Barthélemys allegori om filosofin och sanningens väg

Filosofin. Allegori av Barthélemy.

Jag drömde en gång att jag plötsligt fann mig kastad ut på en allmän landsväg, mitt ibland en oräknelig skara människor av alla åldrar, kön och samhällsklasser. Vi gick fram med hastiga steg och med förbundna ögon; somliga hoppade av glädje, men de flesta tyngdes av leda och oro. Jag visste inte varifrån jag kom eller vart jag var på väg.

Jag frågade dem som omgav mig. Somliga svarade: vi vet det lika lite som ni, men vi följer dem som går före oss och går före dem som följer oss. Andra sade: vad angår oss era frågor? Vi knuffas, och vi knuffar tillbaka. Men en del var mer upplysta och sade till mig: gudarna har dömt oss att följa denna bana; vi fullgör deras bud utan att alltför mycket ta del i denna hops sorg eller glädje, båda lika fåfänga.

Jag lät mig föras med strömmen, tills jag hörde en röst som ropade: här är ljusets och sanningens väg! Jag följde den med rört sinne. En man fattade min hand, tog av mig min ögonbindel och förde mig in i en skog, höljd i ett lika tjockt mörker som det jag tidigare famlat i. Vi förlorade snart spåren av den stig vi hittills gått och stötte på en mängd människor som förirrat sig liksom vi.

Deras ledare möttes, och det slutade aldrig utan slagsmål, ty det låg i ledarnas intresse att minska antalet av varandras följeslagare. De höll upp facklor, varifrån gnistor sprakade oss i ögonen och gjorde oss blinda. Jag bytte ofta ledsagare; jag föll ofta ner i bråddjup; ofta stannade jag tvärt framför en ogenomtränglig mur. Mina ledsagare flydde då och lämnade mig åt min förtvivlans fasa.

Försmäktande av trötthet ångrade jag att jag övergivit den väg som mängden följde – och jag vaknade mitt i denna ånger.

(Not: Se Voyage du jeune Anacharsis en Grèce, kapitel 30.)

Philosophien.

Allegori af Barthelemi (*).

Jag drömde en gång, at jag fann mig plötsligen kastad på en allmän landswäg, midtibland en oräknelig hop folk af alla åldrar, kön och stånd. Wi gingo fram med hastiga steg och ombundna ögon; somlige hoppade af glädje, men de fleste betungades af ledsnad och oro. Jag wißte icke, hwarifrån jag kom, och hwart jag gick. Jag frågte dem som omgåfwo mig. Somlige swarte: wi wete det lika så litet som ni; men wi följa dem som föregå oß, och föregå dem som följa oß. Andra sade: hwad angå oß era frågor? Wi skuffas, och wi skuffe tilbaka. Men en del war mera uplyst, och sade mig: Gudarne ha dömt oß at följa denna ban: wi fullgöre deras bud, utan at förmycket ta del i denna hopens endera sorg eller glädje, båda lika fåfänga. Jag lät mig föras af strömmen, då jag hörde en röst, som skrek: här är ljusets och sanningens wäg. Jag följde den åt med et rördt sinne. En man fattade mig i handen, tog ifrån mig min bindel, och förde mig i en skog, höljd af et lika tjockt mörker, som det jag förut famlat uti. Wi förlorade snart spåren af den stig wi hittils gått, och råkte på en mängd folk, som förirrat sig likasom wi. Deras ledare möttes, och det aflopp aldrig utan slagsmål; ty det war de ledandes fördel at minska för hwarannan de leddas antal. De höllo öpp facklor, hwarifrån gnistor sprakade oß i ögonen, och gjorde oß blinda. Jag bytte ofta om ledsagare; jag föll ofta ner i brådjup; ofta stannade jag twärtför en ogenomtränglig mur; mina ledsagare rymde då bärt, och lemnade mig åt fasan af min förtwiflan. Försmäktande af trötthet, ångrade jag, at jag öfwergifwit den wäg som mängden följde: och jag waknade midt i denna ånger.

(*) Se Voyage du jeune Anacharsis en Grèce, c. 30.