Diktare tar farväl av ön Runsala utanför Åbo

Avsked av Runsala

Farväl, du nejd — jag har tusen gånger önskat att få leva i ditt lugn och dö i din skugga, utan namn, men också utan ånger, begråten endast av någon lantlig mö.

O, när jag, trött på stadens kärva lekar, med yra språng besteg din lugna strand: o, hur förtjust jag såg de ståtliga ekarna! Vart för man mig? Till vilket praktfullt land?

Vart för man mig? Till hjältar och monarker: är detta Grekland, är detta forna Rom? Är det en skymt av Elyséens parker? O, hur snabbt jag kom till himlen!

Jag trodde förr att bekymren skulle följa mig som bojans tyngd följer den arme slavens steg: men prisad vare du, Auras goda bölja, som fört mig hit och dränkt dem.

O, när jag såg den milda solens tärnor i oupphörlig dans på böljans sal, med blicken glad som nattens stjärnor och hyn så vit som deras drottnings glans.

O, när jag såg de stolta sluparna kalla varandra till strid vid flöjtens glada klang, vars återljud hördes skalla från lunden: o, hur förtjust jag sprang ner till stranden.

O, när jag såg den dystra midnattsstunden, som tårögd sjönk från den mörka skyn och spred sorg kring den tysta lunden: o, vad jag njöt vid denna ömma syn!

O, hur skönt att glädjas med naturen, att utan avund vara verkligt lycklig! Och skönt också att vid den stilla aftonskuren gråta ömt i fönstret till sin stuga!

Ja, det är sant, mitt hjärta kan inte hyckla: visst satt jag där bekymrad mången gång: jag såg ändå det mörka tornet skymta, jag hörde ju de dystra klockornas sång.

Var finns den gräns dit kvalet inte når? Såg du någonsin en sommardag fri från moln? Men o, hur skönt det varma regnet rinner, och molnet har sitt rysliga behag!

Varför fanns här ingen olycklig, som stödde en svag och darrande arm mot kryckans knopp — en skön Sophie, vars ömma hjärta blödde, vars öga grät mot en vågig barm?

Varför fick jag inte beklaga hennes öden, varför fick jag inte begråta hennes kval? O, då hon suckat: "Döden! Endast döden!" — varför blev då inte jag dödens lycklige rival?

Men klockan slår! Snart är den stund inne som kallar mig bort från dina nöjen. Farväl! — Men vet: jag bär ett tacksamt minne, och det är inte sådant som glädjens stunder lärt mig.

Du milda sol, som far runt jordens ring från Nubiens fält till Lapplands kulna fjäll, lik en landsfader! — du gömmer dig för ingen: o, hälsa mig från Runsala varje kväll.

Ch.

Författarens anmärkning: Runsala är en ö belägen en halv mil från Åbo, där allt vad naturen har av skönt och intagande tycks ha sammanträffat i en enda punkt. De stora och praktfulla eklundarna väcker en dyster och högtidlig känsla. Det verkar som om naturen roat sig med att kasta fram planer till flera engelska trädgårdar, som hon sedan inte funnit för gott att fullborda. Om någon älskare av det sköna, som reser för att uppmärksamma pittoreska platser i mitt fädernesland, en gång behagar glädja Finland med ett besök i detta avseende, må han inte glömma denna plats.

Afsked af Runsala. (*)

Farwäl du ängd — jag önskat tusen gånger at lefwa i dit lugn, at i din skugga dö, förutan namn, men också utan ånger, begråten blott af någon landtlig mö.

O när jag trött, wid Stadens kärfwa lekar med yra språng besteg din lugna strand: o hur förtjust, jag såg de stälta ekar! Hwart för man mig? til hwilket präktigt land?

Hwart för man mig? til hjeltar och monarker: är detta Grekeland, är detta fordna Rom? är det en skymt af Elyseens parker? o huru snart jag uti himlen kom!

Jag trodde förr: bekymret skal mig följa likt bojans tyngd den usle slafwens fjät: men prisad dig, du Auras goda bölja, som fört mig hit och som fördränkte det.

O när jag såg den milda Solens Tärnor på böljans sal i ouphörlig dans

(*) Runsala är en Ö, en half mil belägen ifrån Åbo, hwarest alt, hwad naturen har skönt och intagande, synes ha sammanträffat i en punkt. De stora och präktiga eklunderne wäcka en dyster och högtidlig känsla. Det synes, som naturen roat sig at utkasta planer til flere Engelska Trädgårdar, dem hon ej funnit för godt at fullborda. Om någon älskare af det sköna, som reser för at anmärka pittoreska belägenheter i mit Fäderneslard, också en gång i detta afseende täckes hugna Finnland med et besök, må han ej glömma detta ställe. Författarens anmärkning.

med blicken glad, som den hos nattens stjernor, och hyn så hwit, som deras Drottnings glans.

O när jag såg de stolta slupar kalla hwaran til strid, wid flöjtens glada klang hwars återljud från lunden hördes skalla: o hur förtjust jag ner til stranden sprang.

O när jag såg den dystra midnattsstunden som tårögd sönk ifrån den mörka skyn och spridde sorg omkring den tysta lunden: o hwad jag njöt wid denna ömma syn!

O huru skönt, at glädjas med naturen, at utan afund wara werkligt säll! och skönt också, wid stilla aftonskuren at gråta ömt i fönstret af sit tjäll —!

Ja det är sant, mit hjerta kan ej skrymta: wißt satt jag der bekymrad mången gång: jag såg ändå det mörka Tornet skymta, jag hörde ju de dystra klockors sång.

Hwar fins den gräns, dit qwalet icke hinner för molnen fri, såg du en sommar dag? men o hur skönt det warma regnet rinner, och molnet har sit rysliga behag!

Hwi fans ej här en usling, hwilken stödde mot kryckans knopp en swag och darrig arm — en skön Sophie hwars ömma hjerta blödde, hwars öga gret uti en wågig barm,

Hwi fick jag ej, beklaga hennes öden, hwi fick jag ej begråta hennes qwal? o då hon suckat — döden! — endast döden! hwi blef ej jag hans lycklige Rival.

Men klockan slår! snart är den stunden inne som kallar mig, från dina nöjen bärt, farwäl! — men wet: jag bar et tacksamt minne och det är ej — som glädjens stunder lärt.

Du milda Sol, som omfar jorderingen från Nubiens fält til Lapplands kulna fjäll, likt land ts far! — du gömmer dig för ingen, o helsa mig från Runsala hwar qwäll.

Ch.