstid, och snart skolen i komma i frukternas månad, och då höra Er kallas Amenikan (Pappa) och Omenikan (Mamma). Unge Man, blif såsom den spaka Renen; unga Flicka, blif såsom den trogna Hunden åt sin Herre." Under denna wälsignelse, dansar Brudparet, Prästen och slägtingarne. Bruden föres sedan til Aran af Prästerne, och Gästebud och wisor wara flera dagar, ju mera de annars lefwat enslige, ju mera nöje ger denna festen. Ägtenskapen hos Tunguserne äro likwäl inte ouplöslige. Mannen säljer sin hustru för otrohet, och köper sig igen en annan. En Yngling som förför en Flicka, kommer i slagsmål med alla hennes slägtingar. Tjufweri och mord straffas, det förra med prygel, och det sednare med spön, samt at bli dens slaf, som är närmast anhörig til den ihjälslagne. Begrafningarne äro utan all ceremonie, utom deras som af Ryßarne tagit mera hyfsning, begrepp och efterdöme.