Kalmucker flyr Ryssland efter kränkning av sin khan

En märklig utflyttning.

En hord på 600 000 torguter – ett av de många folk som européerna bara känner under namnet kalmucker – lät sina talrika hjordar beta på de fält som floden Volga bevattnar, mellan provinserna Astrachan och Kazan. Guvernören i Astrachan gav en löjtnant vid namn Kischenkoi tillsyn över dessa torguter. Kischenkoi, en ytterst girig man, lade i smyg beslag på en stor del av deras hjordar och sålde dem för egen vinning. Hans plundrande egennytta gav honom på kort tid en omätlig rikedom. Men hans girighet minskade inte för det – tvärtom tycktes den växa i takt med att han fick möjlighet att tillfredsställa den.

Torguternas khan, vid namn Ubasché, var en gammal, aktad man som hade offrat sitt blod i Rysslands tjänst. Kejsarinnan Katarina II gav honom som belöning sitt porträtt i en medaljong omgiven av briljanter, som han bar hängande om halsen. En dag kom Kischenkoi, som redan tidigare fått många gåvor av khanen, och krävde skamlöst nya. Den gamle blev förargad och kunde inte låta bli att förebrå honom hans orättfärdighet och alla de egennyttiga metoder med vilka han förstört de olyckliga torguternas hela förmögenhet. Kischenkoi, sårad av sanningen i dessa förebråelser, dristade sig till att ge khanen en örfil, och befallde dessutom sina soldater att fängsla hans minister och låta honom genomgå ett skamligt straff.

Khanen skickade genast några av de förnämsta torguterna för att framföra hans klagomål i Sankt Petersburg. Krigsministern Zachar Tjernysjov, som beskyddade Kischenkoi, värdigades knappt lyssna på dessa sändebud.

Torguterna hade tålmodigt uthärdat den ryske officerens glupskhet och plundringar, men de kunde inte tåla det förakt med vilket han vågade bemöta deras khan, och inte heller det ryska hovets döva orättvisa. Efter en rådslagning bland prästerna och de äldste i horden beslöt de att överge det ryska rikets område och dra sig tillbaka till foten av de tibetanska bergen, deras förfäders hembygd. Beslutet hölls så hemligt att de redan hade varit på väg i två dagar, och fört med sig en liten rysk truppstyrka, innan de övriga ryssarna upptäckte det. Tre regementen skickades förgäves för att förfölja dem. Torguterna tågade snabbare än dessa och hade dessutom två dagars försprång. (Reds. anm.: Texten avbryts här och fortsätter i ett senare nummer.)

En märkwärdig utflyttning.

En hord af 600,000 Turguther, en af de många nationer, som Europeerne känna blott under det namnet Kalmucker, bette sina talrika hjordar på de fält, som Wolga floden bewattnar, mellan prowinserna Astrakan och Kasan. Guwernören i Astrakan gaf en Löjtnant, wid namn Kischenkoi, uppsigt öfwer deße Turguther. Kischenkoi, en ytterst sniken man, bemägtigade sig oförmärkt en stor del af deras hjordar och sålde dem för sin winning. Hans plundrande egennytta förwärfwade honom innom en kort tid en omätlig rikedom. Men hans girighet blef icke derföre minskad: hon syntes twertom wäxa i samma mån, som han fick utwäg att förnöja henne.

Turgathernes Khan, wid namn Ubasché, war en gammal wördnadswärd man, som offrat sitt blod till Ryßlands tjenst. Kejsarinnan (Catharina II) gaf honom till belöning sitt porträtt i en medaljon, omgifwen af briljanter, som han bar hängande om halsen. En dag kom Kischenkoi, som redan förut fått många skänker af Khanen, och fordrade oblygt nya. Den gamle blef harmsen, och kunde icke hindra sig att förebrå honom hans orättfärdighet och alla de egennyttiga medel, genom hwilka han förstört de olyckliga Turguthernes hela förmögenhet. Kischenkoi, sårad af sanningen i deßa förebråelser, wågade ge Khanen en örfil, och befallte tillika sina soldater att fängsla hans minister och låta honom undergå ett nesligt straff.

Khanen skickade genast några af de förnämste Turguther att anföra hans klagan i Petersburg. Krigsministern Zakar Tschernischeff, som beskyddade Kischenkoi, wärdigades knapt afhöra deßa sändebud.

Turgutherne hade tåligt uthärdat den Ryska officerens glupskhet och röfwerier; men de kunde icke bära det förakt, hwarmed han wågade bemöta deras Khan, ej heller det Ryska hofwets döfwa orättwisa. Efter ett rådslag af presterne och de äldste i horden, beslöto de att öfwerge det Ryska rikets område, och dra sig tillbaka till foten af de Thibetanska bergen, deras förfäders hembygd. Beslutet hölls så hemligt, att de redan twenne dagar warit på wägen, och bortfört med sig ett litet Ryskt detachement, innan de öfrige Ryßarne blefwo det warse. Tre regementen skickades förgäfwes att förfölja dem. Turgutherne tågade fortare än de, och hade deßutom twenne dagars försprång. Deßa regementen ir-