En suck från altaret *)
Du vars blod har runnit för mänskligheten, se dess tårar rinna för dig! Du som vunnit miljoners dyrkan, o, försmå ändå inte en suck från mig!
Också jag har offrat åt ditt minne känslans förstling i min ungdoms vår; också jag, fast vinterns dag är inne, ska offra dig mången känslosam tår.
Ändå kräver du varken lovord eller tårar, nej, du begär bara våra dygder: ack, må de gråta, svärmeriets dårar, som förnekar dig med sina brott!
Du som gav förlåtelse åt alla, som bad för dina bödlars samvetsro, o, förlåt de stapplande som faller; o, förlåt en ynglings svaga tro.
O, förlåt mig tvivlets mörka stunder, o, förlåt en flyktig ungdomstid, då jag sökte religionens grunder men glömde att vara klok i mitt sökande.
Men om jag glömmer hennes heliga lagar, om jag blir döv för deras ömma röst, må då åskmoln hölja mina sommardagar, må stormen härja skörden av min höst.
Till dig, den störste man som jorden burit, till dig vid altaret svär jag på nytt samma ed som mitt hjärta fordom svurit; o, men låt mig hålla den bättre denna gång.
*) Ur Åbo Tidningar. (Reds. anm.: Dikten är hämtad ur tidningen Åbo Tidningar; författaren anges inte i texten.)