Skaldebrev hyllar professor Tengström och ber om hjälp

Skaldebrev till herr professor doktor Tengström, i juni månad 1800.

Nej, ädle man, bli inte stött! Jag sårar inte med granna pilar den förtjänst som, trött på lagrar, vilar i blygsamhetens skugga.

Jag är inte sänd från snillets gud för att tacka dig för alla de gånger du klätt dygden i känslans sånger och sanningen i smakens skrud. Han känner inte min stilla lycka, han känner inte mitt ringa namn, som glömskan snart ska rycka ur ryktets famn, likt ett förvissnat strå.

Jag kommer inte från nyttans hov, där Gustav Adolf från tronen, öm om sitt folk och religionen, har sett din förtjänst och uttalat ditt lov. Jag kommer inte heller för att väcka minnet av den fest där du gav liv åt patriotens ädla möda och åt vännens muntra tidsfördriv. Jag vet att en här av minnen vågat sig över havets böljor, minnen som ännu likt änglar följer dig och som ska följa dig i graven.

Jag kommer från min egen dal, där jag tillbringar min sommardag och, nöjd i min skugga, vårdar det glada hoppets unga planta. Där ritar jag ibland, som tidsfördriv, några tavlor åt dem som inte grymt förebrår mitt hjärta för min hands fel.

Jag kommer för att be om din hjälp, då jag bör teckna en tavla som, lyckligt tecknad, säkert blir min högsta vinst och min enda ära.

Det är en far som rörd återvänder från bullret till sitt lugn, till goda barn, en trogen maka, till hyddans ro och åkerns skörd. Med solen träder han in i sitt tjäll och sprider dubbel tjusning där, och allra först gläder han den lilla flickan (Reds. anm.: originalets "fiskan" är troligen ett tryckfel för "flickan") som ännu är ensam vaken. Med kyssar väcker han sin maka, som just då i drömmen ser hur hennes man ber om räddning och sträcker handen upp ur djupet.

Skaldebref til Herr Prof. Doct. Tengström, i Junii månad 1800.

Nej, ädle man, blif icke stött! jag sårar ej med granna pilar förtjensten, som af lagrar trött i blygsamhetens skugga hwilar.

Jag är ej sänd från snillets Gud at tacka dig för alla gånger, du dygden klädt i känslans sånger, och sanningen i smakens skrud:

Han känner ej min stilla lycka, han känner ej mit ringa namn, som glömskan snart ur ryktets famn, likt et förwißnadt strå, skall rycka.

Jag kommer ej, från nyttans hof, der Gustaf Adolph ifrån Thronen öm för sit folk och religionen, sett din förtjenst, och sagt dit lof.

Jag kommer ej at minnet föda af denna fest, der du gaf lif åt Patriotens ädla möda, åt wännens muntra tidsfördrif:

Jag wet, at öfwer hafwers bölja en här af minnen wågat sig, som änn likt änglar följa dig, som dig i grafwen skola följa.

Jag kommer från min egen däld, der jag min sommardag förnöter, och af min skugga tilfredsstäld det glada hoppets telning sköter.

Och der til tidsfördrif ibland jag något några taflor rita åt dem, som grymt ej förwita mit hjerta felen af min hand.

Jag kommer at din hjelp begära, då jag en tafla tekna bör, som lyckligt teknad, säkert gör min högsta winst, min enda ära.

Det är en far, som kommer rörd från bullret til sit lugn tibaka, til goda barn, en trogen maka, och hyddans ro, och tegens skörd.

Med solen i sit tjäll han träder, och sprider dubbel tjusning der, och aldraförst den fiskan gläder som ännu ensam waken är.

Med kyßar han sin maka wäcker som nu som bäst i drömmen ser: hur hennes man om räddning ber, och handen utur djupet sträcker.

[[FORTSÄTTER]]