Kungen samlar riksdagen – uttrycker glädje och tillit

Det är med stor glädje jag idag för första gången ser er samlade inför mig och jag är övertygad om att jag kan anförtro mina bekymmer för ert väl till era trogna händer.

Åtta år har nu gått sedan det senaste riksdagsmötet, då min högt älskade far för sista gången vände sig till riksdagens församlade ledamöter. Han lovade då att alltid vara en trofast konung för sitt folk, och värnade om att upprätthålla enighet och försvar för rikets gemensamma angelägenheter. Han ville bevara ert förtroende och arbetade för folkets välbefinnande samt för att skydda alla delar av riket, och säkra de landvinningar som tidigare vunnits genom avtal och förbindelser.

Min far fortsatte att leda landet, och han behövde sällan möta motstånd från sina samtida för de beslut han fattat och de tankar han förde fram. Men, sade han ofta, han hade aldrig fruktat detta motstånd. Han gick till er med öppenhet och var alltid beredd att anförtro sina bekymmer till trogna undersåtar. När ni gav honom ert förtroende tillbaka så kunde han känna en stark tillfredsställelse och visshet om att rikets väl tryggades.

Efteråt kunde han, när han såg sitt trofasta folk, känna den inre tillfredsställelsen över att ha gjort sin plikt. Han litade på den enighet han svurit att upprätthålla och trodde att han därigenom kom närmare sitt folk, även i svåra tider av oro och prövningar. Ofta stod han stark mot faror utifrån, men inget kunde rubba hans beslut när det gällde rikets bästa.

Det är med de lifligaste känslor jag i dag för första gången ser Eder inför min öfvervaro församlade, öfvertygad att i trogne underdåniges sköten kunna öfverlemna mina bekymmer för deras väl. Åtta år äro nu förflutne sedan det sistvarande Riksens Ständermöte, då min Högtälsklige herr Fader för sista gången tilltalade dess fruktans verda Försorg och lofvade sin allereädelska att vara Konung Äfven et troget folk, som han hade Sig hafva sammanhalt för att i försvarende och enhiget rådslugande om Rikets angelägenheter, behålla Eder i tro, och en sanfsärtlig nöije, och betäka alla de länder, hvilken redan på et så omsamstående och trygghet satt halva och försäkfast leke af desse Länders, samt frukt af belisade Samqvads och förbindelser. Han fortfor rågande, att af Sig samtide hade så litet motasat af sig ihopträllda låborst och befrukne tänkesamkomfsetter alrfva af sig; men, sade Sanfordo nor Deg-gerne orörlig, jag har ei frugtat dem, Jag har gått på Eder till jemnethed och frånömle, hiersprøgdad at i trogne Underdånias fristen kunna åfverlemna mina bekymmer och då af Sig med Eder förtroende gång emot mig, kan af en stabil förvisning et annat allrafön et gemenunvel nöjl, Riketets tryge få kluminngs observat och.

Lugns. Sedankar nor Deg ipsumg taenteffse att sitt sansage folk, och ägde ham åfven den själen at nöj detta lið bakom Motsissenpe: och trottara Der Lått komfal förswornne enighet, kom rätt i åedra forneigsdragmest ans trodde Sig så_e Sigil vara han ebb så nära v, hvilfan han ofta på frigets tvuna öfset mot spiätes fhenbor; men röfsel albrg hurb foreføta af Jegne forhälfides.