Dyrtidens orsaker och råd till dem som klagar

Om den nuvarande dyra tiden. Avslutning – se nummer 33. (I det numret, sidan 2, bör följande tryckfel rättas: rad 1 "enkekt" ska vara "enkelt"; rad 4 nedifrån "til" ska vara "dertil"; och rad 6 "dertil" ska vara "at".)

Vari består då egentligen denna dyrhet, och varifrån har den sitt ursprung? I allmänhet innebär den inget annat än ett förändrat förhållande mellan varorna och deras gemensamma måttstock: pengarna som cirkulerar i samhället. Brist på en vara, liksom en betydande ökning av antalet köpare och deras konkurrens, gör med nödvändighet varan dyrare. Men en allmän och långvarig dyrhet kan knappast ha sin grund i detta, allra minst dyrhet på handelsvaror och lyxartiklar. En fri och livlig handel är tvärtom det rätta botemedlet.

Penningvärdets fall är en annan orsak till att varorna blir allt dyrare. Denna typ av dyrhet uppkommer inte bara genom att myntets halt försämras eller genom misstroende mot det, utan också genom själva penningmängdens överflöd – på samma sätt som på en marknad dit en ovanligt stor mängd köpare strömmar. Lättare tillgång på pengar och nationens ökade rikedom skapar alltså efterhand en större dyrhet. När människan har större förråd av pengar tvekar hon mindre att ge ut dem, känner sig mindre förpliktad att neka sig det som lockar och betalar frikostigare för sina njutningar. Av det skälet är alla jordbruksprodukter dyrare vid havskusten, där folket har lättare tillgång till pengar, än i de inre delarna av landet. Av samma orsak kostar en tunna spannmål eller ett lispund smör nu mer hos oss, även räknat i silver, än för 70 år sedan. Det vore synd att klaga över denna typ av dyrhet, även om den förstås har gränser, vilkas bestämmande dock inte hör till mitt nuvarande ämne. Det är bristen på tillräckligt med pengar hos enskilda, deras relativa fattigdom, som gör en sådan dyrhet tryckande för dem; den måste avhjälpas genom att deras villkor förbättras, vilket dock omöjligen kan ske alltid och för alla. Den bästa finansförvaltning, den klokaste rikshushållning och näringarnas yppersta blomstring kan inte förhindra den.

För att kunna ge råd och tröst åt dem som klagar över vår dyra tid måste vi dela in dem i flera klasser. Till den första hör de som har tillfälle – vilket de sällan försummar – att höja priset på sina varor och sitt arbete i samma mån som andra, över vilkas dyrhet de ändå jämrar sig. Dem kan vi inte ge bättre råd än att de – tiger. Deras klagan avslöjar antingen skamlig egennytta eller oförnuftig kortsynthet. Visst händer det att deras varor eller löner inte genast kan jämka sig till full jämvikt med vissa andra, men sådana små ojämnheter uppstår på alla marknader och är snabbt övergående; de berättigar alltså inte till någon klagan. Om de under tiden ökar sitt välleverne och minskar – eller åtminstone inte i samma mån ökar – sin flit och omtanke, så att inkomsterna inte som tidigare motsvarar utgifterna, förtjänar de inte medlidande utan förakt och klander.

Den andra klassen utgörs av dem som saknar förmåga att öka sina inkomster och som, trots att de begränsat sina utgifter till det allra nödvändigaste, ändå på grund av sjuklighet, bräcklighet, ålder och oförskylld fattigdom inte kan skaffa sig vad de behöver (med dem som själva vållat sin olycka är saken mer kinkig). När deras uppehälle beror av en liten penninginkomst, som genom varornas prisstegring till stor del försvinner, har de den mest berättigade orsaken att klaga över den tilltagande dyrheten. Men när de inte har några inkomster alls, är det endast sin fattigdom, och inte dyrheten, de bör beklaga sig över. Andras hjälpsamhet är i alla händelser deras tillflykt, och det vore att göra vår tid den största orätt om man inte medgav att denna dygd tilltagit åtminstone i samma mån som priserna på alla nödvändighetsvaror. Vem kan med fog påstå att fler nödlidande – särskilt av dem som utan eget förvållande råkat i elände – nu lämnas utan hjälp hos oss än i forna dagar?

Den tredje klassen omfattar statens ämbetsmän, som utan möjlighet, och ofta utan tillstånd, att förvärva något genom annat arbete ser sin lön i pengar betydligt minskad i värde genom alla varors dyrhet. De har därför den största orsaken att klaga över dyra tider.

