En förmögen handelsman i Paris, vid namn Dupuis, hade en enda dotter som hette Marianne. Hon var mycket vacker, charmig och ansågs vara en av stadens mest eftertraktade kvinnor. Många friade till henne.
Dupuis, som älskade sin dotter ovanligt mycket, lät henne dock inte själv välja sin make. I stället var han snabb med att förlova henne med en äldre herre, Frögel, som Marianne faktiskt tyckte om.
Marianne hade blivit uppfostrad av en vänlig bror, som även var konstnär. För att säkra sig om broderns vänskap vände sig fadern till honom i denna fråga.
Fadern lovade sin dotter hela sin förmögenhet, så att inget skulle avskräcka henne från äktenskapet, och hoppades att hon därigenom skulle bli lycklig.
En rik handlande i Paris hade en enda dotter, som hette Marianne. Hon var en fullkomlig skönhet, begåfvad med alla artigheter och kunde således göra sig rådämig på många älskare. Dupuis (så hette Fadren) som har för sin dotter ovanligt öm, tillät henne icke få välja sig en man och förhastade emot en gammal Frögel, som föll i hennes tycke. Marianne hade blifvit uppfostrad av en sinnessnäll broder, en trilig konstlörn och att försäkrar sig om hans dotter, anhöll han för hans vänskap. Han skulle skänka sin dotter intet mindre än all sin förmögenhet på det inget vedermölen månde avråda fast den kunde utinnas heriríd sitt glorworle, förrän hon skulle hugna och bevara henne i hans hugna och mycket korka hans getet.
Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›
