General Moreau inväntar dom i uppmärksammad sammansvärjningsrättegång

Paris den 8 juni. — Alla väntar nu otåligt på den dom som brottmålsdomstolen kommer att fälla över de anklagade i sammansvärjningen. Moreaus vänner har nu mer hopp än vid rättegångens början, och sedan i går har man allmänt börjat tro att han kommer att frikännas helt.

Efter den audiens som madame Moreau hade hos kejsarinnan talar man om ett brev som kejsaren ska ha författat, och som ska överlämnas till madame Moreau i samma ögonblick som domen avkunnas över hennes man.

Det korta tal som Moreau själv höll till sitt försvar inför sina domare är nu tryckt och säljs på alla gator, prisat av utroparna, utan att polisen försöker hindra det. Följande är de viktigaste dragen ur det. Han åberopar det franska folket samt de folkslag som Frankrike besegrat för att vittna om sanningen i det han framför:

"Fram till den tid då revolutionen bröt ut ägnade jag mig åt juridiken, men revolutionen ändrade min bestämmelse och krigskonsten blev mitt studium. Inte av äregirighet, utan av aktning för nationens rättigheter, gick jag in i det militära ståndet. Jag blev krigare därför att jag var medborgare, och under fanorna förblev jag alltid sådan. Ju mer jag älskade friheten, desto mer underkastade jag mig disciplinen. Jag befordrades tämligen snabbt, men ändå steg för steg, utan att förbigå någon.

När jag fick överbefälet och segern förde oss in i hjärtat av de fientliga nationernas länder, var det också min högsta strävan att inge dem lika stor aktning för det franska folkets karaktär som fruktan för dess vapen. Endast på slagfältet var kriget under mitt befäl en gissel. Mitt på sina härjade fält har de fientliga nationerna mer än en gång gett mig detta vittnesbörd. Aldrig har något moln förmörkat den militära ära jag förvärvat mig, förrän på den så ökända 18 fructidor."

(Här anförde han att direktoriet, beträffande de anklagelser som då riktades mot honom om att han dröjt med att ange Pichegru, friade honom men gav honom underbefälet i Italien, varefter han genom de motgångar som drabbade armén återfick överbefälet, med mera.)

"Vid denna tid", fortsatte han, "var jag inte mer republikanskt sinnad än tidigare. Man dömde mig bara så efter sannolikheten, och jag vann deras (Reds. anm.: meningen är avbruten i originalet)"

Paris den 8 Juni. — Alla afbida nu med otålighet den Dom KriminalTribunalet kommer att fälla öfwer de för Sammanswärjningen anklagade. Moreaus wänner hafwa nu mera hopp än wid ransakningens början, och sedan gårdagen har man allmänt börjat tro, att han skall blifwa alldeles frikallad. Efter den Audiens Madame Moreau hade hos Kejsarinnan, talar man om ett bref som Kejsaren skall författat, och hwilket skall lemnas till Madame Moreau i det ögonblick domen afkunnas öfwer hennes man. Det korta tal, som Moreau sjelf höll till sitt förswar inför sina Domare, är nu tryckt och förskäljes på alla gator, beprisadt af utroparne, utan att Polisen söker sådant hindra. Följande äro de förnämsta dragen derur, han åberopar Franska Folket samt de Folkslag Frankrike besegrat att witsorda sanningen af hwad han anförer:

”Till den tiden då Rewolutionen utbrast anwände jag mig för Lagfarenheten; men Rewolutionen ändrade min bestämmelse och Krigskonsten blef mitt studium. Ej af äregirighet, utan af aktning för Nationens rättigheter, ingeck jag i det militariska ståndet; jag blef krigare, emedan jag war medborgare och under Fanorna förblef jag städse sådan. Ju mer jag älskade friheten, deß mera underkastade jag mig disiplinen. Jag blef temmeligen hastigt befordrad men likwäl grad för grad, utan att förbigå någon. Då jag feck öfwerbefälet och segern förde oß i hjertat af de fiendtliga Nationernas Länder, war det äfwen mitt högsta bemödande att ingifwa dem lika aktning för Franska Folkets karakter som fruktan för deß wapen. Blott på Slaktfältet war kriget under mitt kommando en gißel. Midt på deras härjade fält hafwa de fiendtliga Nationerna, mer än en gång gifwit mig detta wittnesbörd. Aldrig har något moln bortskymt den Militariska ära jag mig förwärfwat, förän på den nog mycket namnkunnige 18 Fructidor.” (Här anförde han, att Direktoriet för de honom då gjorde tillwitelser att han dröjde med angifwelsen emot Pichegru, frikallade honom, men gaf honom underbefälet i Italien, hwarefter han genom de mißöden som träffade Armeen återfeck öfwerbefälet. m. m.)

”Wid denna tiden, fortfor han, war jag ej mer Republikaniskt sinnad än förut; man dömde mig blott så efter sannolikheten, och jag tillwann mig deras