Hyllningsdikt till kungaparet vid doktorspromotion i Åbo

Till Hans Majestät Konungen och Hennes Majestät Drottningen, vid medicine doktorspromotionen i Åbo den 15 juni 1802, av regementsfältskären doktor J. Lindebäck.

Till Hans Majestät Konungen.

Är det bara Caesars makt och Caesars segervagn, Germaniens brända fält och Galliens hundra härar (Reds. anm.: originalets "hårar" är troligen ett tryckfel för "härar") och britternas övermod som väcker världens förundran, som än tjusar, än förfärar världens skrämda folk? Se havets lugna majestät – hur mycket mer vördnadsvärt är det inte än stormens raseri kring likbeströdda stränder! Njut, Konung, lycklig den skörd som följer fredens spår: Är den inte lyckligare än ödelagda länder?

Sök, likt dagens ljusa kung, även dalens son, inte bara den stolta stam vars krona når molnen. Prydd med olivkransen vinner du mer dyrkan än höljd i lagrar i krigets vilda dån. Såg man inte nyss, missförstådd av Minerva, Europas politik villad ur sin bana? När segraren vid Abukir med Albions flottor, med den lans han hunnit förvärva förslöad, riktade en trotsig åska mot nordbornas vall – då var du, Sveriges skyddsgud, där. Då band du, monark, med en Fredriks blick och en Henriks djupa snille och Vasarnas rådighet äran vid fredens olivkvist. Så ville Nordens skyddsgud, och ville det som din vishet lyckligt fann åt oss. Så gudalik går naturens allmakt på sin gyllene bana, höjd ur sin purpurbädd; den slår inte med Vulcanus dån och åskans blixt, utan vecklar med mildrad glans ut sin lyckliga fana.

Till Hans Maj:t Konungen och Hennes Maj:t Drottningen, wid Medicinä Doktorspromotionen i Åbo den 15 Juni 1802, af RegementsFältskären Doktor J. Lindebäck.

Till Hans Maj:t Konungen.

Är det blott Cäsars magt och Cäsars segerchar, Germaniens brända fält och Galliens hundra hårar och Brittens öfwermod, som werldens undran drar som werldens skrämda folk än tjusar än förfärar? Se hafwets lugna Majestät, hur mera wördnadswärdt är det, än stormens raseri kring likbeströdda stränder! Njut, Konung! säll den skörd, som riktar fridens fjät: Är den ej mera säll, än ödelagda länder? —

Lik dagens ljusa Kung, sök äfwen däldens son, Ej blott den stolta stam, hwars krona molnen hinner; Prydd med Oliwens krans du mera dyrkan winner, Än utaf lagrar höljd i krigets wilda dån — Såg man ej, misskänd af Minerwa, Europas politik nyss willad från sin sphär? Då segrarn wid Bukir med Albions flottors här, förslöande den lans, han hunnit sig förwärfwa, mot Yfwerbornas wall en trotsig åska bär, då war du, Swerges skyddsgud, der, då med en Fredriks blick och Henriks djupa snille och Wasars rådighet, Monark, Du äran bann wid fredens oljeqwist — Så Nordens skyddsgud wille, och wille hwad för oss din wishet lyckligt fann. Så gudlik på sin gyldne bana, höjd ur sin purpurbädd, naturens allmagt går, ej med Wulcanens dån och åskans ljungeld slår, men med en mildrad glans slår ut sin sälla fana

[[FORTSÄTTER]]