Satirisk dikt utnämner oss alla till narrar

Större och mindre narrar.

Det är en glädje att nå långt i allt man företar sig; men ärans tempel är så trångt, och tusen slåss om en enda lagerkrans. Men även den förtjänar väl uppskattning som, fastän han inte nått toppen, ändå vunnit andrapriset — och är en narr i samma grad som du.

Du nöjer dig med dina örons längd, du bär inte lockar som en fröken, och du ökar inte stadens skara av uppklädda sprättar eller spöklika figurer; men själen — den styr du ut. Du begråter varje nedtrampad ros och förlåter knappt ens mordet på en fluga: du är också en narr, min vän!

Du tror inte att varje ögonkast som en Corinna behagar skänka bevisar att hon genast är fångad, och fångad för evigt, stackars flicka; men hennes suck — den tror du ju på, och hennes gråt, och hennes eder, och hennes dygd, och hennes heder: du är också en narr, min vän!

Du vandrar inte runt på torgen för att visa upp din vackra själ för vem som helst, helt gratis, och för att bli föremål för allmänt skvaller;

(Reds. anm.: Dikten fortsätter i ett senare avsnitt.)

Större och mindre narrar.

Det är en hugnad att gå långt i allt hwad man sig företager; men ärans tempel är så trångt, och tusen slitas om en lager. Dock! äfwen den wärderas ju, som, fast han icke spetsen hunnit, likwäl det andra priset wunnit, och är en narr så pass som du.

Du nöjs med dina örons längd, du bär ej bucklor som en fröken, och öker icke stadens mängd af granna karlar eller spöken; men själen — du utspökar den, du hwarje trampad ros begråter, och knapt en flugas mord förlåter: du är en narr du ock min wän!

Du tror ej att hwart ögonkast som en Corinna täckes blicka, bewiser att hon straxt är fast, och fast för ewigt, stackars flicka; men hennes suck — du tror ju den, och hennes gråt, och hennes eder, och hennes dygd, och hennes heder: du är en narr du ock min wän!

Du wandrar icke torgen kring, för att din wackra själ få wisa åt hwem som helst för ingen ting och för att bli en allmän wisa;

[[FORTSÄTTER]]