Penningmängd och rikedom förklarar tidens dyrhet

Om den nuvarande dyra tiden. Avslutning. Se nummer 33.

Vari består den då egentligen, denna dyrhet, och från vilka källor har den sitt ursprung? I allmänhet innebär den inget annat än ett förändrat förhållande mellan varor och deras gemensamma mått – pengarna som cirkulerar i ekonomin. Brist på en vara, liksom en betydande ökning av antalet konsumenter eller köpare och deras konkurrens, gör med nödvändighet varan dyrare. Men en allmän och långvarig dyrhet kan knappast ha sin grund i detta, allra minst dyrhet på handelsvaror och lyxartiklar. En fri och livlig handel är tvärtom det rätta botemedlet.

Pengarnas sjunkande värde är en annan orsak till att varorna blir allt dyrare. Denna typ av dyrhet uppkommer inte bara av myntets försämrade halt, eller av misstroende mot det, utan också av själva dess riklighet – på samma sätt som på en marknad dit en ovanligt stor mängd köpare strömmar till. Lättare tillgång på pengar och nationens ökade rikedom leder alltså efterhand till större dyrhet. När människan har större förråd av pengar tvekar hon mindre att ge ut dem, och känner sig mindre förpliktad att neka sig det som lockar hennes begär, samt att betala mer för sina njutningar.

Av detta skäl är alla jordbrukets produkter dyrare vid havskusten, där folket har lättare tillgång till pengar, än i inlandet. Av samma orsak kostar en tunna spannmål eller ett lispund smör med mera nu mer hos oss – även räknat i silver – än för 70 år sedan. Och det vore synd att klaga över denna typ av dyrhet, även om det också här måste erkännas gränser, vars fastställande dock inte hör till mitt nuvarande ämne.

Det är bristen på tillräckliga pengar hos enskilda, eller deras relativa fattigdom, som gör en sådan dyrhet betungande för dem. Detta måste avhjälpas genom att deras villkor förbättras – vilket dock omöjligen alltid och för alla kan ske. Den bästa finansförvaltning, den klokaste rikshushållning och näringarnas allra bästa blomstring kan inte förhindra den.

För att nu kunna ge råd och tröst åt dem som klagar över vår dyra tid, måste vi därför dela in dem i flera klasser. Till den första hör de som har tillfälle (vilket de sällan försummar) att… (Reds. anm.: texten avbryts här och fortsätter i ett senare nummer.)

Rättelse: På sidan 2 i föregående nummer bör följande tryckfel rättas: rad 1 ”enkekt” läs ”enkelt”; rad 4 nedifrån ”til” läs ”dertil”; och rad 6 ”dertil” läs ”at”.

Om den nuwarande dyra tiden. Slutet. Se N:o 33 (*).

Hwari består den då egenteligen, denna dyrhet, och ifrån hwilka källor leder hon sig ursprung? — I allmänhet innebär den intet annat, än et förändradt förhållande emellan waror och deras gemensamma mått, den i rörelsen omlöpande Penningen. — Brist på en wara, och förbrukarenas eller köparenas betydliga tilökning och täflan, gör nödwändigt waran dyrare. Men en allmän och länge fortfarande dyrhet kan icke gerna deri hafwa sin grund, minst dyrhet på Bodkram och yppighets-waror. En fri och liflig Handel är deremot det rätta botemedlet — Penningens nedfallna wärde är en annan orsak til warornas alt större stegring. Och denna slags dyrhet upkommer ej allenast af myntets försämrade halt, eller mißtroende til detsamma, utan ock af sjelfwa deß ymnighet, lika som det sker på en marknad där en owanlig mängd af köpare tillflöter. Lättare tilgång på penningar, och Nationens förökade rikedom, alstrar altså efterhand en större dyrhet. När menniskan har större förråd på penningar, twekar hon mindre at utgifwa dem, och tycker sig mindre förbunden at neka sig hwad som retar hennes begär, samt at drygare betala na njutningar. Af sådan grund äro alla landtbrukets afkastningar dyrare wid Hafskusten, der folket har lättare penninge-tilgång, än i öfre orterne. Af samma orsak kostar en tunna spanmål, et lißpund smör ꝛc. nu hos oß mera, jemwäl i silfwer, än för 70 år tilbaka. Och det wore synd, at klaga öfwer denna slags dyrhet; ehuru ock här måste erkännas gränsor, hwilkas bestämmelse likwäl ej hör til mit närwarande föremål. Det är bristen på tilräckeliga penningar hos enskilda, eller deras relativa fattigdom, som gör en sådan dyrhet för dem tryckande; hwilken måste hjelpas derigenom at deras wilkor förbättras: som dock altid och med alla omöjeligen kan ske. Den bästa Financ-förwaltning, den klokaste Rikshushållning, näringarnes ypperligaste flor, kan icke förekomma densamma. — För at nu kunna gifwa råd och tröst åt dem som klaga öfwer wår dyra tid, måste wi fördenskull dela dem i flere claßer. Til den första höra de, som hafwa tilfälle (hwilket de sällan försumma) at

(*) Hwarest sid. 2 följande Tryckfel böra rättas: Rad. 1 enkekt läs enkelt, Rad. 4 nedifrån, til, läs dertil; och Rad. 6 dertil, läs at.