Resenär möter kyrka i fel väderstreck och Utsjokis kyrkoherde

Resebeskrivning över Finland. (Fortsättning från nummer 39.)

När jag, efter en botanisk och topografisk vandring tillsammans med prosten, återvände till prästgården mötte oss klockaren med kyrknycklarna i handen och bjöd oss att stiga in i kyrkan. Eftersom den var nybyggd fann jag den fri från de tunga och ofta orimliga utsmyckningar som i de flesta kyrkor inte bara sårar smaken utan också förvillar förståndet och förhärdar känslan. Åtminstone såg jag varken helvetet eller skärselden avbildade – inte ens en liten djävul. Så långt har kätteriet tagit överhanden.

Ett ännu ovanligare drag av det nymodiga fritänkeriet påpekades för mig av klockaren själv, med minen hos en pojke som, själv fortfarande lite spökrädd, pekar ut en stubbe i mörkret för sin kamrat och säger: du tror nog att det där är ett spöke, men det är bara en stubbe. ”Ser min herre”, sade klockaren, ”hur vår kyrka står? Vi har norr ditåt.” Först nu lade jag märke till att kyrkan inte stod i öst–västlig riktning, som ortodoxin hittills krävt, utan i nord–sydlig. Den lättsinnige byggmästaren hade nämligen tagit mindre hänsyn till en helig fördom än till platsens natur, och hellre vågat ställa altaret i väster (det står i ett hörn) än vända kyrkan åt fel håll.

Vid återkomsten hade jag den oväntade äran att bli presenterad för Svea rikes överste präst. Så kallade sig (med all respekt för ärkebiskopen!) kyrkoherden i Utsjoki, vars kyrka förvisso är den översta bland svenska kyrkor, eftersom den ligger nordligast, uppe på själva fjällen. Hans församling, som visserligen bara består av samer, hör ändå på sätt och vis till Finland. Den lyder under Åbo stift, och dess medlemmar talar och läser alla finska; även gudstjänsten hålls på detta språk. Jag blev därför inte så lite förvånad över att upptäcka att min finska resa, som jag så säkert trodde hade börjat vid Finlands yttersta ände, egentligen borde ha börjat ytterligare 90 mil norrut. Jag var ändå glad att av en man från trakten åtminstone få höra ett och annat om sådant som jag inte själv hade haft mod att resa och se.

Jag frågade honom varför han företagit en så lång resa från sin kyrka. ”Jag reser så här varje sommar”, svarade han mig, ”för att hälsa på mina vänner och …” (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare nummer.)

Resebeskrifning öfwer Finland.

(Se N:o 39.)

Kättersk byggnad. Kyrkoherden i Utsjoki. Utsigt af Lappland.

Då jag, efter en botanisk och topographisk kringwandring med Herr Prosten, återwände åt prestgården: mötte oß Klockaren med kyrknycklarne i handen, och böd oß at stiga inn i kyrkan. Såsom nybyggd fann jag henne fri ifrån de tunga och ofta orimliga prydnader, som i de flesta kyrkor icke endast såra smaken, utan ock förwilla begreppet och förhårda känslan. Åtminstone såg jag hwarken helwetet eller skärselden förestälda, icke en gång en liten diefwul. Så har kätteriet tagit öfwerhanden. Et ännu owanligare drag af det nymodiga fritänkeriet anmärktes för mig af Klockaren sjelf, med en min af en goße, som, ännu litet spökrädd sjelf, pekar för sin kamrat på en stubbe i mörkret, och säger: du lär hålla det der för et spöke, det är bara en stubbe. ”Ser min Herre, sade Klockaren, huru wår kyrka står? wi ha norr der”. Jag blef nu först warse, at kyrkan stod icke i öster och wäster, såsom orthodoxien hittils fordrat, utan i norr och söder. Den lättsinnige Byggmästaren hade nämligen haft mindre afseende på en helig fördom, än på naturen af platsen: och hellre wågat ställa altaret i wäster (det står i et hörn), än wända kyrkan afwig.

Wid återkomsten hade jag den owäntade hedern, at bli presenterad för Swearikes öfwerste Prest. Så kallade sig (Ärkebiskopen i all ära!) Kyrkoherden i Utsjoki: hwars kyrka wißerligen är den öfwersta bland Swenska kyrkor, såsom nordligast belägen på sjelfwa fjällen. Hans församling, ehuru bestående af bara Lappar, hör likwäl på wißt sätt til Finland. Både lyder hon under Åbo Stift, och hennes medlemmar tala och läsa alla Finska: äfwen gudstjensten sker på detta språk. Jag blef således icke litet förwånad at finna, det min Finska resa, som jag så wißt trodde wara begynd ifrån Finlands yttersta ände, bort börjas ännu 90 mil nordligare. Emedlertid war jag glad, at af en man ifrån orten, åtminstone, höra et och annat, som jag icke hade haft mod at sjelf fara och bese.

Jag sporde honom, af hwilken anledning han företagit en så lång resa ifrån sin kyrka. ”Jag reser så alla somrar, swarade han mig, för at helsa på mina wänner och