Tidningssida ur ÅBO TIDNING, 1802-10-20
ÅBO TIDNING • 1802-10-20

Kalmucker flyr Ryssland efter kränkning av sin khan

1802Gustav IV Adolf · Gustavianska tiden · Napoleonkrigen▼
Regent
Gustav IV Adolf — kung sedan 1792
Sverige då
Finland är fortfarande en del av Sverige · ca 2,4 miljoner invånare
Epok
Gustavianska tiden — kungen styr enväldigt i skuggan av revolutionens Europa
Samtidigt
Napoleonkrigen pågår — Napoleon kröner sig till kejsare 1804
Historisk karta över Europa
Europa 1800 — Napoleonkrigens början · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

En märklig utflyttning.

En hord på 600 000 torguter – ett av de många folk som européerna bara känner under namnet kalmucker – lät sina talrika hjordar beta på de fält som floden Volga bevattnar, mellan provinserna Astrachan och Kazan. Guvernören i Astrachan gav en löjtnant vid namn Kischenkoi tillsyn över dessa torguter. Kischenkoi, en ytterst girig man, lade i smyg beslag på en stor del av deras hjordar och sålde dem för egen vinning. Hans plundrande egennytta gav honom på kort tid en omätlig rikedom. Men hans girighet minskade inte för det – tvärtom tycktes den växa i takt med att han fick möjlighet att tillfredsställa den.

Torguternas khan, vid namn Ubasché, var en gammal, aktad man som hade offrat sitt blod i Rysslands tjänst. Kejsarinnan Katarina II gav honom som belöning sitt porträtt i en medaljong omgiven av briljanter, som han bar hängande om halsen. En dag kom Kischenkoi, som redan tidigare fått många gåvor av khanen, och krävde skamlöst nya. Den gamle blev förargad och kunde inte låta bli att förebrå honom hans orättfärdighet och alla de egennyttiga metoder med vilka han förstört de olyckliga torguternas hela förmögenhet. Kischenkoi, sårad av sanningen i dessa förebråelser, dristade sig till att ge khanen en örfil, och befallde dessutom sina soldater att fängsla hans minister och låta honom genomgå ett skamligt straff.

Khanen skickade genast några av de förnämsta torguterna för att framföra hans klagomål i Sankt Petersburg. Krigsministern Zachar Tjernysjov, som beskyddade Kischenkoi, värdigades knappt lyssna på dessa sändebud.

Torguterna hade tålmodigt uthärdat den ryske officerens glupskhet och plundringar, men de kunde inte tåla det förakt med vilket han vågade bemöta deras khan, och inte heller det ryska hovets döva orättvisa. Efter en rådslagning bland prästerna och de äldste i horden beslöt de att överge det ryska rikets område och dra sig tillbaka till foten av de tibetanska bergen, deras förfäders hembygd. Beslutet hölls så hemligt att de redan hade varit på väg i två dagar, och fört med sig en liten rysk truppstyrka, innan de övriga ryssarna upptäckte det. Tre regementen skickades förgäves för att förfölja dem. Torguterna tågade snabbare än dessa och hade dessutom två dagars försprång. (Reds. anm.: Texten avbryts här och fortsätter i ett senare nummer.)

Bakgrund

Artikeln skildrar den stora kalmuckiska utvandringen 1771, en av historiens mest dramatiska folkförflyttningar. Torguterna var en mongolisk folkgrupp som på 1600-talet vandrat västerut från Centralasien och slagit sig ner på stäpperna kring nedre Volga, där de bildade det så kallade Kalmuckkhanatet under ryskt överhöghetsskap.

Under 1700-talet ökade det ryska trycket på kalmuckerna: deras betesmarker inskränktes av ryska och tyska kolonister, deras unga män tvingades till krigstjänst och lokala ryska ämbetsmän utnyttjade sin makt för egen vinning. Under khanen Ubasji (i texten kallad Ubasché) beslöt en stor del av folket att i hemlighet återvända till sina förfäders land i Dzungariet, vid gränsen mot Kina och Tibet.

Utvandringen i januari 1771 blev en katastrof för deltagarna. Av de omkring 150 000–200 000 människor som bröt upp (uppgiften om 600 000 i texten är kraftigt överdriven) nådde kanske en tredjedel fram, efter angrepp från kazaker och kirgiser samt umbäranden under den långa marschen. De överlevande togs emot av den kinesiske kejsaren Qianlong. Katarina II, Rysslands kejsarinna 1762–1796, svarade med att upplösa Kalmuckkhanatet. Krigsministern som nämns är Zachar Tjernysjov, en av Katarinas ledande militära ämbetsmän. Händelsen väckte stor uppmärksamhet i Europa och återberättades ofta som ett exempel på maktmissbrukets följder.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter