Bågskyttets historia från antiken till våra dagar

Om bågskytte.

Bågen med sina pilar har varit ett av de vapen som människorna sedan de äldsta tiderna använt för att på långt håll anfalla eller försvara sig mot en anfallande fiende, samt för att på jakt fälla de djur som de antingen utsett till föda eller som de ville utrota för att skydda sig själva och sina hjordar. Moses omtalar bågens bruk redan i världens första tider enligt hans tideräkning, och grekerna tillskrev dess uppfinning samma gudom som gav ljus åt såväl själarna som kropparna: Apollon.

Liksom bågen står bland de främsta vapnen sett till sin ålder, förtjänar den samma plats vad gäller sin utbredning. Nästan alla folkslag har förstått att använda den. Även här i Europa var den överallt i bruk vid arméerna, där bågskyttar utgjorde en väsentlig del – ända tills eldvapnen kom och trängde undan dem, inte mindre genom det nya i deras användning, som i början förvånade fienden och förtjuste ägaren, än genom sin större verkan och sina verkliga fördelar.

I dag används bågen fortfarande allmänt hos de flesta folk som bor i Asien, Afrika, Amerika och på öarna i Söderhavet, både till jakt och i krig. Men i vår världsdel finner vi den som krigsvapen endast hos vissa turkiska och ryska trupper, bestående av de mer ociviliserade folk som bor i dessa vidsträckta riken, samt till jakt hos de skotska högländarna, hos invånarna på Orkneyöarna, hos våra samer och hos flera mindre utvecklade folk vid Europas östra gränser. Däremot kommer den, som kroppsövning, alltmer i bruk igen – i synnerhet i England.

Bland de äldre folken var partherna särskilt namnkunniga för sin skicklighet och styrka i bågskytte. De var därigenom fruktade och oövervinneliga för de romerska kejsarnas arméer, som förgäves försökte tränga in i deras land och underkuva dem. Därnäst har engelsmännen utmärkt sig som starka och farliga bågskyttar, och deras regering sökte under lång tid uppmuntra dem i detta, särskilt under Henrik VIII:s, Elisabets och Edvards tid, från vilken vi ännu har förordningar bevarade som ålägger undersåtarna att flitigt öva sig i bågskytte och att äga ett stort antal (Reds. anm.: texten avbryts här och fortsätter i ett senare nummer.)

Om Bågskjutning.

Bågen med sina pilar har warit ett ibland de wapen hwaraf menniskjorne ifrån de äldsta tider betjent sig, för att på långt håll anfalla, eller förswara sig emot en anfallande fiende, samt att på deras jagter fälla de djur, som de antingen utsett till sin föda, eller som de wille utrota för att freda sig och sina hjordar. Moses talar om deras bruk redan i de första tider af werlden efter hans tideräkning, och Grekerne tillskrefwo deß uppfinning åt den samma Gudomligheten, som gaf ljus åt själarne så wäl som åt kropparna, åt Apollo.

Såsom Bågen står ibland de främsta af wapen, som warit i bruk, i anseende till sin ålder, så är den ock berättigad till samma rum i afseende på deß allmännelighet. Nästan alla folkslag hafwa förstått att betjena sig deraf. Den war, äfwen här i Europa, öfwerallt bruklig wid Armeerna, hwaraf Bågskyttar utgjorde en wäsendtlig del, till deß att eldgewären kommo och utträngde dem ej mindre genom det åtskilika i deras bruk, som i början förwånade fienden och förtjuste ägaren, än genom sin större werkan och werkliga fördelar.

Nu för tiden brukas bågen ännu allmänt hos de flesta folkslag, som bebo Asien, Afrika, Amerika samt öarne i södra hafwet, så wäl till jagt som i krig; men i wår werlsdel finne wi den, såsom krigswapen, endast hos några Turkiska och Ryska troppar, af de wildare folkslag som bo i deßa widsträckta Riken, samt till jagt hos Bergskottarne, hos inbyggarne på Orkadiske öarna, hos wåra Lappar, samt hos flera mindre odlade Nationer wid Europas östra gränsor, hwaremot den såsom en kroppsöfning, i synnerhet i England, kommer allt mer och mer åter i bruk.

Partherna woro ibland de äldre folkslagen i synnerhet namnkunniga för sin färdighet och styrka att skjuta med båga. De woro derigenom förfärlige och oöfwerwinnerlige för Romerska Kejsarnes Armeer, hwilka förgäfwes arbetade på att inbryta i deras land, och underkufwa dem. Dernäst hafwa Engländarena utmärkt sig såsom starka och farliga Bågskyttar, och deras Regering sökte i långliga tider att uppmuntra dem i afseende derpå, i synnerhet under Henrich VIII:s, Elisabeths och Edwards tider, hwarifrån wi hafwe förordningar i behåll, som ålägga undersåtarena att öfwa sig flitigt i bågskjutning, att äga ett stort antal

[[FORTSÄTTER]]