Rent vatten släcker eld bättre än von Akens blandning

Om eldsläckning.

Försök har på flera orter gjorts, i synnerhet av van Marum (se Åbo Tidning för år 1801, nr 37), för att ta reda på om von Akens konstgjorda eldsläckningsmedel eller rent vatten lättast kunde släcka eld. De flesta gångerna har det senare visat sig överlägset, och nu har Ekonomiska societeten i Riga genom egna mycket noggranna försök skaffat sig visshet i frågan.

Två hus byggdes för ändamålet av bräder, och de antändes ett i taget så att de stod i full brand både invändigt och utvändigt. Två män användes för att släcka elden – i det ena huset med rent vatten och i det andra med Akens eldsläckningsmedel. Man fann att lika mycket uträttades på samma tid med vattnet som med samma mängd av släckningsmedlet. Man lade också märke till att vattnet i själva verket släcker bättre än släckningsmedlet, eftersom man inte behövde släcka två gånger direkt efter varandra på samma ställe med vattnet, men ofta med medlet. Att resultaten ändå blev lika i fråga om mängden släckmedel berodde på att en del vatten, som är mer lättflytande än Akens blandning, lättare rann av släckningsredskapet på vägen mellan ämbaret och elden.

Vid denna provsläckning använde man ett eget redskap som uppfinnaren kallat släckviska. Den består av en stång vid vars ena ände linnelappar fästs. Vilken oformlig linneklump som helst duger inte: lapparna måste vara fästa i en viss ordning, massan ska ha en viss styvhet men samtidigt vara böjlig, så att den kan anpassas till den brinnande ytans olika lägen i förhållande till den som släcker – kort sagt, viskan bör vara elastisk.

Detta åstadkommer man genom att sy in en vanlig björkkvast i enkelt grovt linne, som omsluter alla kvistarna utan att packa samman dem hårt. Runt denna linneyta sys sex eller sju rader av fem tum breda linneremsor med glesa veck, ungefär som manschetter. En sådan släckviska, vars skaft kan vara 6 till 20 fot långt, doppas i vatten och dras över den brinnande ytan, som om man ville stryka över den med färg. Gör man detta uppmärksamt kan man med säkerhet räkna med att även den starkaste glöd släcks med en enda strykning. Med den kan man bekvämt släcka framåt, åt sidorna, uppåt (Reds. anm.: texten avbryts här i förlagan).

Om eldsläckning.

Sedan de försök, som på flera orter, och i synnerhet af van Marum (se Åbo tidn. för år 1801, N:o 37) blifwit anstälda till att utröna: om antingen von Akens artificiala eldsläckningsämne eller rent watten lättare förmådde släcka eld, de flesta gångorna wisat det sednares företräde; har ekonomiska Societeten i Riga genom egna ganska noggranna försök förskaffat sig wißhet i denna sak. Twenne hus blefwo i denna afsigt byggda af bräder, och det ena efter det andra antändt i full brand både innantill och utantill. Twå karlar nyttjades att släcka elden i det ena huset med rent watten och i det andra med Akens eldsläckningsämne, då man fann: att lika mycket på lika tid uträttades med wattnet, som med lika stor mängd af eldsläckningsämnet. Man blef tillika warse, att wattnet werkeligen släcker bättre än eldsläckningsämnet, emedan man icke på samma ställe behöfde twå gångor omedelbarligen efter hwarandra släcka med det förra, men wäl ofta med det sednare. Orsaken, hwarföre resultaterne likwäl blefwo lika i anseende till släckningsämnenas mängd, war den, att något watten, såsom mera flytigt än Akens blandning, på wägen emellan embaret och elden lättare nedrann ifrån släckningsinstrumentet.

Wid denna profsläckning hade man betjent sig af ett eget instrument, som uppfinnaren kallat släckwiska. Denne består af en stång, wid hwars ena ända linne lappar fästas. Icke hwar och en oformlig linne klump är brukbar. Lapparne måste wara fästade i en wiß ordning, maßan hafwa en wiß styfhet, men tillika wara böjlig för att kunna paßa på den brinnande kroppens yta wid deß olika ställningar i anseende till personen, som släcker: korteligen, wiskan bör wara elastisk. Detta ernår man, om en wanlig björkqwast insys uti enkelt groft linne, som omfattar alla deß qwistar utan att hårt sammanpacka dem. Omkring denna linne yta sys sex eller sju rader fem tum breda linne rimsor med glesa weck, ungefär till likhet med manschetter. En sådan släckwiska, hwars skaft kan wara ifrån 6 till 20 fot, doppas i watten, och släpas på den brinnande ytan, liksom man wille öfwerstryka den med färg. Gör man detta med uppmärksamhet, så kan man med säkerhet räkna derpå, att den starkaste glöd med en enda bestrykning blir släckt. Man kan dermed beqwämligen släcka framåt, åt sidorna, uppi