(Utur Baggesens Labyrint eller Resa genom Tyskland)

Klopstock (Ur Baggesens "Labyrinten", eller resa genom Tyskland)

"Homo est, nil humani a se alienum putat!" – "Han är människa, och inget mänskligt är honom främmande." Det är på en enda rad det mest karakteristiska jag kan säga om denne Tysklands Homeros. Det är huvuddraget i hela hans väsen, den dominerande känsla som genomtränger hjärtat under samtal med honom, och förståndets omdöme när man lämnar hans personliga sällskap.

Lika tydligt som den högsta himlen skymtar i hans sånger, lika klart lyser det bästa av jorden fram i hans väsen. Som människa lever Klopstock helt och hållet på jorden – som poet befinner han sig bortom Uranus. Hans själ har uppstått innan hans kropp hunnit dö. Den enklaste människan är den mest poetiska sångaren.

Ur detta uppstår den besynnerliga blandningen av värdighet och barnslighet – av sällsamhet och vardaglighet – i hans anletsdrag, hållning och åtbörder, som gör det nästan omöjligt att avgöra om det finns mer naivitet än högtidlighet, mer barnslighet än hjältemod i hans väsen. Han verkar inte mindre lämpad att leda en skara små pojkar i deras jullekar än att spela samma roll i spetsen för Frankrikes frihetshjältar.

Hans övriga personliga egenskaper vill jag inte räkna upp och gå igenom en efter en. Författaren till kommentaren över Klopstock har, till allas belåtenhet, befriat mig och alla andra från det besväret. Jag kan bara bekräfta vad han redan har sagt, och vågar endast tillägga följande: I ett sällskap där man liknade olika märkliga personer vid blommor, fann en av de kvickaste damer jag känner en likhet mellan författaren till Messiaden och en reseda. Efter tusen valda och förkastade bilder av hans person skulle jag till slut stanna vid denna: liksom doften av denna blomma är själen i hans sånger ren, eterisk, oskyldig, mild och stilla högtidlig; liksom dess stjälk och blad är hans yttre väsen enkelt, anständigt och utan flärd. Helheten är apollinskt majestät, insvept i barnslig förtrolighet.

Med vilken ungdomlig värme talar han inte om allt som samtalet råkar falla på – från de sammankallade ständerna i Frankrike (skrivet 1789) till de vackra stigbyglar han nyligen fått! Inget ämne tycks honom lågt eller föraktligt. Det enda han verkar tala ogärna om är pengar – åtminstone i den mening som de flesta talar om dem med så stort intresse. Det verkar som om han antingen aldrig riktigt hade sett pengar, eller som om det ännu saknades honom en sinnebild i andarnas rike för denna jordiska materia.

Klopstock. (Utur Baggesens Labyrint eller Resa genom Tyskland)

„Homo est, nil humani a se alienum putat!" Det är i en rad det mäst caracteristika jag wet at säga om denne Germaniens Homerus — det är hufwuddraget i hela hans wäsen, den herrskande känsla, som genomtränger hjertat wid hans samtal, och förståndets omdöme när man lemnar hans personliga umgänge.

Så tydligt den öfwersta Himmel skönjes uti hans Sånger; så aldeles framlyser det bästa af Jorden i hans wäsende. Som människja, lefwer Klopstock helt och hållit på Jorden — som Poet är han på andra sidan af Uranus. Hans själ är upstånden, innan hans kropp hunnit dö. Den enklaste Människja är den mäst poetiska Sångare.

Häraf upkommer den besynnerliga blandning af wärdighet och barnslighet — af sälsamhet och wanlighet i hans anletsdrag, ställning och åthäfwor, som gör det nästan omöjligt, at afgöra om det är mer naivt än högtidligt, mer barnsligt än hjeltelikt i hans wäsende. Han synes icke mindre skickelig at wara Anförare för en hop små gossar wid deras Jullekar, än at spela samma role i spetsen af Frankrikes Frihetshjeltar.

Hans öfriga personliga egenskaper wil jag icke styckewis upräkna och genomgå. Författaren af Commentarien öfwer Klopstock har til allas tilfredsställelse befriat mig och en hwar annan ifrån detta omak. Jag kan endast bekräfta hwad han allaredan sagt, och wågar blott at tillägga detta: I et sälskap, der man liknade åtskilliga märkwärdiga Personer wid blomster, fant en af de qwickaste Damer jag känner öfwerensstämmelse emellan Författaren af Messiaden och en Reseda. Efter tusende walda och förkastade bilder af hans Person, skulle jag sluteligen behålla denna: som doften af denna blomma, så ren, ätherisk, oskyldig, blid, och lugnt högtidelig, är själen i hans Sånger; som dess kropp och blad, så simpelt, ärbart och utan flärd är hans yttre wäsende. Det hela är Apolliniskt Majestät, inswept i barnslig förtrolighet.

Med hwilken ungdoms wärma talar han icke om alt, hwaruppå man låter samtalet falla; från de sammankallade Ständer i Frankrike (*) til de sköna Stigböglar han fått för korrt tid sedan! Intet ämne synes honom nedrigt och föraktligt. Det enda hwarom han tyckes tala ogerna, är penningar — i den mening, hwaruti de flesta med så mycket interesse tala derom; det synes såsom han antingen aldrig rätt hade sett penningar, eller såsom det ännu felades honom en sinnebild i Andarnas Rike på denna Jordmateria.

*) Detta skrefs 1789.