Doktorsfråga om vaccination vid promotion i Åbo

Doktorsfråga, framställd vid promotionen i Åbo den 14 juni 1802, i närvaro av Deras Kungliga Majestäter, kungen och drottningen.

Mina herrar!

Läkekonsten har länge haft rätten att stifta lag, både för dem som styr och dem som lyder. Att den inte alltid har blivit åtlydd har den gemensamt med alla andra lagstiftare. Dess hälsosamma bud har ofta glömts bort eller överträtts, tills de egna krämporna eller andras olycka hunnit övertyga om budens nödvändighet, och med ångerns bittra känsla eller det varnande exemplets nyttiga lärdom fört den obetänksamme tillbaka till klokare föresatser. Vetenskapens utövare har emellertid åtnjutit skydd, uppmuntran och belöningar; och ni, mina herrar, går i dag för att ta emot den högsta belöning som vetenskapen själv har att erbjuda. Men utöver det värde den i sig själv äger, har ovanliga omständigheter förenat sig för att förhöja dess glans. En kung, som mitt i de mest omfattande och krävande omsorgerna om sitt ärvda rikes lycka, sträcker en faderlig omvårdnad och uppmärksamhet till all slags förtjänst – som skapar, uppsöker och hedrar den; och en drottning, som vid hans sida lättat styrelsens bördor, tryggat tronföljden och genom sina dygder, sitt behag och sin kärlek till det vackra, nyttiga och sanna vunnit alla sina undersåtars fria beundran och tillgivenhet – de gör med sin närvaro i dag den högtid lysande och dyrbar som hälsans gud har berett åt er. Men ännu dröjer er belöning, och alla närvarande kräver, i fäderneslandets namn, ännu ett bevis på era kunskaper och en garanti för sitt förtroende. Ni ska besvara en fråga, och jag har fått i uppdrag att lägga fram den för er.

Bland de ämnen av mångfaldig olikhet och viktig praktisk tillämpning, som vår vetenskaps odlare ännu inte hunnit utreda fullständigt, finns ett som nu i fyra år sysselsatt hela Europas uppmärksamhet: jag menar den så kallade vaccinationen, eller de engelska kopporna, som för all tid ska göra Jenners namn odödligt. Hans upptäckt har delat ödet med många andra nyttiga förslag: att i början mötas av motsägelser, mindre av det nyttiga tvivel som inte bifaller förrän det har prövat, än av fördomarna, avunden och egennyttan, som med sofismens eller åtlöjets vapen strider för det gamla – för att det är gammalt eller för att det gynnar dem. Men sanningen har utkrävt sin rätt och segrat. (Reds. anm.: Texten är avbruten här och fortsätter i ett senare nummer.)

Doktorsfråga.

Föreställd wid Promotionen i Åbo den 14 Juni 1802, uti Deras Kongl. Maj:ters, Konungens och Drottningens höga öfwerwaro.

Mine Herrar!

Läkarekonsten har länge ägt rättighet att skrifwa Lag, både för styrande och lydande. Att den icke alltid blifwit åtlydd, har den gemensamt med alla andra Lagstiftare. Deß helsosamma bud hafwa ofta blifwit förglömde eller öfwerträdde, till deß egna bräckligheter eller andras ofärd hunnit öfwertyga om deras nödwändighet, och med ångerns bittra känsla, eller det warnande exemplets nyttiga lärdom återkallat den obetänksamme till wisare föresatser. Wetenskapens idkare hafwa emedlertid njutit skydd, uppmuntran och belöningar; och I, mine Herrar, gån i dag, att emottaga den högsta, hon sjelf har att erbjuda. Men utom det wärde, den i sig sjelf äger, hafwa owanliga omständigheter förenat sig att förhöja deß glans. En Konung, som under de widsträcktaste och brydsammaste omsorger för sitt ärfda rikes sällhet, sträcker en faderlig wård och uppmärksamhet till allt slags förtjenst, som skapar, uppsöker och hedrar den; en Drottning, som wid Deß sida lättat styrelsens bördor, försäkrat thronföljden, och genom sina dygder, sina behag och sin kärlek för det wackra, nyttiga och sanna wunnit alla sina undersåtares fria dyrkan och tillgifwenhet, göra med sin närwaro i dag den högtid lysande och dyrbar, som Helsans Gud åt Er beredt. Men ännu dröjer Er belöning, och alla närwarande fordra, i Fäderneslandets namn, ännu ett bewis på Edra kunskaper, och en borgen för Sitt förtroende. I skolen beswara en fråga: och jag är ålagd att föreställa Er den.

Ibland de ämnen af mångfaldig olikhet och wigtig praktisk tilllämpning, dem wår Wetenskaps odlare ännu icke hunnit fullkomligen utreda, är ett, som nu i fyra år sysselsatt hela Europas uppmärksamhet: jag menar den så kallade Vaccinationen, eller de Engelska kopporna, som för all tid skola göra Jenners namn odödligt. Hans upptäckt har med många andra nyttiga förslag delat det öde, att i början mötas af motsägelser, mindre af det nyttiga twiflet, som ej bifaller, innan det pröfwat, än af fördomarna, afunden och egennyttan, som med sofismens wapen eller åtlöjets, strida för det gamla, efter det är gammalt, eller enlige med deras fördel. Men sanningen har utkraft sin rätt, och segrat: de första be