Vid Charlottas grav.
"Le temps, qui rajeunit & vieillit la nature, / Ramène les zéphirs, les fleurs & la verdure; / Mais les ans, dans leurs cours, ne ramèneront pas / Une vertu si rare, unie à tant d'appas." – De Lille. (Reds. anm.: franskt motto, ungefär: Tiden, som föryngrar och åldrar naturen, för tillbaka vindarna, blommorna och grönskan; men åren i sitt lopp för inte tillbaka en så sällsynt dygd, förenad med så många behag.)
Sänkt i sorgens stumma känslor mot gravens slutna häll, tänker jag på en dag som lyst och på vår sköna kväll. Jag dröjer kvar på kyrkogården för att än en gång omfamna den kalla gravstenen, och gråta ostört upp till Gud vid lutans dämpade ljud.
Charlotta! Född med guld och rang och tjusande behag! Dig nådde inte min lutas klang under livets sköna dag. Hur lätt förvandlade den fega världen till smickrande hyllning åt fåfängan det offer som mitt hjärta endast gett åt dygd och förstånd!
Den stilla dygdens majestät såg jag – och tillbad det. Men jag kysste dina heliga spår med stum förtjusning ännu. Jag läste ditt adliga adelsbrev i hjärtat, inte i pergamentet, och fann din rang – hur stor den var! Du var maka och mor.
Du vrider händerna, olycksman, med kval i blod. Din stela blick kan inte smälta i milda tårars flod...