Slutligen för vi till den fjärde och sista klassen kapitalägarna, som utan annan möda än att förränta sina kapital lider en obestridlig förlust genom penningvärdets minskning och därmed varornas större dyrhet. Sker detta genom felaktiga offentliga finansåtgärder, genom myntförsämring eller otillbörligt vållad misskredit, genom att alltför mycket representativt mynt släpps ut i omlopp och så vidare – då inser var och en att de förvisso har skäl att klaga. Men om dyrheten vållas av en ökad reell penningmängd, genom förmånlig handel, flit och hushållning, bör de i stället få rådet att med sina pengar delta i näringarna och själva gå in i deras förvaltning. Skyr de en sådan möda, förtjänar deras klagan inte att höras.

Men vad kan alla de göra för vilka dyrheten är både verklig och kännbar, utan hopp om att se den avhjälpt eller sin situation förbättrad, åtminstone inte på lång tid? Sannerligen inget annat – utöver trösten att klaga och försöka väcka medlidande för att vinna rättvisa – än att göra en noggrann genomgång av sina behov, avskeda de minst oumbärliga och sätta de övriga på svältkur. Att till exempel vagnar och ekipage avskaffas, särskilt under nuvarande höga höpriser, har allt förnuftigt folks bifall. Och hur lysande de än kan te sig, hur mycken bekvämlighet de än medför, vore det mitt råd att många, riktigt många – även sådana familjer som inte känner av dyrtiden lika hårt, men vilkas inkomster ändå ingalunda håller jämna steg med lyxens tillväxt – i städer där kretsen av de viktigaste visiterna inte är alltför vidsträckt skulle vidta samma åtgärd, vilket också kan tillämpas på kalescher med mera. Våra förfäder klarade sig förträffligt utan dessa maskiner, och sedan galoscher och paraplyer uppfanns har vi ändå ett ansenligt försprång framför dem. Visst är olägenheten förarglig när regn eller oväder inträffar på en assemblé- eller kalasdag (visiter kan ju för det mesta skjutas upp till vackrare väder), men hur dyra måste inte dessa få åkturer räknas, när vagn och hästar ska hållas enbart för dem? Och hur kan den beklaga sig över tidens dyrhet som har råd att kosta på sig så dyra bekvämligheter?

Vårt sätt att bo har så fullständigt avlägsnat sig från våra förfäders enkelhet och sparsamhet – då kungens trotjänare med fruar, döttrar och söner kom till rätta med en stuga och två kammare! – att jag inte ens vågar åberopa deras exempel. Men någon begränsning av den mängd rum som varje hushåll mer och mer skaffar sig torde ändå kunna tålas.

Däremot står våra praktmåltider i uppenbar strid med klagan över dyr tid och knapp utkomst. Och eftersom de kostnader alltid är drygast som görs mer för skrytets skull än för att verkligen njuta av något, är det vid dem den mest betydande besparingen bör övervägas. Men det kräver också det mesta av mod, försakelse och ståndaktighet. Vem fruktar inte att anses fattigare än andra – inte bara på medel att skaffa det bästa och läckraste, utan också på snille, uppmärksamhet och flit att duka och pryda ett läckert bord, av vilket i synnerhet mången värdinna tycks tro att nästan hela hennes anseende beror? Några fat och några rätter mer eller mindre ger därför anledning till den mest omsorgsfulla uppmärksamhet. Men borde inte den dyra tiden ge giltig ursäkt för en verklig nedskärning på detta område, utan något avbräck för värdinnans erkända smak och förtjänster? En överenskommelse i sådant syfte skulle ingalunda kunna tolkas som myteri. Vårt sällskapsnöje skulle inte förlora något på det, och våra magar skulle ofelbart vinna. Om lysande exempel behövs för att försvara ett sådant företag, kan sådana av högsta värde anföras. Och om de som inte trycks av dyrheten har sina skäl att utmärka sig genom sådana utgifter, står för andra, som inte förmår tävla med dem i det avseendet, många andra vägar till aktning och anseende öppna!

Om den nuwarande dyra tiden. Slutet. Se N:o 33 (*).

