Kung Christian I:s korta resa till Finland 1464

Om kung Christian I:s resa till Finland. (Se nr 34.)

§ 26. Därmed hade kung Christian fullbordat sin finska resa, som var tämligen kort. Så mycket vet man med säkerhet, att kungen bröt upp från Stockholm vid midsommartid. Om något motvind eller oväder hindrade honom, eller om han uppehöll sig en tid på Åland, är det fullt möjligt att kungen inte kom till Åbo förrän i början av juli månad. Återresan skedde med största hast, och kung Christian var med sitt följe tillbaka i Stockholm redan före den 15 augusti. Ty på söndagen före Vårfrudagen, Jungfru Marias himmelsfärds fest den 15 augusti, var kungen tillsammans med rådet, som redan nämnts, obestridligen i Stockholm och röstade då om att ärkebiskopen skulle sättas i fängsligt förvar.

Enligt denna beräkning hade kungen knappt uppehållit sig mer än en månad i Finland, så att hans personliga närvaro knappast kunde ha någon större verkan på det enklare folket. Däremot hade ärkebiskopens uppträdande fått helt andra följder än den andlige herren väntat sig. Man måste också medge att Jöns Bengtssons orimliga och dåraktiga undersökningsdomstol hade gjort både vänner och ovänner till hans fiender. Därför kom man vid själva överläggningen i Finland gemensamt överens om att den oro som upplänningarna orsakat inte var något annat än ärkebiskopens intriger – han hade i hemlighet samverkat med allmogen för att göra den upprorisk mot kungen.

Dessa slutsatser kunde ingalunda komma från vänner, utan från uppriktiga fiender, så att hatet mot Jöns Bengtsson inte begränsade sig till Karl Knutssons hemliga anhängare, utan även omfattade de mest nitiska försvararna av kung Christian. Och eftersom ingen kunde vara säker på vare sig frihet, liv, hälsa eller egendom, så snart någon var olycklig nog att få ärkebiskopen till ovän under dennes raseri, som pågick halva året 1464, var det mycket angeläget att hejda en sådan framfusighet innan den gick för långt. Biskop Kettil hade förmodligen alltför tidigt yppat sina innersta tankar, eftersom man fann det rådligast att visa bort honom från Stockholm när ärkebiskopens angelägenheter skulle behandlas.

Anmärkningar.

(a) I anmärkningarna till Juustens Chronicon Episcoporum Finlandiae, s. 578, åberopas ett dombrev som förekommer i Åbo domkyrkas så kallade Svartbok. (Reds. anm.: Texten avbryts här och fortsätter i ett senare nummer.)

Om K. Christian 1:s Resa til Finland. (Se N:o 34.)

§. 26. Således hade nu K. Christian fullbordat sin Finska resa, som warit nog korrt. Så mycket wet man med säkerhet, at Herren upbröt ifrån Stockholm wid midsommarstiden: om nu något motwäder hindrat eller ock Konungen uppehållit sig något på Åland, är det ganska möjligt, at Konungen intet kommit til Åbo förr än i början af Julii månad (f); återresan skedde med största hastighet, och war K. Christian med sit följe redan i Stockholm inom d. 15 Augusti: ty på Söndagen för Wårfrudag Assumtionis eller Jungfru Mariä Himmelsfärds fest, d. 15 Augusti, war Konungen med Rådet redan, som sagt är, oförnekligen i Stockholm, och omröstade om Ärkebiskopens inmaning i fängsligt förwar. Efter denna räkning hade Konungen knapt uppehållit sig mer än en månad i Finland, så at hans personliga närwaro intet kunnat hafwa särdeles werkan på ringare folket; deremot hade Ärkebiskopens upförande haft en hel annan påföljd, än andelige Herren wäntade: man måste ock bekänna, at Jöns Bengtssons orimliga och fåniga undersökningsrätt hade gjort både wänner och owänner til hans fiender; hwarföre man ock wid sjelfwa öfwerläggningen i Finland kom gemensamt öfwerens, at det owäsende, som Uplänningarne förorsakat, war intet annat än Ärkebiskopens konster, som spelt under täcke med allmogen, at göra sig upstudsig emot Konungen. Deßa betänkanden kunde ingalunda komma ifrån wänner, utan ifrån upriktige fiender, så at hatet til Jöns Bengtsson intet höll sig blott inom Carl Knutssons hemliga wänner, utan sträckte sig ock til de mest nitiske K. Christians försäktare. Och som ingen war säker hwarken om frihet, lif, helsa eller egendom, så snart en blef så olycklig, at få Ärkebiskopen til owän under sin yrsel, som rasade halfwa året 1464; så war det ganska angelägit, at hämma en sådan tiltagsenhet, innan yrseln skenade för långt. Biskop Kettil måtte ock något för snart yttrat sina inwärtes tankar, efter man funnit rådeligast, at wisa honom ifrån Stockholm, när Ärkebiskopens angelägenheter skulle företagas.

Anmärkningar.

(a) I anmärkningarne til Juustens Chronicon Episcoporum Finlandiæ, p. 578 åberopas et, i Åbo Domkyrkas så kallade Swartbok förekommande Dombref, ut-

[[FORTSÄTTER]]