Kära barn! Den sorg du känner nu är stor och smärtsam för ditt unga hjärta. Jag har själv förlorat min mor, så låt mig dela dina tårar.
När ödet oväntat ryckte mig bort från mitt barndomshem, tog hon – min mor – gråtande min hand och höll mig intill sitt hjärta.
Med bruten röst sa hon: Glöm inte, glöm aldrig dygdens väg. Ge mig denna sista tröst under mina sista dagar.
Jag såg henne aldrig mer, jag fick aldrig kyssa hennes händer igen. Men jag vet att hon ser mig från evighetens stränder.
Ömma barn! den sorg är stor som dit unga hjerta sårar; jag har ock så mist en Mor, låt mig dela dina tårar.
När från fosterböjdens strand mig ett oförmodt öde ryckte, tog hon gråtande min hand och intill sit hjerta tryckte,
sade med en bruten röst: glöm ej, glöm ej dygdens lagar; unna denna sista tröst åt din Moders sista dagar!
Aldrig såg jag henne mer, aldrig kysste jag dess händer; men jag vet at hon mig ser från odödlighetens stränder.
Många barn och vuxna drabbades av förlusten av föräldrar under 1700- och 1800-talet, då dödsfall i hemmet var vanligare och sjukdomar ofta ledde till tidiga dödsfall. I tiden präglades folks syn på sorg och förlust av kristna värderingar och tankar om livet efter döden.
Moderns roll i familjen var central och bandet mellan mor och barn framhävdes ofta i litteratur och poesi. Dygden - moraliskt rätt handlande - sågs som ett viktigt arv från föräldrar till barn. Begreppet evighet och föreställningar om ett liv efter döden var en tröst för många sörjande.
I poesi och minnesskrifter användes ofta strandbilder, såsom "fosterböjdens strand" och "odödlighetens stränder", som symboler för avsked och hopp om återförening.
Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›
‹ Fler gamla nyheter