Hwari består den då egenteligen, denna dyrhet, och ifrån hwilka källor leder hon sig ursprung? — I allmänhet innebär den intet annat, än et förändradt förhållande emellan waror och deras gemensamma mått, den i rörelsen omlöpande Penningen. — Brist på en wara, och förbrukarenas eller köparenas betydliga tilökning och täflan, gör nödwändigt waran dyrare. Men en allmän och länge fortfarande dyrhet kan icke gerna deri hafwa sin grund, minst dyrhet på Bodkram och yppighets-waror. En fri och liflig Handel är deremot det rätta botemedlet — Penningens nedfallna wärde är en annan orsak til warornas allt större stegring. Och denna slags dyrhet upkommer ej allenast af myntets försämrade halt, eller mißtroende til detsamma, utan ock af sjelfwa deß ymnighet, lika som det sker på en marknad där en owanlig mängd af köpare tillflöter. Lättare tilgång på penningar, och Nationens förökade rikedom, alstrar altså efterhand en större dyrhet. När menniskjan har större förråd på penningar, twekar hon mindre at utgifwa dem, och tycker sig mindre förbunden at neka sig hwad som retar hennes begär, samt at drygare betala sina njutningar. Af sådan grund äro alla landtbrukets afkastningar dyrare wid Hafskusten, der folket har lättare penninge-tilgång, än i öfre orterne. Af samma orsak kostar en tunna spanmål, et lißpund smör ec. nu hos oß mera, jemwäl i silfwer, än för 70 år tilbaka. Och det wore synd, at klaga öfwer denna slags dyrhet; ehuru ock här måste erkännas gränsor, hwilkas bestämmelse likwäl ej hör til mit närwarande föremål. Det är bristen på tilräckeliga penningar hos enskilda, eller deras relativa fattigdom, som gör en sådan dyrhet för dem tryckande; hwilken måste hjelpas derigenom at deras wilkor förbättras: som dock altid och med alla omöjeligen kan ske. Den bästa Finance-förwaltning, den klokaste Rikshushållning, näringarnes ypperligaste flor, kan icke förekomma densamma. — För at nu kunna gifwa råd och tröst åt dem som klaga öfwer wår dyra tid, måste wi fördenskull dela dem i flere claßer. Til den första höra de, som hafwa tilfälle (hwilket de sällan försumma) at

(*) Hwarest sid. 2 följande Tryckfel böra rättas: Rad. 1 enkekt läs enkelt. Rad. 4 nedifrån, til, läs dertil; och Rad. 6 dertil, läs at.

at stegra sina waror och sit arbete i samma mån, som andre, öfwer hwilkas dyrhet de likwäl qwida. Dem kunne wi ej gifwa bättre råd, än at de — tiga. Deras klagan röjer antingen en skamlig egennytta, eller en oförnuftig kårtsynthet. Det händer wäl, at deras waror eller arbetslöner icke altid kunna straxt jämka sig til fullkomlig jämwigt med wißa andra; men sådane små ojämnheter inträffa wid alla marknader, och äro snart öfwergående, som altså icke berättiga til någon klagan. Öka de derunder sin wällefnad, och minska, eller åtminstone ej i samma mån öka, sin flit och omtanka, så at inkomsterne icke swara, såsom tilförene, emot deras utgifter; så förtjena de icke medlidande, utan förakt och tadel. — Den andra claßen utgöres af dem, som utan förmåga at öka sina inkomster, och oaktadt sine utgifters inskränkning til det aldranödwändigaste, likwäl icke, för sin sjuklighet och bräcklighet, ålder, och oförskyllda torftighet (med dem som sjelfwe wållat sin olycka, är det så en kinkig sak!) icke kunna förskaffa sig sine behof. När deßes uppehälle beror af en ringa penninge-inkomst, som genom warornas stegring til en betydlig del förswinner; så hafwa de den billigaste orsak at klaga öfwer den tiltagande dyrheten. Men när de inga inkomster hafwa, är det endast sin fattigdom, och icke dyrheten, hwaröfwer de böra beklaga sig. Andres hjelpsamhet är i alla fall deras tilflykt; och det wore at göra wår tid den största oförrätt, om man ej medgåfwe, at denna dygd åtminstone i samma mån tiltagit, som alla nödwändighets warors dyrhet. Hwilken kan med skäl säga, at flere nödlidande, (särdeles af dem som utan eget förwållande råkat i uselhet), nu lämnas hos oß ohulpne, än i fordna dagar? — Tredje Claßen innefattar de Statens Ämbetsmän, som utan tilfälle, ofta utan tilstånd, at genom annan idoghet sig något förwärfwa, se den lön som dem i penningar bestås, genom alla warors dyrhet i betydlig mån förminskad: hwarföre de hafwa största orsak til klagan öfwer dyra tider. — Ändteligen före wi til den fjerde och sista Claßen Penninge-män, som utan annan idoghet eller möda, än at förränta sina Capitaler, genom penninge-wärdets förminskning och således warornas större dyrhet, lida en owedersägelig förlust. Sker detta medelst felaktiga allmänna Finance-anstalter, genom penningens försämring eller otilbörligen wållade mißcredit, genom förstor mängd repräsentativt mynts utsläppande i rörelsen, o. s. w. så finner hwar och en, at de wißerligen hafwa skäl at klaga. Men om dyrheten wållas genom en ökad redbar penninge-stock, medelst förmånlig handel, idoghet och hushållning; så bör dem gifwas det rådet, at med sine penningar deltaga i näringarne, och sjelfwe ingå i deßas förwaltning. Sky de en sådan möda, så förtjenar deras klagan icke at höras. — Men hwad står för alla dem at göra, för hwilka dyrheten är både wärckelig och kännbar, utan at de hafwa något hopp at se densamma afhulpen, eller sin belägenhet (åtminstone ännu på lång tid) förbättrad? Sannerligen icke annat, (utom den trösten at klaga, och göra försök at wäcka medlidande, för at winna rättwisa), än at anställa en noga mönstring öfwer sina behof; gifwa afsked åt de minst oumbärliga, och sätta de öfrige på förknappning. At t. ex. Wagnar och Equipager, hälst under närwarande dyra hö-pris, förafskedas, har allt förnuftigt folks bifall. Och ehuru lysande de kunna synas, ehuru mycken beqwämlighet de medföra; wore det mit råd, at månge, rätt månge, äfwen sådane familier som af tidens dyrhet ej hafwa en lika wärkelig känning, men hwilkas inkomster dock ingalunda hålla skridt med yppighetens tilwäxt, wille uti städer, hwarest kretsen af de angelägnaste visiterne icke är altför widsträckt, widtaga samma häl o samma utwäg; som kan lämpas jämwäl til Calescher, m. m. Wåre förfäder begingo sig förträffeligen wäl utan deßa machiner: och wi hafwe, sedan bruket af Galoscher och Parapluyer, blef upfunnit, ändock för dem et ansenlig försprång. Sant är det, at när regn- eller ur- wäder på en Aßemble- eller Calas- dag inträffa, (ty visiterne kunna merendels til wackrare wäder upskjutas), olägenheten är förtretelig; men för

