Satirisk ordensvisa hyllar tuppkammen i Kuckeliku-orden

Crête de Coq – ordensvisa, sjungen i ett slutet sällskap av Kuckeliku-orden.

Ännu må vi glädjas, o bröder! Ännu pressa de lånade druvorna, älska och gnola vårt kuckeliku, och kamma vår hjässa i vädret. Snart stundar tiden då man längtar men inte förmår: då hjässorna ska bli kala, vingarna klippta, fjädrarna grå – och tupparna inte längre gala.

Låt oss därför sluta vår krets kring en rykande bål, stämma upp festliga sånger, dricka och skåla en vördnadsvärd skål – och skåla den tusen gånger: för det snille som först lät en tuppkam resa sig och glänsa på hjärnans tak, och gudomligt välvde sin yviga topp, likt Alpen, till grannskap med stjärnan!

Ja, leve den ädle! Han gav inte sitt namn åt världen och fick inga tempel. Men när han inte längre finns, ska hans doftande skugga ändå se sitt exempel leva vidare: se tuppkammar hållas i ära och vård, och så länge seklerna välver sig, darra i glans på samtida och framtida hjässor, likt himmelska eldtungor!

O, hör mig, ni snobbar! Märk mina ord, ni sprättar med plym eller penna! För er ensamma gjordes tuppkammen, och på den ska man också känna igen er. Svär därför att för evigt skona er crête de coq från härjande saxar; svär att ingen, vare sig med lock eller pock, ska platta till kronan i er nacke!

Glöm inte tiden då pedanten här i trakten, med vett och förtjänster, kallade er platta och såg med förakt på snobben som smög sig undan. Men då reste sig en crête de coq på hjässan – varje sak fick det pris den är värd: och ni blev ändå inte så platta, och inte så småväxta heller.

Det fanns också en tid – och den ligger inte långt borta – då ni kallades kycklingar. Det var ni också, tyvärr, med de krusigt och kort klippta huvuden ni bar. Välsigna därför, o bröder, er crête de coq! Välsigna de huvuden ni bär! De vittnar för var och en (som inte är dum som en stock) om att ni är fullvuxna tuppar.

Må fädernas grovhet, tillsammans med fädernas blod, förädlas och förfinas i er. Ty grova var de som lejon i mod – och grova som lamm i seder. Kråma er! Borsta er crête de coq, med tuppens mod, inför bataljen! Men blir det för hårt, ta då ändå er tillflykt, efter tuppens sed, till seraljen.

Och dofta av ceder, och läspa med en ton av tanke som ännu hålls kvar inombords – med näsan i vädret, med halsen i kapson, tre tum över hakan, snett knuten.

En nacke, än stubbad, än spetsad i en snärt – ett rör att värja sig mot myggorna med – en liten frack, snedskuren till likhet med en stjärt – med mera som anstår tuppar!

Men hör, ni snobbar, och märk mina ord, ni sprättar med plym eller penna! Just för er gjordes tuppkammen, och på den känner man er bäst. Svär därför att för evigt skona er crête de coq från skövlande saxar; svär att ingen, med lock eller pock, ska platta till kronan i er nacke!

Ty liksom skägget var männens prydnad, så är kammen tupparnas… Och skulle någon av oss vanvårda den? Avvärj, o bröder, den skammen! Och minns att de som ger kammen ännu nyare och högre fasoner, vid brödernas högljudda kuckeliku får heder och namn av kalkoner.

Crête de Coq, Ordenswisa. Afsjungen i ett slutet sällskap af Kuckeliku-Orden.

Ännu må wi fröjdas, O Bröder! Ännu De borgade Drufworna prässa, Och älska, och gnola wårt kuckeliku, Och kamma i wädret wår hjessa — Snart stundar att trängta, och icke förmå: Då Tinnarne skola bli kala, Och wingarne klippta, och fjädrarne grå, Och Tupparne mera ej gala.

Ty slutom wår krets kring en rykande Bål, Och upphöjom festliga sånger, Och drickom och klingom en wördnadswärd skål, Och klingom den tusende gånger: Det Snillets! som först i en Tuppkamm stod opp Att glänsa på taket af hjernan, Och hwälfde gudomligt sin yfwiga topp, Likt Alpen, till grannskap med Stjernan!

Ja! lefwe den Ädle! Han gaf ej sitt namn Åt werlden, och fick inga Tempel: Men är han ej mer, skall hans doftande hamn Se lefwande dock sitt exempel, Se Tuppkammar hållas i ära och ans, Och, länge som Seklerna hwälfwa, På samtida, framtida hjessor i glans Likt himmelska eldstungor skälfwa!

O! hören, I Knäddar! O! märken mitt ord, I Språttar med plym eller penna! För eder allena war Tuppkammen gjord, På den skall man eder ock känna: Ty swärjen, att ewigt er Crête de Coq För stöflande saxar förskona, O! swärjen, att ingen med läck eller påck Skall platta till nacken er krona!

I glömmen ej tiden, då uti wår trakt Pedanten med wett och förtjenster Er nämnde för platta, och såg med förakt På Knädden, som smög sig till wänster: Men fram stod på hjeßan en Crête de Coq — Hwar sak fick det pris som den gäller: Och Ni! Ni ej blefwen så platta ändock, Och icke så småwäxta heller.

Det war ock en tid — och den war ej långt borrt — I Kycklingar hetten: I woren Det äfwen, gunås! med de krusigt och korrt besjunade hufwun I boren: Wälsignen, O Bröder! er Crête de Coq! Wälsignen de hufwun I bären! De wittna för hwar (om ej dumm som en stock) Att fullstora Tuppar I ären.

Må Fädernas plumphet med Fädernas blod Förädlas, förfinas i eder: Ty plumpa de woro som Lejon, i mod — Och plumpa som Lamm, uti seder. Ni! kromen Er! borsten er Crête de Coq, I Tupparnes mod, till Bataljen! Men gäller det hårdt, tan er tillflykt ändock, På Tupparnes sed, till Seraljen.

Och doften af Cedra, och läspen med ton Af Tanke, änn innombords sluten — Med näsa i wädret, med hals i kapson Tre tumm öfwer hakan, snedt knuten —

En nacke, än stubbad, än spetsad i snärt — Ett rör att för myggorna hägna — En Frack-unge, sneddad till likhet med stjert — Med mera, som Tuppar kan ägna!

Men hören, I Knäddar! och märken mitt ord, I Sprättar med plym eller penna! För er war dock särdeles Tuppkammen gjord, På den skall man bäst er ock känna: Ty swärjen, att ewigt er Crête de Coq För sköflande saxar förskona, O! swärjen, att ingen med låck eller påck Skall platta till nacken er krona!

Ty likasom skägget war prydnad för Männ, Så är ock för Tupparne kammen . . . Och någon af oß skulle wanwårda den? Afwärjen, O Bröder! den skammen! Och minnens, att de, som åt Crêten ännu Ge nyare högre fasoner, Wid Brödernas högljudda Kuckeliku Få heder och namn af Kalkoner.