Moreau håller timslångt försvarstal i Paris-rättegång mot Napoleon

Paris, den 1 juni. — Rättegången mot de personer som varit delaktiga i sammansvärjningen börjar i allt högre grad väcka allmänhetens nyfikenhet. Tillströmningen av människor är fortsatt lika stor, och under de två senaste förhören gavs endast de tillträde som hade biljett. När frågor ställs till de anklagade följer man inte den ordning som de tas upp i anklagelseakten, utan den enes svar ger anledning att fråga en annan.

Georges lyfter aldrig blicken under förhöret, utan håller den envist fäst vid något föremål som råkar befinna sig mitt emot honom. Vare sig han sitter eller står har han alltid armarna i kors. I sina svar är han artig, men försöker inte dölja att hans avsikt varit att åter sätta tronpretendenten på tronen. I samma anda talar även hans betjänt Picot och exmarkisen Rivière. På grund av sin ungdom väcker de båda Polignac medkänsla hos många.

Den rättegångssession som hölls i förrgår beskrivs som särskilt anmärkningsvärd. General Moreau, som under de tidigare sessionerna antecknat allt som under rättegången förekommit och som kunde röra honom, talade under denna session nästan oavbrutet under en hel timmes tid med frimodighet och styrka till sitt försvar. En djup tystnad rådde överallt.

Bland annat uttryckte han sin förvåning över att man ur direktoriets undanlagda handlingar dragit fram ett brev och lagt det till grund för en anklagelse mot honom. "Om jag", sade han, "även har felat genom att skriva det, så borde de 30 segrar och de många erövrade fästningar som vunnits sedan dess kunna utplåna denna fläck i mitt liv och vittna om min kärlek till mitt fädernesland. Låt nio tiondelar av den armé som tjänat under mig vittna om mig!" Här började några att klappa i händerna. Presidenten befallde att dessa skulle visas ut ur salen, men eftersom ingen särskild person kunde pekas ut stannade det vid befallningen.

I övrigt har Moreau erkänt sin försoning med Pichegru och därtill förklarat att flera generaler tillsammans med honom hade vänt sig till förste konsuln för att begära att Pichegru skulle kallas tillbaka. Han har även uppgett att han sagt till Lajollais att om Pichegru begav sig till Tyskland, hade han stora förhoppningar om att förste konsuln skulle bevilja deras begäran.

Att han skulle ha samtalat med Pichegru på Boulevard de la Madeleine förnekar han bestämt, trots att Lajollais medgett detta och Bouvet de Lozier intygat att han där varit i överläggning både med Pichegru och Georges. Moreau medger endast att han två gånger tagit emot Pichegru i sitt hem, och att under det första besöket endast vanliga hälsningsfraser utbyttes. (Reds. anm.: texten avbryts här.)

Paris, den 1 Juni. — Ransakningen öfwer de i Sammanswärjningen delaktige börjar att mer och mer sysselsätta den allmänna nyfikenheten. Tilloppet af menniskor fortfar att wara lika talrikt, och under de 2:ne sista förhören, lemnades endast dem tillträde, som dertill hade Biljett. Wid de frågor som gifwas de anklagade, följes ej den ordning, efter hwilken de i anklagelse Akten äro upptagne, utan den enas swar ger anledning att fråga en annan. Georges uppslår aldrig sina ögon under förhöret, utan har dem ordrigt fästade på något föremål som händelsewis kan wara midt emot honom. Antingen han sitter eller står, har han alltid armarna i korß. I sina swar är han höflig, men söker ej dölja, att hans afsikt warit att sätta Pretendenten åter på Thronen. Äfwen i samma ton talar hans Betjent Picot, och Ermarkisen Riviere. För sin ungdom, wäcka de båda Polignacs, deltagande hos många.

Den Session som i förgår förewar, afskildras såsom i synnerhet märkwärdig. General Moreau som under de förra Sessionerna tecknat sig till minnes, allt hwad under ransakningen förekommit som kunde röra honom, talade under denna, nästan oafbrutit under en hel timmas tid med frimodighet och sinnesstyrka, till sitt förswar. — En djup tystnad herrskade öfwer allt. Bland annat yttrade han sin förundran derdfwer, att man ur Direktoriets neddammade handlingar framdragit ett Bref, och lagt det till grund för en anklagelse emot honom. "Har jag, sade han, äfwen felat deri, att jag skref det, så måtte 30, sedan den tiden, wundna Bataljer, och så många eröfrade Fästningar, kunna utplåna denna fläck i min lefnad och witsorda min kärlek för mitt Fäderness land. Tillåten nio tiondelar af Armeen som tjente under mig, wittna om mig!" — Här började några att klappa händerna. Presidenten befallte att deße skulle förwisas Salen, men som ej någon egenteligen war utmärkt, så förblef det wid befallningen.

För öfrigt har Moreau erkänt sin försoning med Pichegru och derjemte förklarat, att flere Generaler förenat sig med honom att hos Förste Konsuln anhälla om Pichegrus tillbakakallande; samt att han sagt till Lajollais, att så wida Pichegru begaf sig till Tyskland, ägde han mycket hopp att Förste Konsuln skulle willfara deras begäran. Att han samtalat med Pichegru på Boulevard de la Magdelaine, nekar han formeligen, ehuru Lajollais sådant medgifwit och Bouvet de Lozier intygat att han der warit i Konferens både med Pichegru och Georges. Moreau medgifwer blott att han twenne gångor emottagit Pichegru i sitt hus, och att under första besöket endast wäxlades wanliga kom-