huru dyre måste icke deße någre åkningar räknas, når blott för dem Wagn och Hästar skola hållas? Och huru kan den beswära sig öfwer tidens dyrhet, som har råd at bestå sig så dyra beqwämligheter! — Wårt sätt at bo, har så aldeles afgått ifrån wåre förfäders enfald och tarflighet (då Konungens Tromän, med Fruar, Döttrar och Söner, kommo tilrätta med en stuga och 2:ne kamrar!), at jag ej en gång wågar åberopa mig deras efterdöme. Men någon inskränkning i den mängd af rum som för hwart hushåll mer och mer tiltager, torde likwäl kunna tålas. — Deremot stå wåra pragt-måltider med klagan öfwer dyr tid och knapp utkomst i den uppenbaraste strid. Och såsom af alla kostnader de altid äro drygast, hwilka göras mera på skryt, än för at wärkeligen njuta hwad slags nöje som hälst; så är wid dem den betydeligaste besparing at påtänka. Men dertil fordras ock det mästa mod, försakelse och ståndaktighet. Hwilken fruktar ej at anses för fattigare än andra, ej allenast på utwägar at förskaffa sig hwad bäst och läckrast är, utan ock på snille, upmärksamhet och flit at inrätta och pryda et kräseligt bord, hwaraf i synnerhet mången Wärdinna tyckes tro at nästan hela hennes aktning beror? Några fat och några blandningar mer eller mindre, gifwa fördenskul ämne til den sorgfälligaste upmärksamhet. Men månne ej den dyra tiden borde gifwa giltig ursäkt för en wärckelig Reduction i denna delen, utan all afbräck i Wärdinnans erkända smak och förtjenster? En sammansättning i sådan afsigt, skulle ingalunda kunna tydas til myteri. Wårt Sällskaps-nöje skulle derwid intet förlora, och wåre magar ofelbart winna. Om lysande exempel behöfwas, at förswara et sådant företag; så kunna ock de anföras af högsta wärde. Och om de hwilka dyrheten ej trycker, hafwa sina skäl at medelst sådane depenser sig hälst utmärka; så äro för andra, hwilka med dem derutinnan ej förmå täfla, mångfaldiga andra wägar til aktning och anseende öpna!