Franzéns tal om svenska drottningar utgivet i Åbo

Litteratur.

I Åbo, hos J. C. Frenckell, har utkommit "Om Svenska Drottningar. Historiskt tal med anledning av konung Gustav IV Adolfs förmälning med prinsessan Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden", hållet den 4 november 1797 inför Kungliga Akademien i Åbo av bibliotekarien Frans M. Franzén. Skriften omfattar 106 sidor i oktavformat, utöver titelblad, förord och register.

I ett kort förord till läsaren ursäktar sig författaren dels för ofullkomligheten i sitt tillfällighetsarbete, som från ett tal förvandlats till en historisk framställning, dels för att det så sent kommit ut i tryck.

Själva skriften innehåller, förutom ett litet tal med anledning av den högtidliga händelse för vilken den författats, en kort historia över Sveriges drottningar. Berättelsen börjar redan i sagotiden och slutar med Ulrika Eleonora den yngre. Lovisa Ulrika och de följande drottningarna nämns bara med några ord. Även bland de övriga har till exempel drottning Kristina fått endast sin karaktär, men inte sin historia, tecknad. I allmänhet ger berättelsen bara en översikt över varje drottnings liv, utan att gå in på en noggrann uppräkning av de enskilda omständigheterna.

Den egentligt historiska tiden inleder författaren med Sigrid Storråda, och han delar in den efter Birger Jarls, Margaretas av Danmark och Norge samt Gustav Vasas regeringstider.

För det mesta håller författaren en berättande ton, men röjer då och då att han håller tal, och blandar även in verser i talet. Den stilbrytning som därigenom uppstått erkänner han själv i förordet.

Det är känt att författaren blivit uppmanad av en del av sina åhörare – om det skedde bara av artighet eller på allvar lämnas därhän – att låta trycka detta tillfällighetstal. Därigenom tror han sig ha lättare att undkomma kritiken.

Åtminstone i denna tidning överlåts kritiken åt varje läsare själv. Till slut vill man endast återge följande verser, där drottning Katarina Månsdotter, som ligger begravd i Åbo domkyrka, föreställs tala ur sin grav:

Olycklig den, som från sin låga hydda, där dygd och frid i lugna skuggan skydda, upp till den höjd på branta klippor går, där lyckans tempel ibland åskmoln står.

Jag sprang så glad i fattigdomens dalar: men o, hur skrämd! I hovets gyllne salar jag såg mig om – och fann ej mer igen min glada oskuld! – och min barndomsvän!

Jag hade dock en dyrbar tröst tillbaka: den ädla lott, att som min konungs maka hans hjärta freda, helst i vilans stund, då vild och blek han spratt ur sin blund.

Lyft på hans tron från mina fäders kojor, jag såg hans purpur snart förbytt i bojor: i häktets djup han stöddes av min arm: o, låg han ock i graven vid min barm!

Men ack! Jag slets ifrån hans ömma sida: hans hårda bror bjöd honom ensam lida, och drev hans son att med en tiggarstav, kring jorden vräkt, knappt finna där en grav.

Omsider trygg för alla lyckans ilar, jag här i jordens hulda sköte vilar. Man minns ännu i denna trogna bygd, med mången tår, mitt öde och min dygd.

Literatur.

Åbo. (hos J. C. Frenckell). Om Swenska Drottningar. Historiskt Tal i anledning af Konung GUSTAF IV ADOLPHS förmålning med Prinseßan FREDRIKA DOROTHEA WILHELMINA af Baden, hållet den 4 November 1797 för Kongl. Academien i Åbo af Frans M. Franzen, Bibliothekarie. 106 sidd. i 8:o utom titelblad, företal och register.

I et kårt företal til Låsaren ursäktar sig Författaren dels öfwer ofullkomligheten af sit tilfälliga arbete, som ifrån et tal förwandlat sig til en historie, dels öfwer des sena utgifwande ifrån trycket.

Sielfwa skriften innehåller, utom et litet tal i anledning af det högtidliga tilfället, för hwilket den blifwit författad, en kårt Historia öfwer Swerges Drottningar. Beråttelsen begynnes ånda ifrån sagtiden, och slutar med Ulrika Eleonora den yngre. Lovisa Ulrika och de följande Drottningarna åro blott med några ord nämnda. Åfwen ibland de öfriga år t. e. af Drottning Christina, blott characteren, men ej historien teknad. I allmänhet innehåller beråttelsen blott en öfwersigt af hwarje Drottnings lefnad: utan at gå i en noggran upräkning af des särskilda omständigheter.

Den egenteligen Historiska tiden begynner förf. med Sigrid Storråda; och afdelar den med tidepunkterna af Birger Jarls, Margaretas af Danmark och Norge, och Gustaf Wasas regering.

Merendels behåller förf. en beråttande ton; men röjer då och då, at han håller tal; och blandar åfwen werser med talet. Den brytning derigenom upkommit i stilen, erkånner han sjelf i företalet.

Det år bekant, at förf. blifwit anmanad af en del ibland sina åhörare, (om blott af höflighet, eller med alfwar, det lemnas derhån), at låta trycka detta tilfällighetstal. Derigenom tror han sin undflykt undan critiken låttad.

Åtminstone i detta blad spar man den åt hwar låsare sjelf. Man wil blott til slut införa följande werser: som Drottning Catharina Månsdotter, hwilken ligger begrafwen i Åbo Domkyrka, förestålles säga ur sin graf:

Olycklig den, ifrån sin låga hydda, som dygd och frid i lugna skuggan skydda, opp til den höjd på branta klippor går, der lyckans tempel ibland åskmoln står.

Jag sprang så glad i fattigdomens dalar: men o hur skrämd! i hofwets gyllne salar jag såg mig om — och fann ej mer igen min glada oskuld! — och min barndomswän!

Jag hade dock en dyrbar tröst tilbaka: den ädla lott, at som min Konungs maka, hans hjerta freda, helst i hwilans stund, då wild och blek, han spratt ifrån sin blund.

Lyft på hans thron från mina fäders kojor jag såg hans purpur snart förbytt i bojor: i häktets djup han stöddes af min arm: o låg han ock i grafwen wid min barm!

Men ack! jag slets ifrån hans ömma sida: hans hårda bror böd honom ensam lida, och dref hans son, at med en tiggarstaf kring jorden wräkt, knapt finna der en graf.

Omsider trygg för alla lyckans ilar, jag här i jordens hulda sköte hwilar. Man mins ännu i denna trogna bygd, med mången tår, mit öde och min dygd.