Dikt om tålamod, lidande och livets prövningar

Till den tålige.

Svärma, ädla dåre, svärma! Tro på diktens verklighet, tro på blomstrets evighet, tro att middagsstrålens värme aldrig känner tidens skiften. Skryt, lycksalig och bedragen, av den ljuva drömmens behag, men när sorgens pil en dag, liksom jag, slår dig till jorden – lid och göm dig liksom jag.

(Ur Läsning i blandade ämnen.)

Det är inte sanningens ton som du skryter med i din plåga; jag känner religionens styrka, men känner också människans förmåga.

Skryt inte, känslofull och öm, av tålamod i ungdomsvåren; i likgiltighetens vackra dröm, tro mig, slumrar du bara med åren.

Du är gudfruktig, from och tålig och hörs aldrig klandra försynen; ty för ett ouppfyllt begär får du ersättning i annat.

Du saknar under livets dagar kanske det som en annan äger; men du är nöjd med vad du har, ty det uppväger behovet.

Om hälsan inte är din lott råder ändå lugnet i ditt hjärta; ty du har fått mycket av himlen som kan lindra din smärta.

Du lyder tåligt samma lag som alla dödliga klandrar; ty smärtan av ödets slag drabbar dig mindre än andra.

Från en öm och älskad vän ska döden obarmhärtigt skilja dig; men du har flera vänner utöver den, och du vördar fromt himlens vilja.

Men om en lycka visar sig, vars oskuld dygden inte kan klandra, som endast, endast söks av dig och obedd ges åt andra –

om du mot den som fått mycket ska sträcka dina vissna händer för att alltid förgäves bara tigga en smula att släcka din hunger med –

om du på dygdens smala stig, den du i oskuld försöker vandra, ser fasans blixt träffa dig under lastens hånskratt från andra –

och om du bara har en vän, som är ditt allt i din smärta, och ödet grymt sliter den med våld från ditt plågade hjärta –

när händelserna genom tvång till sist tar hoppets tröst ifrån dig,

sjuk och fattig på en gång — — — pröva då mitt öde, och klaga inte.

Till den Tålige.

Swärma ädla Dåre swärma! Tro på diktens werklighet Tro på blomstrets ewighet, Tro att middagsstrålens wärma Ingen tid af skiften wet. Skryt lycksalig och bedragen Af den ljufwa dröms behag, Men af sorgens pil en dag, Liksom jag till jorden slagen Lid och göm dig liksom jag.

Läsn. i Bl. Ämnen.

Han är ej sanningens den ton, Hwarmed du skryter i din plåga; Jag styrkan wet af Religion, Men wet ock menniskans förmåga.

Skryt icke känslofull och öm, Af tålamod i Ungdomswåren; I liknöjdhetens wackra dröm, Tro mig, du slumrar blott med åren.

Du gudligt from och tålig är Och höres ej försynen klandra; Då för ett ouppfyldt begär, Du njuter skadestånd i andra.

Du saknar under lifwets dar, Kan hända det en annan äger; Du är dock nöjd med hwad du har, Ty det behofwet öfwerwäger.

Om hälsan icke är din lott, Dock råder lugnet i ditt hjerta; Ty du af Himlen mycket fått, Som kan fördrågliga din smärta.

Du tåligt lyder samma lag, Som alla dödelige klandra; Ty smärtan utaf Ödets slag Den träffar mindre dig än andra

Dig från en öm och älskad wän, Skall döden obarmhärtigt skilja; Du äger flera utom den, Och gudligt wördar himlens wilja.

Men om en lycka wisar sig, Hwars oskuld dygden ej kan klandra, Som endast, endast söks af dig Och oombuden gifs åt andra.

Om du mot den, som mycket fått, Skall dina wißna händer räcka, Att alltid fåfängt tigga blott, En smula att din hunger släcka.

Om du på dygdens smala stig, Den du i oskuld söker wandra; Ser fasans wigge träffa dig, Wid lastens hånskratt ifrån andra.

Och om du äger blott en wän, Som är ditt allt uti din smärta; Och ödet grufligt sliter den Med wåld ifrån ditt qwalda hjerta.

Då händelserna genom twång, Sist hoppets tröst ifrån dig taga;

Som sjuk och fattig på en gång — — — Försök mitt öde och ej — klaga.