Hemlig brittisk expedition dröjer – Frankrike hånar invasionsfruktan

London, den 23 september. — Den hemliga expedition som redan den 15 denna månad borde ha gått under segel från Downs (Reds. anm.: ankarplatsen "Duinerne" avser sannolikt the Downs utanför Englands sydostkust) har ännu inte löpt ut.

En morgontidning anmärker att allmänhetens uppmärksamhet under det senaste kriget ofta riktades mot så kallade hemliga expeditioner, trots att benämningen var helt felaktig, eftersom alla kände till deras verkliga mål. Den nu aktuella expeditionen är däremot verkligen hemlig, ty ingen vet vad den ska användas till. Man är inte heller särskilt benägen att gissa, utan nöjer sig med att förebrå de ansvariga som planerar företaget för att vara vacklande och villrådiga.

När parlamentet överlade om fransmännens hot att landstiga uttrycktes allmänt önskan att det snart måtte sättas i verket. En fransk dagstidning har kommenterat detta, och kommentaren har återgivits i en av våra tidningar: "England tycks vilja säga: slå till och sluta hota. Det åkallar faran för att desto snabbare bli befriat från fruktans kval. Men Frankrike ska hota så länge det behagar, och slår inte till förrän det finner det lämpligt. Är Englands läge spänt, så bör Frankrike gärna hålla det i den ställningen i tio år. Ett obetydligt antal båtar räcker för att hålla engelsmännens fruktan vid liv, för att trötta ut och utmatta dem. Men när deras spänst till slut slaknar och ger efter, ska Frankrike avgöra hur länge det vill överlämna England åt dess inre stridigheter, innan det i vederbörlig ordning företar landstigningen."

London, den 23 September. — Den hemliga expedition, hwilken, redan den 15 dennes, hade bordt gå under segel från Duinerne, har ej ännu utlupit. — Ett Morgonblad anmärker, att under sidsta kriget, allmänna uppmärksamheten ofta warit fästad på hemliga expeditioner, ehuru deras benämnande af hemlige warit helt och hållit orätt, ty hwar och en har känt deras werkliga bestämmelse. Den i frågawarande expedition är werkeligen hemlig, ty ingen känner hwartill man ämnar nyttja densamma, — man är äfwen icke synnerligt benägen att deröfwer göra gißningar, man åtnöjer sig med att förebrå Wederbörande, som göra utkast till deß utförande, att wara swigtande och willrådige.

Då Parlamentets öfwerläggningar föreworo, rörande Fransosernes hotande att landstiga, yttrades allmänt den önskan, att det snart måtte werkställas. — Häröfwer har ett Franskt Dagblad gjort sina anmärkningar, hwilka blifwit införde i ett af wåra Blad och äro följande: ”England tyckes wilja säga, slå till och upphör att hota. Det anropar faran, för att desto förr blifwa befriat från fruktans qwal. Men Frankrike skall hota så länge det finner behag deri, och slår ej förr till, än det pröfwar sådant för tjenligt. Är Englands ställning spänd, så bör också Frankrike lemna det 10 år i denna ställning. Ett obetydligt antal båtar är tillräckligt att underhålla Engelsmännens frucktan, att trötta och utmatta dem. Men då deras spänstighet sluteligen slaknar och ger sig efter, skall Frankrike se till, huru länge det will öfwerlemna England åt deß inwärtes oenigheter, innan det i behörig form företager landstigningen på detsamma.