Om olika sätt att mäta tiden
Begreppet tid uppstod genom iakttagelser av förändringar. Att bestämma dessa förändringar blev därmed ett sätt att bestämma tiden. Naturens växlingar kunde inte undgå människans uppmärksamhet. Bland många oregelbundna företeelser framstod några som jämna och återkommande, till exempel växlingen mellan dag och natt. I början mättes tiden enbart i dagar och nätter, sedan i månader och slutligen i år. Året bestämdes först genom beräkning av månaderna: tolv månader tycktes motsvara den tid inom vilken våren återkom. Sedan började man ge akt på solens lopp och bestämde det allt noggrannare, och månåret kom aldrig mer på fråga. Ursprunget till veckoräkningen tros av somliga vara astronomiskt, medan andra menar att det kommer från dyrkan av de sju planeterna i Orienten – vars namn för övrigt sammanfaller med veckodagarnas namn i de gamla språken.
När det gäller mätningen av dygnet gav man om dagen akt på solens rörelse och om natten på månens och stjärnornas. Mer exakt indelades dagen i timmar med hjälp av solvisare (solur). När dessa uppfanns är okänt. De omtalas redan i Bibeln – vem känner inte till kung Hiskias solvisare, som gick tillbaka? Kineserna använde gnomoner redan 1500 år före Kristi födelse.
Indier, siameser, tatarer, perser, kaldéer, egyptier och kineser delade in dagen i 60 timmar, och timmen i lika många minuter. Berosus, den kaldeiske filosofen, förde bruket att dela in dagen i tolv timmar från Asien till Europa. Aten och Sparta hade offentliga solvisare. Även astronomer använde dem för att bestämma orters breddgrad och ekliptikans lutning, samt för andra observationer. Anaximander och Anaximenes fulländade dem i hög grad. Till och med ombord på fartyg användes en särskild typ av solvisare för tidsobservationer. Romarna reste dem på sina obelisker. Den största av alla nyare gnomoner var den som Ulug Beg på 1400-talet lät uppföra i Konstantinopel, och som var 183 fot hög. (Reds. anm.: Uppgiften om Konstantinopel är sannolikt felaktig; Ulug Begs berömda observatorium med dess stora gnomon låg i Samarkand.) De mest berömda i vår tid är den bolognesiska, som Cas– (Reds. anm.: Texten är avbruten här i originalet; sannolikt åsyftas astronomen Giovanni Domenico Cassini, som anlade en berömd meridianlinje i Bologna.)