Denna barn! den sorg är stor

Mitt barn, jag förstår att din sorg är djup och att ditt unga hjärta tyngs av förlusten. Jag har också förlorat min mor, så låt mig dela dina tårar.

När ödet ryckte mig bort från min hembygd, tog min mor min hand, höll den hårt mot sitt hjärta och grät.

Med bruten röst bad hon mig att aldrig glömma dygdens lagar, och att ge henne denna sista tröst under hennes sista dagar.

Jag fick aldrig se henne igen, aldrig kyssa hennes händer. Men jag vet att hon ser mig från evighetens stränder.

Hon ser med glädje när jag följer dygdens väg och med sorg när jag viker bort från den.

Jag är säker på att hon fortfarande tänker på mitt framtida liv och jag tror att himlen ibland ger mig små gåvor för hennes skull.

Denna barn! den sorg är stor som ditt unga hjerta tärar: jag har också mist en mor, låt mig dela dina tårar.

När från fosterbygdens strand mig et okänd öde ryckte, tog hon gråtande min hand och intill si hjerta tryckte;

sade med en bruten röst: glöm ej glöm ej dygdens lagar, unna denna sista tröst åt din moders sista dagar!

Aldrig såg jag henne mer, aldrig kyste jag dess händer; men jag vet at hon mig ser från odödlighetens stränder,

ser med himmelsk välbehag om jag dygden trogen känner; ser med sorgens anletsdrag, om jag henne återstjälner.

Jag är säker at hon än på min framtids lycka tänker, och jag tror at himmelen hvertitt mig källar skänker.