Rysk soldat bad om hårdare straff efter stöld

Rysk samvetsgrannhet.

Beroende på religion sägs ryska undersåtar ha olika karaktär. De som bekänner sig till den grekisk-ortodoxa läran beskrivs som falska och tjuvaktiga, medan de muslimska tatarerna iakttar en orubblig trohet och de hedniska sibirierna en exemplarisk redlighet. De lutherska livländarna, estländarna och finnarna sägs varken vara skälmar eller tjuvar. Dock har bilddyrkan hos ryssarna fört med sig en lycklig fördom: samme man som utan samvetskval bryter upp ett penningskrin skulle aldrig våga bryta ett sigill.

En utländsk officer i rysk tjänst berättar: "Jag hade en gång en ung soldat som betjänt. Jag gav honom två rubel tillsammans med ett par brev att lämna på posten, och gick ut. När jag kom hem fann jag mitt skrin uppbrutet och såg att tio rubel i kopparmynt hade stulits därifrån. Strax därpå fick jag veta att den unge soldaten hade spelat med kanslikurirer och förlorat mycket pengar. Jag lät söka efter honom överallt, men förgäves.

Jag var just i färd med att anmäla honom som desertör när han tre dagar senare återvände, föll på knä och bad mig om nåd. Han erkände att han hade stulit de tio rublerna och sedan hållit sig gömd i skogen, men att hunger och ånger tvingat honom att komma tillbaka. I stället för att lämna ut honom som tjuv och desertör befallde jag bara en underofficer att ge honom tjugofem käppslag.

Vid denna order föll han återigen på knä framför mig och bönföll mig med tårar att låta straffa honom hårdare, för att förebråelsen över att ha bestulit sin herre inte längre skulle tynga hans samvete. Han sade sig förtjäna minst hundra slag och påpekade att han skulle få långt fler om han skickades till regementet. Länge och enträget bad han om denna besynnerliga nåd. Jag var lika förvånad över hans sällsamma bön som rörd av hans häftiga ånger, men det föll mig inte in att benåda honom på det sätt han önskade.

Jag sade i stället till honom att eftersom han nu erkänt allt, borde han också berätta vad han gjort med de viktiga breven som han skulle lämna på posten. Han svarade att han verkligen hade burit dem dit. Men när jag frågade om han ville få mig att tro att han inte först spelat bort de två rubler jag gett honom tillsammans med breven, innan han bröt upp mitt skrin, svarade han djupt rörd: 'Gud bevare mig från att någonsin röra en kopek som hör till något förseglat!' Jag fann också verkligen – (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare avsnitt.)

Rysk samwetsgrannhet.

Efter olika religion, äro Ryske undersåter af en olika karakter. De som bekänna den Grekiska läran äro falske och tjufaktige. De Mahomedanske Tatarerne deremot iakttaga en orygglig trohet: de hedniske Siberierne en exemplarisk redlighet; de Lutherske Liffländare, Estländare och Finnar äro hwarken skälmar eller tjufwar. Dock har äfwen bilddyrkan hos Ryssarne infört en lycklig fördom. Samme man, som utan samwets oro bryter opp ett penningeskrin, skulle icke wåga att bryta opp ett sigill. ”Jag hade en gång, berättar en i Rysk tjenst stående utländsk officer, en ung soldat till min uppaßning. Jag gaf honom twå rubel jemte ett par bref att bära på posten, och gick ut. När jag kom hem, fann jag mitt skrin uppbrutet, och såg, att 10 rubel i kopparpengar derifrån woro bortstulne. Straxt derpå fick jag weta, att den unge soldaten spelt med kanslikurirer, och förlorat mycket penningar. Jag lät derpå öfwerallt söka honom, men förgäfwes. Jag war ren i begrepp att ange honom som desertör, då han tre dagar derefter åter infann sig, på knä bad mig om nåd, och tillstod att han stulit de 10 rublarne och sedan hållit sig undan i skogen, men att hunger och ånger twungit honom att komma tillbaka igen. I stället för at utlemna honom såsom tjuf och desertör, befallte jag blott en underofficer, att ge honom fem och tjugu käppslängar. Wid denna befallning föll han för mina knän igen, och beswor mig med tårar, att hårdare låta affstraffa honom, på det icke den förebråelsen att hafwa bestulit sin herre, längre skulle trycka hans samwete: han sade sig förtjena till det minsta hundra slag, och anmärkte att han skulle få långt mer, om han blef skickad till regementet. Han bad mig länge och enträget om denna besynnerliga nåd. Jag war lika så förwånad öfwer hans sällsamma bön, som rörd af hans häftiga ånger: och det föll mig icke inn, att benåda honom på det wis han wille. Men jag sade honom: att, då han nu tillstått för mig allt, borde han ock säga mig, hwad han gjort af de angelägna brefwen, som han skulle bära på posten. Han swarte: att han werkeligen burit dem dit. Men då jag frågte honom, om han wille inbilda mig, att han icke begynt med att spela bort de twå rublarne, som jag jemte brefwen gifwit honom, innan han brutit opp mitt skatull? så swarte han med en djup rörelse: Gud beware mig, att jag nånsin skulle röra en kopejk, som hör till någon ting förseglad! Jag fann också werkligen,

[[FORTSÄTTER]]