Vid Nevas stränder lät kejsarinnan Anna år 1740 uppföra ett palats av is, som var tillhuggen i stora stycken, på samma sätt som man hugger sten. Byggnaden var 52 fot lång, 16 fot bred och 20 fot hög, och dess murar var 3 fot tjocka. I alla rum fanns bord, stolar och sängar – med ett ord, varenda möbel var av is. Framför palatset stod pyramider, statyer, två mörsare och sex sexpundiga kanoner, även de av is. En av dessa kanoner laddades med endast fyra uns krut och avfyrades. Kulan gick på 60 stegs avstånd igenom en två tum tjock bräda, och varken kanonen eller dess lavett, som också var av is, tog någon skada.
Palatset, som var upplyst nattetid, erbjöd det mest lysande skådespel. Kejsarinnan Anna höll där flera fester, och bland dem ett bröllop för furst Golitsyn, som hon hade gjort till sin hovnarr och tvingat att gifta sig med en flicka av låg härkomst, som straff för att han gått över till den katolska religionen. Brudparet fördes till palatset i en bur som bars av en elefant, och de åtföljdes av 400 personer, dels ridande på kameler, dels åkande i slädar dragna av svin, bockar, hundar och renar. De nygifta tvingades tillbringa natten i palatset, där man lät dem ligga i en säng av is.
Med denna besynnerliga byggnad – skapad av ett vidunderligt infall och lika förgänglig som detta – torde knappast något annat konstverk kunna jämföras. Men även slumpen kan frambringa något liknande. Polartrakternas isberg visar sig ofta i skepnader av slott och torn, av kyrkor med fönster, valvbågar och pelare, av krossade ruiner, förfallna murar och hela byar; och dessa naturens lekverk är, liksom ispalatset, jättelika men inte beständiga (Reds. anm.: originalets "waraktiga" kan även tolkas som "varaktiga"). I liten skala har följande exempel en viss likhet med ispalatset, bortsett från genomskinligheten. Det berättas av herr Acerbi i beskrivningen av hans resa genom Sverige, Finland och Lappland till Nordkap:
"Vintern 1799", skriver författaren med egna ord, "såg jag i Stockholm ett högst utomordentligt skådespel, vars like jag förmodligen aldrig mer kommer att uppleva. Ett sockerbruk på Södermalm fattade eld. På given signal, med skott ur grova kanoner, skyndade brandsprutorna till för att släcka elden. Vintern var sträng, och vattnet överallt i grannskapet hade frusit till en alns djup. Man var tvungen att hugga upp isen med yxor och hammare och hämta upp vattnet som ur …" (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare avsnitt.)