Uppfinnaren Kofler prisbelönt för fernissa som skyddar taktegel

Ett nytt sätt att göra taktegel hållbart.

Det klagas ofta på att det taktegel som numera tillverkas med tiden har genomgått tre stora försämringar. För det första är teglet mindre till storleken, så att en ny takpanna vid reparationer inte alls räcker för att täcka den plats där en gammal panna suttit. För det andra är kvaliteten sämre, framför allt på grund av dålig bränning, vilket gör att vatten tränger igenom. För det tredje har priset stigit kraftigt, trots alla dessa brister.

Att tillverka vattentäta takpannor genom bränning är en tveksam metod, särskilt i skogfattiga trakter där bränsle är en bristvara. Därför har Ekonomiska sällskapet i Sankt Petersburg utlyst en pristävling om det bästa sättet att behandla taktegel så att det inte släpper igenom vatten. En viss herr Kofler har besvarat frågan på det mest tillfredsställande sättet. Hans förslag går ut på att stryka över de nya takpannorna med en fernissa som håller vattnet ute och gör dem starkare, så att de varken spricker av kyla eller lika lätt slås sönder. Dessutom får pannorna genom behandlingen en glans som gör dem vackrare för ögat, samtidigt som färgen blir mörkare.

Fernissan bereds på följande sätt: Man tar en butelj linolja och tillsätter 2 lod pulveriserad blyglans samt lite mönja. Blandningen kokas så kraftigt att en fjäder som doppas i den förkolnar. Sedan tas fernissan av elden för att svalna, varefter den hälls av från bottensatsen i ett annat kärl. Därefter värms den upp på nytt och 6–8 lod finstött beck tillsätts. Becket förenar sig inte med fernissan under kraftig kokning, men blandas lätt med den så snart den börjar kallna, och får då genast rätt konsistens.

Om fernissan blir för seg späds den med lite mer linolja som kokats på det beskrivna sättet. Är den däremot för lättflytande tillsätts något mer smält beck. Slutligen blandas fernissan med så mycket finstött tegelgrus som den kan ta emot, dock utan att bli så tjock att den inte kan strykas på med pensel. Tegelgruset måste vara mycket fint och väl siktat, så att det vid överstrykningen kan tränga in i takpannornas porer.

När fernissan ska användas måste den värmas upp lagom mycket och strykas med en styv pensel eller borste över hela takpannans yta, liksom över de kanter som är utsatta för väder och vind. Därefter ska pannorna torka långsamt i skugga under tak.

Kofler (Reds. anm.: i originalet står här "Koster", troligen ett tryckfel) har också presenterat ett kitt för att fästa takpannorna stadigare vid varandra, vilket antas vara bättre än det som hittills använts. Hans fernissa har också visat sig vara både användbar och billig.

Et nytt sätt at göra Taktegel waraktigt.

Man klagar, at Taktegel, som nu tilwerkas, med tiden undergått trenne hufwudsakeliga förändringar: 1) at det är af mindre storlek, så at en ny Takpanna wid förefallande reparationer alldeles icke förslår at betäcka det stället, som af en gammal innehades; 2) är sämre til sin godhet, i synnerhet förmedelst dålig bränning, så at wattnet slår igenom; 3) at det betalas mycket dyrare, alla sådana ofullkomligheter oaktat.

At medelst bränning tilwerka wattentäta takpannor, är en ganska betänklig sak, hälst på skoglösa Orter. I detta afseende har Ekonomiska Sällskapet i Petersburg upgifwit til Prisämne utredningen af det bästa sättet at så tilreda Taktegel, at det ej må af watten genomträngas. En wiß Herr Kofler har beswarat samma fråga på det mäst tilfredsställande sätt, genom förslag, at öfwerstryka de nya Takpannorna med en Fernißa, som håller wattnet ute och gör dem starkare, så at de icke spricka af köld eller så lätt som annars kunna sönderslås. Deßutom erhålla de genom denna anstrykning en glans som gör dem för ögat mera behaglige, liksom de blifwa mörkare til färgen. Sättet at bereda denna Fernißa är följande. Man tager en butelj Linolja, hwari tilsättes 2 lod pulveriserad Blyglans och litet Mönja, hwilket kokas så starkt, at en deri doppad fjäder förkolnar. Sedan tages Fernißan af elden för at swalna, hwarefter den från bottengrumlet afhälles i et annat kärl. Derpå uppwärmes den å nyo och tilsättes med 6 a 8 lod finstött Beck. Detta förenar sig ej med Fernißan under stark kokning, men blandas lätteligen med densamma, så snart det börjar blifwa kalt och får straxs consistens. Skulle Fernißan blifwa för seg, upspädes den med litet mera Linolja, som blifwit kokt på förbemälte wis. Befinnes den åter flytande,

tillägges något mera smält Beck. Slutligen upblandas Fernißan med så mycket finstött Tegelgrus, som den kan emottaga utan at likwäl göra den så tjock, at den ej kan anstrykas med pensel. Tegelgruset måste wara ganska fint och wäl siktat, så at det wid öfwerstrykningen må intränga i takpannornas porer. Då sådan fernißa skall brukas, måste den tjenligen upwärmas, och med en styf pensel eller båtste strykas öfwer hela Takpannans yta så wäl som på deß för luften utsatte kanter, samt derefter långsamt torkas i skuggan under tak. Koster har också upgifwit et kitt at fastare förbinda Takpannorna, hwilket äfwen tros wara bättre än hwad hittils derwid nyttjas, liksom hans Fernißa werkeligen befunnits både nyttig til sit bruk och föga kostsam.