Sonett till sömnen efter Della Casa

Till sömnen. Sonett efter Della Casa.

O sömn! O du den stilla, sorgset milda, välkomna nattens son! Du ende vän för sjuklingen i kojan, och för den som i livet lärt sig endast gömma sig och lida.

Kom och lindra mitt hjärta, kom och sprid från dina vingar kraft att hoppas än. Ge dessa brutna lemmar åter den korta ro som de så länge väntat på.

Var är den vila som, flydd undan dagens röst in i natten, vaggar på sina knän? Var är de drömmar hon har till sällskap?

Ack! Förgäves suckar mitt förtärda bröst till er, ni kalla skuggor, döva läger! O långa natt! O väntan utan tröst!

Till sömnen. Sonnett efter Della Casa.

O sömn! o du den stilla, sorgeblida, wälkomna nattens son! Du ende wän för sjuklingen i kojan, och för den i lifwet lärt blott gömma sig och lida.

Kom att mitt hjerta lindra, kom att sprida från dina wingar kraft att hoppas än. Åt deßa bräckta lemmar skänk igen den korta ro, de länge ren förbida.

Hwar är den hwila, som, för dagens röst till natten flydd, på sina knän hon wäger? Hwar deßa drömmar, hon till sällskap äger?

Ach! fåfängt suckar mitt förtärda bröst till er, J, kalla skuggor, döfwa läger! O långa natt! O wäntan utan tröst!